Kreditupplysning

När jag kom hem låg en kreditupplysning på mig och Tobias vardera på hallmattan. Jag la dem på bänken utan att öppna dem. När Tobias kom hem ropade han "ÅH! Kreditupplysning!"

Bara Tobias blir exalterad av en kreditupplysning.

Location:Tavastgatan,Stockholm,Sverige

När Tobias hostar

Jag såg reklamen för Theracough hostmedicin. En man vaknar mitt i natten och hostar och hans skitsnygga partner lägger en ömsint hand på hans axel och ser medlidande ut. Jaha, är det så man ska vara som sambo? Jag är ju askänslig med min sömn, så det här är händelseförloppen när Tobias hostar i sängen:

Tobias:
*Host host host host host*

Jag ligger med ryggen mot honom och pressar demonstrativt ihop ögonen.

Tobias:
*Host host host host host*

Jag fortsätter ignorera honom.

Tobias:
*Host host host host host*

Jag:
Whenever I have a cough, I just stop coughing and be awesome instead.

Tobias:
*Host host host host host*

Jag lägger en kudde över huvudet och pressar den hårt mot örat.

I väntrummet

Jag sitter och väntar på röntgenbesked av mitt nyckelben efter ett fall i skidspåret och mitt emot mig är en kvinna med en bebis. Jag var inte riktigt beredd på hur otroligt störande jag visade mig tycka det var att hon pratar med sin pyttelilla bebis som att den fattar vad hon säger.

Högt så att alla hör:
"Nu ska vi gå hem, det blir väl skönt så får du sova lite. Ja, åh vad gott det var med välling, mmm!"

Ord som förklarar ord

Läser en artikel inför tentaskrivning:
"Kvalitativ forskning är hermeneutisk, dvs. forskningsmöjligheterna är legio."

Jaha, de är legio! Varför sa du inte det från början?

Ni vet när man hatade grammatik i skolan. Varför gjorde man det? Jo, för att alla ord som förklarades, förklarades med ett annat ord man heller inte fattade.

Tobias tipsar

Måste ringa Telia och halebop efter att ha fått en rad struliga fakturor vid abonnemangsbyte.

Tobias:
Det är bara att vara hård mot dem. Säg "vad fan håller ni på med? Vad fan är det jag ska betala egentligen? Och jag tänker fan inte betala någon jävla påminnelseavgift, det är ni som har strulat till det här, nu får ni fan skärpa er". Tänk att det är personen du pratar med som har gjort fel.

Äpple på biblioteket

Jag är en människa som tar mycket plats. Men jag är också en människa som tycker att det är viktigt att visa hänsyn till andra människor, framför allt när man bor i en storstad där det är många människor på en liten yta.

Därför blir jag extreeeemt obekväm när jag sitter och pluggar på biblioteket och håller på att både somna och dö av hunger, men vill inte gå och äta för jag måste ändå åka snart, så då kan jag lika gärna vänta en timme. Jag bestämmer mig för att äta ett äpple. Mitt emot mig sitter en tjej som pluggar någon typ av svinsvår matematik. Jag biter i äpplet och det låter så extremt högt. Sen slurpar jag upp äppelsaften som rinner ut i mungipan, tuggar *krisp* *krasp* *kras* och sväljer med det ljudligaste gulpet någonsin eftersom det är så knäpptyst att ventilationstrumman som surrar låter som en orkan i tystnaden.

Vilket påminner mig om den gången jag, Lucas och Tobias tog med en påse chips på bio. Svårt att koncentrera mig helt på filmen när jag mest satt och försökte tajma in tuggandet till de högljudda actionscenerna.

This is a great way to not make friends.

Slem

Jag har förkylning på förkylning på förkylning. Och så försöker jag och Tobias sälja lägenheten just nu. Kombinationen ledde till:

Jag skulle precis gå hemifrån på morgonen en dag när det var visning senare på kvällen. Jag nös kraftigt och fick upp en underbar slem/snorklump i munnen. Var på väg att spotta ut den i diskhon men insåg att jag ju torkat ut både den och handfatet med papper för att de skulle vara spotless. Orkade och hann inte göra det igen.

Svalde slem/snorklumpen och gick.

De där kvällarna

Ni vet de där kvällarna när man tar tandkräm på tandborsten och skruvar tillbaka korken och ställer tillbaka tandkrämen på sin plats och DÅ inser att tandkrämsklutten på borsten ramlat ner i handfatet och man faller på knä och bara "WHYYYYYYY, GOD, WHYYYYYYY?!"

Fy fan vad trött man är de kvällarna.

Njutningen i att bestämma sig

Jag hatar att vela. Jag har tendens till ångest, och har dessutom dåligt tålamod. Jag har till exempel nu i två månader letat efter ett par stövlar för att kunna lösa problemet med att alla byxor - nu när det är mode med ankelbyxor - är för korta för att bära på vintern. Köpte till slut ett par Johnny Bulls som är väldigt populära bland tonåriga brat-tjejer efter att ha sett dessa på stan. Då vet jag i alla fall hur de ser ut, och de är väldigt enkla och neutrala. Dock är de liiiite hårda, och jag får ont på fotryggen på vänster fot om jag har mina inlägg i skorna. Så jag har klampat omkring i dem hemma i flera dagar och känt efter och velat och bara ååååååååååh ska jag behålla dem eller inte?!

Och nu bara bestämde jag mig för att fuck it, jag hoppas att de töjer sig.

Och då bara...

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH.

Den där njutningen i att ha bestämt sig inföll. Jag älskar att bestämma mig.

Apropå att vi kollar på hus

Jag och Tobias har lite out of thin air börjat leta hus. När Tobias börjar tänka på något sätter nämligen processen igång snabbt som fan. Vi har fått lånelöfte, varit på en visning och haft två mäklare hemma hos oss som värderat lägenheten. Däremot känner vi (läs: jag) ingen direkt stress, det är ju inte så tokigt att bo ovanför Mariatorget menar jag. Så om vi blir kvar här några månader till lider jag inte direkt.

I alla fall har jag en hang-up på att jag vill bo där det finns tillgång till tunnelbana. Detta begränsar attraktiva områden en hel del. Men... jag avskyr verkligen bussar och jag litar inte på att varken de eller pendeln går som planerat. Senast i måndags skulle vi på visning på ett hus i utkanten av Älvsjö, och tog då bussen för att se hur smidigt det gick att ta sig från tunnelbanan dit. Det stod 7 minuter när vi kom till Telefonplan. Bussen stod - eftersom detta är en bussändhållplats - tio meter från hållplatsen hela tiden. Och blev ändå två minuter sen. Just to prove my fucking point!

Vi har kollat en del runt Hägersten/Huddinge-området där jag är uppvuxen, och det finns ändå en del hus som har åtminstone cykelavstånd till tunnelbana, kanske 3 km. Men det är ju mycket som ska klaffa med ett hus, så vi försöker att se runt lite efter andra alternativ.

Igår lyssnade jag på P3-dokumentären om mordet på Therese Johansson Rojo, den här 15-åriga tjejen som blev mördad i Enskede för att hon strulat med en kille på en fest och killens flickvän krävde att han skulle mörda Therese för att kunna få tillbaka henne. Sick!

De beskrev var alla gick i skolan och bodde, var de brukade hänga och det var en sorgsen bild av en idyll som gick fruktansvärt fel. Och jag tänkte: "Hmm... Stureby? Ligger det efter Enskede alltså? Där kanske man skulle kolla vad som ligger ute på Hemnet..."

En av lärarna...

...på skolan gick förbi och min klasskompis kläckte:

"Han är en sån där man som både ser ut som en pappa och någon som man vill ligga med."

Tobias sjunger en sång för mig

Jag sov länge i morse och är därför inte ett dugg trött nu halv tolv på kvällen. Tobias vill däremot sova.

Jag:
Kan du sjunga en sång för mig?

Tobias:
Nej, jag måste sova.

Jag:
Snälla.

Tobias:
Nej.

Jag:
Snälla.

Tobias:
Nej, jag ska upp klockan sex.

Jag:
Det behöver bara vara en kort sång. Snälla.

Tobias (sjunger ramsa):
Kuken och fittan spelar boll, kuken vann med tio noll, kuken kuken kuken!

En dröm

Inatt drömde jag att jag var på fest hos min klasskompis Malin och hennes man Matti. Men Malin satt i sitt rum och grät. Först trodde jag att det var för att Matti ville skilja sig, sen kom jag på att jag blandade ihop dem med Martina och Erik Haag (???). Då var Malin istället ledsen för att Matti inte ville umgås med hennes mamma. Så vi tog hennes bil, som hon tydligen älskade, och skulle åka hem till mig. Vi tog en färja från Upplands Väsby till Manhattan där jag tydligen bodde, men när vi kom fram skulle jag muntra upp henne, och därför tryckte jag plattan i mattan och körde bilen av kajen och ner i havet.
Jag och Malin simmade ur den och klättrade tillbaka upp på kajen och stod och tittade efter bilen. Jag kom på att det var en ganska dålig idé och bara "oj, du får pengar sen, okej?" och tänkte suck, varför gör jag alltid så dumma saker när jag är full...?

Hundmänniska

Man är väl kanske inte en jätterolig människa när man är en hundmänniska, det ska erkännas. Varje gång jag ser min kollega Björn blir jag lycklig, eftersom han ibland tar med sin taxvalp Åsa till jobbet. Varje gång han inte har med Åsa blir jag lite nedstämd. Och varje gång han har med sig Åsa slänger jag mig på golvet och hälsningsfrasen blir:

(Pipig röst:) "Heeeeeeej söten, jag har saknat dig busis..." (normal röst, blixtsnabbt) "Hej Björn" (pipig röst) "du är så söt, lilla bebis, åååååhåhåhåhååååå vad skönt att bli kliad på magen ooohohohoho" (normal röst) "Får jag ha henne i knät under mötet? Paxar du henne åt mig?".

Det är väl bara tur att Björn också lyser upp när vi pratar om Åsa, annars hade det nog inte varit hållbart.

Well, now I've really done it

Tobias brukar spydigt kommentera när jag glömmer kaffet i kapselmaskinen (händer lite då och då att jag sätter på en kopp och sen glömmer den under de 30 sek det tar att brygga). Jag tror att han i själva verket tycker att det är ganska adorable, men jag är väl till stor del ansvarig för att vår kommunikation gått från söt till ironisk och spydig, och han har bara hängt på.

Idag tog jag i alla fall priset. Tobias lärde mig förra veckan att man inte behöver vänta på att maskinen värmer upp innan man trycker på startknappen, man kan trycka på den direkt så börjar maskinen brygga när den är redo.

Idag gjorde jag det och tänkte till och med lite extra på hur praktiskt det där är. Sen glömde jag kaffet tills att jag en kvart senare kom på att jag var kaffesugen. Gick till maskinen för att hämta koppen.

Insåg att jag glömt ställa dit en kopp.

Dagens outfit

Hade inga stora planer för dagen och klädde mig enkelt och bekvämt. Speglade mig och insåg efter en stunds fundering vem jag påminde om.

Vad jag tänker väldigt mycket på just nu

Jag och Tobias ligger i sängen.

Jag:
Vet du vad jag tänker väldigt mycket på nu för tiden?

Tobias:
Nej.

Jag:
Gissa.

Tobias:
Genus?

Jag:
Är det det första du tänker på? Vad tror du mer specifikt att jag tänker på angående genus?

Tobias:
Men typ att man ska uppfostra barn lika och så.

Jag:
Ja, det tycker jag, men det är inte genus jag menar nu.

Tobias:
Inte?

Jag:
Nej. Jag tänker på hur min tånagel växer ut. Växer den liksom nerifrån och upp, eller växer den typ PÅ tån och blir tjockare och tjockare eller hur funkar det egentligen...?

Fy fan vad man ogillar tunnelbanan ibland

Till exempel när man misstog sig och trodde att man inte behövde gå hemifrån förrän tjugo över för att hinna till föreläsningen, men inser tolv över att man behövde gå tio över för att hinna. Man har precis fixat håret men råkat ta liiiite för mycket saltvattenspray så håret är som en galen nittiotalssvinto. Man slänger på sig jacka och skor och hinner precis registrera att detta var en ganska dålig outfit innan man springer ut och nästan krockar med grannen, slänger igen dörren bakom sig, inser att nycklarna snott in sig i en av metallringarna på nyckelknippan och man häftigt börjar en liten men intensiv fingerbrottning för att få loss dem. När man väl får det är man så stressad så man råkar slänga nycklarna ner för trappan när man låst dörren och måste fånga in dem medan man halvspringer ner. Hetsar ner för gatan - tackar valhalla för att det inte regnar - och halvspringer mot tunnelbanan. Svintofrillan hänger och slänger som en enorm dreadlock men man hinner inte sätta upp det. Väl vid stationen står två idioter och väntar på att kunna planka bakom någon, och trots att man verkligen inte vill vara denna någon eftersom man vet att man själv får betala för alla dessa jävla plankare, så kommer tunnelbanan om en minut och man hinner bara inte ha principer. Så man springer ner för rulltrappan och är nu inte bara stressad utan även arg, men är ändå nöjd att man hann med tunnelbanan.

Tunnelbanan ja. Lagom här har man hunnit uppnå en kroppstemperatur på 43 grader, och luftfuktigheten i vagnen är ungefär fem miljarder. På den första tunnelbanan sitter man dessutom snett mitt emot en man som med ett flörtigt leende försöker få ögonkontakt, och på den andra sidan en äldre kvinna som stirrar med undertryckt förakt på en trots att man verkligen har den minst provocerande outfiten i sin garderob. På den andra tunnelbanan finns visserligen en söt fransk bulldog, men den flämtar och grymtar något brutalt. Tills man inser att det inte är den franska bulldogen som grymtar och flämtar, det är kvinnan som sitter snett mitt emot en.

Och det är i dessa dessa stunder man anlägger en drömmande min och tänker tillbaka på de ljuva, tysta, ensamma, perfekt tempererade stunderna i sin bil. Som nu är såld.

Läckande hörlurar

Undrar ni någonsin om det läcker ljud ur era hörlurar som kanske de runt omkring på tunnelbanan kan höra? Jag brukar tänka på det.

Jag brukar framför allt tänka på det när jag lyssnar på en ljudbok som nått fram till en riktigt mustig sexscen.

Massage

Tobias satt bredvid mig i soffan, och eftersom det ligger i min natur att massera en axel när min hand ligger på den tog jag tag i hans axel och klämde till. Tobias spärrade upp ögonen och satt blickstilla, stirrade hysteriskt på mig och sa "aj baby, det är inte skönt! Det är inte skönt baby!". Jag antar att man måste se det för att uppskatta det, men han såg jävligt rolig ut i alla fall.

När man pratar med Gud

Jag jobbade på travet idag och dagens kändisgäst var Hammarbys lagkapten Kennedy Bakircioglü. Jag och Kennedy är Tobias två stora kärlekar i livet, så jag var tvungen att gå ut under en paus och ta en bild.


Nu på kvällen pratade jag med Tobias och Lucas om det.

Jag:
Jag tyckte verkligen att det var konstigt, det är ju rätt weird att gå fram till någon som att man typ känner den personen. Jag tror att termen "nervöst pladder" är ganska träffande för hur jag lät när jag pratade med honom.

Tobias:
Ja, det är klart, det är alltid svårt att prata direkt med Gud.

Nu ryker snart nageln

Har känt att massakrerade cykelnageln känns lite udda, och den har även höjt sig över huden. Inspekterade precis, och nu ramlar den definitivt snart av. Hoppas bara att den ramlar av medan jag sover, jag är så freaked out!

Bifogar äckliga närbilder på en äcklig tånagel.

Ny blogg (igen)

Nu börjar det nästan bli löjligt hur många bloggar jag startat (fyra). Men jag gillar skarpt att skriva, på denna blogg mest trams, men även om träning. Nu när jag bestämt mig för att (försöka) göra en Svensk Klassiker tänkte jag att en till blogg blir ett forum för mig att ha en träningsdagbok samt även avlasta denna blogg från tråkigt träningsprat.

Jag noterade att jag råkat publicera ett inlägg tänkt för träningsbloggen här igår, men den hade ju faktiskt hela fem views (woohoo!) så det får ligga kvar. Ledsen annars att jag inte skriver så många roliga anekdoter nu för tiden, det är jobb, jobb, jobb upp över öronen. Men imorgon ska jag hänga med taxvalpen Åsa på jobbet, så jag kanske kan erbjuda några söta valpbilder i alla fall.

Om du vill läsa klassiker-bloggen kan du göra det på fannyssvenskaklassiker.blogspot.com.

Två stockar till ben

Jag har aldrig direkt träningsvärk längre om jag inte går på ett nytt pass på gymmet jag aldrig tidigare provat på. Men efter backträningen i förrgår har jag träningsvärk i höfterna av alla ställen. Jag känner mig även extremt tung i benen.

Inför triathlon känner jag en enorm press att
1) träna så mycket som möjligt för att komma tillbaka i någon typ av form så att jag ens klarar av att ta mig igenom det.
2) vila tillräckligt mycket så att jag har energi när det väl gäller.

Dessa två är inte så enkla att kombinera när jag bara haft drygt två veckor på mig att förbereda mig eftersom jag fick bihåleinflammation i början av augusti. Jag hade tänkt springa en mil igår, men eftersom jag kände mig så trött i benen och dessutom tror att intervaller är mer utvecklande träning valde jag att vila igår och istället springa platta intervaller idag innan jobbet.

Detta kombinerade mina tre stora don't:s för optimal löpning: springa tidigt på dagen i värme och strålande sol. Tack och lov för att jag investerat i en ful men funktionell skärmmössa som hela tiden skuggar ögonen. Så. Skönt.

Men det var verkligen hemskt. Jag vet inte om detta är sammankopplat med att jag börjat träna mer benstyrka, men jag är så trött i benen. Tidigare har alltid kroppen varit pigg eller trött men alltid starkare än min kondition. Nu tar istället benen slut innan andhämtningen gör det. Och jag blir inte bara trött, jag får ont i benen, ont som i att benen är slutkörda.

Är det någon som vet om detta är kopplat till styrketräning? Jag har som sagt aldrig upplevt det innan jag började träna styrkeövningar för benen, och jag upplever det inte bara nu efter denna horribla sommar, utan även i våras när jag var i bra form och började gå på bodypump mellan löppassen. Jag vill i så fall inte träna mer benstyrka förrän efter tjejlidingö.

Trött tjej idag!

Sparkcykel

Jag såg precis en typ tolvårig kille på tunnelbanan med en sparkcykel dekorerad med ett mönster med marijuanablad. Vad fan är det som händer?!

Blodtrycksfall

Jag vet inte om det är för att jag är lång eller för att jag har ett klent hjärta (snarare det senare), men jag kan i alla fall få en väldigt speciell typ av blodtrycksfall ibland. Det vanliga är ju att man reser sig och det svartnar för ögonen, vilket händer mig då och då. Jag kan dock ibland få värre episoder än så.

Personligen tycker jag att det är ganska fascinerande och "roligt", men Tobias tycker att det är obehagligt. Huvudregeln är att ju längre tid det går från att jag rest mig tills att det börjar, desto värre blir det. Jag brukar normalt antingen luta mig framåt med händerna på knäna, sätta mig på huk eller hålla i någonting eftersom jag har en tendens att ramla (typ svimma). Då går det över snabbare. Några gånger har jag dock inte kunnat/velat göra det.

En gång låg jag under bordet i ett kontrollrum och kopplade in kablar. Men jag såg ingenting och gick till ljudrummet längst bak i OB-bussen. Där inne satt tre killar och jag frågade om det fanns en ficklampa någonstans. Ja, svarade det, det sitter en precis bakom dig på väggen.
Och här fick jag självklart blodtrycksfall. Jag kunde stå upp och höra, men jag såg absolut ingenting. Jag vände mig om extremt långsamt för att vinna tid. Dialogen följde typ:
- Eeeh... var då någonstans?
- Precis framför dig.
- Mmm... jag ser den inte.
- Alltså... den är precis framför dig på väggen.
- Aaaaaa....
Och ungefär här, efter tio sekunder, kom synen tillbaka och jag insåg att ficklampan satt två decimeter från mitt ansikte. Jag kände att jag inte kunde låtsas som ingenting utan skrattade och berättade att jag hade haft blodtrycksfall.

En annan gång på jobbet berättade jag det dock inte. Det blir ju lite konstigt, för jag vet ju att jag mini-svimmar lite och därför kanske inte kan prata ordentligt, och därför säger jag istället ingenting. Nu hade jag stått framåtlutat över min dator för att försöka fixa internet-anslutningen tillsammans med vår TOM (teknisk chef) Darren. Vi hann gå ut ur serverrummet och Darren hann börja förklara en av sina teorier om vari problemet låg innan allt blev svart för mig. Dessutom hörde jag bara sus. Det som brukar hända är dessutom att jag - eftersom jag tekniskt sett nästan svimmar - börjar svaja i benen väldigt mycket. Det ser nog mest ut som att jag gungar upp och ner, det är i alla fall så det känns inifrån. Onekligen måste det se extremt märkligt ut, för jag försöker ju stå upp medan benen tappar all sin kraft.
I det här läget brukar jag vanligtvis försöka sätta mig ner eller ta tag i något så att jag inte ska ramla, men nu lutade jag bara diskret handen mot väggen och stöttade upp mig själv. Sen höll jag "blicken" där jag haft den på Darren och bara mm:ade i de tio, femton sekunder anfallet höll på. Jag "kom tillbaka" precis när Darren avslutade och hade inte hört ett ord av vad han sa, men slätade snabbt över det och fortsatte jobba.

Det blir ju lite som när någon ringer och väcker en.
- Oj förlåt, väckte jag dig?
- Nej, nej, inte alls!

Varför ljuger man?! Det är i alla fall samma sak här. Vet inte riktigt vad jag ska säga, jag är inte ens säker på att man ser på mig när jag får blodtrycksfall. Eller jo, Tobias gör ju det.

En gång reste jag mig ur soffan och gick till köket där Tobias lagade mat. Vi kramades när jag kände att det började och jag kände att Tobias tog ett stenhårt grepp om mig och sa "Fanny!"
"Vänta, jag får blodtrycksfall" svarade jag, sen varken såg eller hörde jag något och benen började vika sig. Det är en väldigt lustig upplevelse eftersom jag tappar sinnena, men samtidigt är medveten. En enda gång har jag svimmat helt och hållet, men annars är jag alltid medveten om vad som händer. Som att stoppa in huvudet i ett svart hål ungefär.
Jag kände i alla fall Tobias armar igen och han frågade "är du tillbaka nu?" och jag svarade "ja, nu är jag tillbaka".
- Usch, vad fan hände?
- Men jag sa ju att jag fick blodtrycksfall.
- Nej, det gjorde du inte.
- Nähä, då sa jag det bara i huvudet då.

Som sagt, det låter kanske obehagligt men jag tycker samtidigt att det är rätt lustigt.

Who's your daddy?

Jag köpte en ny tröja igår med en öppen rygg och visade den för Tobias när jag kom hem.

Jag:
Visst är den fin?

Tobias:
Jaa... den är lite konstig i ryggen.

Jag:
Det är ju det som är häftigt med den.

Tobias:
Jooo...

Jag:
For each passing day you sound more and more like my father. "Fanny, du har hål på byxorna. Ja, det ska vara där pappa..."

Tobias:
Who's your daddy...

Träningskläder

Jag gillar matchade dressar och har länge varit sugen på att köpa ett set med träningskläder. Provade nu tre par på HM och kunde inte annat än konstatera:

Jag ser inte sjukt snygg och atletisk ut i ett set. Jag ser ut som en bredare version av mig själv som tränar i sin pyjamas med för korta byxben.

Plånboken tackar.

Apropå att jag hatar lokalbussar...

Inte nog med att man måste vänta utomhus året om, de aldrig håller tiden, de blir bastur på sommaren och man aldrig riktigt vet var man kommer hamna så är de dessutom SÅ JÄVLA OBEKVÄMA. Man gungar fram och tillbaka och slänger åt höger och vänster och far framåt när de bromsar.

Fy fan!

Folk i stan

Det är verkligen inte förrän jag flyttade in till stan som jag verkligen förstod skillnaden på folkrörelse dag/kväll/natt jämfört med tidiga morgnar.

Vanligtvis skulle jag uppskatta att jag omgärdas av kanske 300 människor, nära och på hundra meters distans. När jag nu gick till tunnelbanan klockan kvart över sju på morgonen en lördag: 8.

Ny cykelhjälm

Inhandlat!

En MIPS-hjälm från Scott som mirakulöst ser ganska snygg ut (för att vara en hjälm) och dessutom matchar cykeln (som är tillbaka efter en tur på verkstaden). Nu (så fort min förkylning gått över) är jag redo att hoppa upp i (på) sadeln igen. Yeeha!

Svinfull på kräftskiva

Jag och Tobias var på Elin och Manges årliga kräftskiva i Gimmen i helgen. Som vanligt stod goda kräftor, hemmagjord flädersnaps (i mängder), paj, en miljard snapsvisor och varsin rejäl fylla på schemat. Tobias kom direkt från världens suparfest i Riga och hade lite problem med att få i sig alkohol och vann därav nykterhetspriset. Vi andra räknade tillsammans ihop fyra spyor på tolv personer. Härligt!

Elin bjöd även på en jävla massa vurpor. Favoriten var fallet in i köket med salladsskålen i högsta hugg. Tärnad vattenmelon och fetaost över hela mattan. Hon drog även en förståelig vurpa på träplattan utanför danshuset, som är rena dödsfällan. Ramlade rakt in i en buske, vilket jag tyckte var ett lysande tillfälle att lägga mig på henne och skämtjucka. Hilarous.

Min blåögdhet blev som vanligt megautbredd med fyllan och jag kopplade inte alls varför John frågade om jag hade något i fickorna när vi stod på bryggan förrän han greppat brottargrepp runt midjan på mig. Elin och Jessica fick i alla fall ett gott skratt åt mitt avgrundsvrål: "NEEEEEEEEEEJ!" medan jag flög genom luften och ner i sjön. Det tog två dagar för mina skor att torka.

Oförglömligt (eller?) som alltid.

Jag och Tobias tittade på sportnyheterna precis och en orienterare blev intervjuad och berättade att hon slagit i foten förra veckan och haft lite ont.

Tobias:
"Vad då slagit i foten, var du svinfull på en kräftskiva eller?"

Tobias cykelintresse + min bihåleinflammation

Kombinationen ledde till nedanstående meningsutbyte:

Tobias kollar på en video. Jag kollar över axeln.

Jag (med sönderhostad röst):
"How to lube your bike chain"? Kan du inte kolla på "how to lube your girlfriend" istället?

Tobias (hånfullt):
Säger hon med sin genomförkylda röst.

En oväntad förmåga

Jag har i vuxen ålder insett att jag har en otrolig förmåga som jag aldrig kunnat förutse. Jag är en naturbegåvning på att drabbas av bihåleinflammation. Tänderna kliar, huvudet är tjockt och framför allt är jag täppt i näsan samtidigt som snoret rinner likt vatten. Ungefär tre gånger om året. Super.

Man märker att det är semester...

...när det är lugnt och skönt i tunnelbanan halv fem på en torsdagseftermiddag vid T-centralen.

Ömhetsbetygelser

Två saker händer med mig när jag dricker: först blir jag väldigt kärleksfull. Om jag sen fortsätter dricka blir jag väldigt ledsen.

I måndags var jag ute och tog några öl med ett gäng klasskompisar och kom hem lagom lullig. Alltså väldigt kärleksfull. Det hjälper ju inte heller att Tobias varit så jävla underbar den senaste tiden och att vårt förhållande är på topp. Han skulle upp tidigt i tisdags för att åka till Riga på svensexa och hade lagt sig tidigt.

Jag (kryper ner i sängen bredvid Tobias):
"Jag älskar dig så mycket. Jag älskar dig för att du är så otroligt omtänksam. Du tar hand om mig så himla bra. Du får mig att känna mig så älskad. Jag kan alltid lita på dig. När det verkligen gäller ger du alltid hundra procent, du förstår mig och anstränger dig för att kompromissa. Du är så rolig och smart och duktig. Du är bäst, jag älskar dig så mycket. Du är världens bästa pojkvän."

Tobias mm:ade och sen låg vi tysta. Efter några sekunder drog Tobias ett djupt andetag och sa:

"Diskmaskinen är ren."

Suck.

Att träna

Jag började träna målmedvetet för ungefär sex år sedan, för att jag ville gå ner i vikt. Jag vägde 72 kilo och ville då väga 64 - samma vikt jag hade haft på gymnasiet. Vilket idag känns sinnessjukt. Idag är min idealvikt runt 68, då är jag smal men ser sund ut. Jag har även övervikt i släkten och tänkte långsiktigt; att det är bättre att få in rutinen nu än när jag redan blivit tjock och äldre och har svårare att gå ner i vikt.

Hur som helst köpte jag ett gymkort. Och det var ungefär då jag insåg det som min brors kollega sa: det svåraste lyftet är från soffan. Så satans svårt att ta sig till gymmet. Jag är ju nästan den lataste människa jag känner.

Jag har alltid tyckt att detta med att betala en massa pengar för att få plåga sig själv på en dag där ens egna och vädrets omständigheter kanske är at yours/it's lowest - alltså tävlingar - känns helt sinnessjukt.

Men jag insåg att jag inte är en motiverad människa: jag springer inte emot någonting.

Jag är en hotiverad människa: jag springer ifrån någonting.

Därför funderade jag över om det fanns en tävling jag skulle kunna tänka mig att göra, och det var triathlon sprintdistanser. Det som "lockade" var att det är ombytligt och att jag därför inte behöver stå och nöta samma sak i en evighet. Samt att distanserna kändes möjliga.

Jag anmälde mig och stack ut för att springa. Jag sprang ungefär tre kilometer. Jag höll på att dö. Jag var så sämst. Jag bara "huärghhh, faaaaan!!!" och jag ville verkligen aldrig springa igen.

Men jag var ju tvungen. Ju mer jag tränade, desto mindre jobbigt skulle det vara på triathlon. Jag beslöt mig för att träna fyra gånger i veckan. Jag tränade två. Då bestämde jag mig för att träna varje dag. Jag tränade då ungefär fyra-fem gånger i veckan.

Jag sprang rätt mycket och märkte snabbt att jag orkade lite längre. Jag blev inte direkt snabbare, jag orkade bara längre. Jag började springa som längst 8,5 km.

Sen stack jag ut en dag och kände direkt att benhinnorna gjorde ont. Jag tänkte att jag inte är någon jävla pussy, jag kan fan take the pain.

Då fick jag sån benhinneinflammation att jag inte kunde gå normalt på flera dagar. Efter det hade jag återkommande inflammationer i nästan två år. Till slut orkade jag inte mer och slutade springa helt i nästan ett år. När jag sen började igen gick det bättre, men jag får känningar ibland och har som regel att springa som mest två gånger i veckan. Dessa inflammationer lärde mig verkligen att aldrig misshandla en skada. Steady does it.

I alla fall gjorde jag triathlon med benhinneinflammation (och kunde inte gå på två dagar) och jag blev helt hooked. Känslan av att se mål och veta att jag gjort triathlon sprint var så fantastisk och jag började nästan gråta.

Jag gjorde ett sprint-triathlon till året därpå, men var inte ett dugg motiverad och tränade oengagerat. Det gick uruselt. Jag var trött och fick kramp. Musklerna kändes som lera. Tog rygg på en kvinna som enligt nummerlappen hette Görel och tänkte att ingen som heter Görel ska få slå mig. Görel slog mig med typ en kvart. Jävla Görel.

Nu har jag gjort halvklassikern, tjejklassikern och olympiska distansen på triathlon och för ungefär ett år sedan kom det krypandes.

Jag tror att Attila på gymmets löpskola verkligen gjorde den största skillnaden. Tack vare hans intervaller och hårda löppass, och kommentaren om att jag har sjukt bra kondition som klarar av att springa på puls över 180 i en timme, har jag både blivit en snabbare löpare och fått en helt ny syn på mig själv som idrottare.

För första gången känner jag mig duktig på att träna. Jag bestämde mig för att göra en svensk klassiker. Jag bestämde mig till och med för att inte bara klara det, utan dessutom göra det på en bra tid.

Jag är så jävla taggad. När jag cyklade tjejvättern och det kändes lätt blev jag så jävla taggad inför nästa år när jag ska göra tredubbla distansen. Och när Tobias gjorde hela Vansbro dagen innan jag gjorde Tjejvansbro var jag avundsjuk.

Det har gått så snabbt, hur träning förvandlats från ett nödvändigt ont till något som är min fristad. Om allt känns jobbigt och övermäktigt tänker jag på ett bra löppass, eller på en tävling jag gjort eller på taktiken inför en tävling jag har framför mig.

Nu kan jag sitta och söla och sen bara bli SÅ JÄVLA SUGEN på att springa. Jag har blivit en sån där jävel som LER när de springer, som i alla störiga reklamfilmer.

Det är inte så att jag bara älskar att träna varje gång och varje minut. Oftast är det fett tråkigt och jobbigt. Men andra gånger går jag ut och kör hårt och lyssnar på pepp musik och jag känner mig DUKTIG. Jag är stolt över mig själv, för att jag orkade springa så snabbt, eller långt, eller bara att jag orkade fastän jag var så jävla trött i början.

All den där tråkiga och jobbiga träningen är värt det när jag går till tunnelbanan och lyssnar på en pepp låt och plötsligt känner det där... draget i bröstet. Det som drar mig framåt när jag springer.

Det är glädje och upphetsning och upprymdhet och envishet och trötthet allt i ett.

Det är en unik känsla som är helt frikopplad från allt vad ansvar och ångest heter. Det är ingen annan, det är bara jag. Det har inte med något eller någon annan att göra. Det är bara jag och vägen.

Min favoritgåta

Detta är min favoritgåta, och nu när jag kör den viralt presenterar jag den ungefär så som det brukar låta när jag kör den oralt:

Jag:
Ingen och Någon bodde i ett hus
Ingen gick ut och Någon gick ut
Vem fanns kvar

Andra personen:
Ingen.

Jag:
Ingen gick ut.

Andra personen:
Någon.

Jag:
Någon gick också ut. Vem fanns kvar.

Andra personen (väldigt frustrerat):
Ingen!!!

Jag (nöjt):
Ingen gick ut.

Ja, ni förstår hur det här brukar fortsätta. Skriv svar i kommentarsfältet!

Försvarets röv-arkiv

Tobias har en ganska imponerande förmåga: att hitta på saker väldigt snabbt och leverera det som att han är bombsäker på att det stämmer. Ibland är det väldigt trovärdiga saker, ibland mindre trovärdiga. Idag skedde:

Tobias:
Vill du se hur jag och Linus cyklade idag?

Jag:
Absolut.

Tobias:
Vi cyklade ut här, sen förbi FRA...

Jag:
Vad står FRA för?

Tobias (blixtsnabbt):
Försvarets röv-arkiv.

På Cypern: dagens i-landsproblem, dag fem

Dag fem:

Det är så himla långt att gå från solstolarna till restauranten.

På Cypern: dagens i-landsproblem, dag tre

Dag tre:

Det är så jobbigt att behöva flytta runt solstolen allteftersom solen rör sig.

På Cypern: Dagens i-landsproblem, dag ett och två

Dag ett:
Armstöden på solstolarna blir brännheta i solen.


Dag två:
Sanden är så himla varm på stranden.

Cykeln får mer kärlek än jag

Jag ligger i soffan och hörde Tobias mumla bakom mig:

"Jag älskar dig cykeln, du är så jävla fin och bra..."

Och när jag vände mig stod han och klappade cykeln med ett psykopatansikte.

Hur jag undviker att bli våldtagen

Jag läste precis ett blogginlägg av en kvinna som hela livet igenom blivit uppmanad att akta sig för män. "Fula gubbar", att gå hem ensam, att gå hem med främmande män, att lämna en drink obevakad, att aldrig åka svarttaxi o.s.v.

Som jag skrev här på bloggen, för bara några månader sedan, har jag aldrig varit särskilt intresserad av det feministiska budskapet. Jag är en power woman, jag är uppvuxen i ett matriarkat, min bror är nog mer huslig och omtänksam än vad jag är och jag är uppskattad i en mansdominerad del av min brasch.

Därför var det inte förrän jag "tvingades" att läsa om genus i skolan som jag egentligen började tänka på det. På de olika aspekterna ska sägas, för det finns ju en drös aspekter i denna debatt.

Mina ögon har öppnats, och jag har plötsligt en ny förståelse för varför många feminister är så jävla arga. Det är eftersom de flesta man pratar med säger detta, fast självklart med andra ord:

"Jag har aldrig studerat genus och vägrar lyssna på någonting som debatten har att säga, jag föredrar faktiskt helst att avbryta och säga emot innan jag ens försökt förstå vad debattören säger och gett det lite eftertanke. Även fast detta är ett faktum så tycker jag själv ändå att jag har absolut lika bra koll som de som studerat genus i flera år, och till detta vill jag tillägga att detta med genus är överdrivet trams. Låt mig nu gå hem och låta min son klä sig i rosa och leka med dockor, för det är det absolut enda som jag behöver göra för att visa att jag är sjukt down with genus".

Jag har inte på långa vägar lärt mig så mycket att jag vill peka med hela handen och säga att så här säger genusdebatten och så här är det i samhället. Men om du själv bara öppnar sinnet och är villig att verkligen tänka över de omedvetna samhällsprocesser som gör skillnad på män och kvinnor - där kvinnor nästan alltid hamnar i underläge - kanske du också börjar se röda trådar. Och du ska inte göra det för din egen skull, du ska göra det för nästa generation. Det är den generationen som vi kommer att uppfostra, antingen i samma banor eller i mer jämställda banor. Så vad gör det dig för skada att bara lyssna på vad feminismen har att säga innan du beslutar dig för hur du uppfostrar dina barn?

För att återvända till just detta med att akta sig för män. Jag vill göra en liten lista på saker som dykt upp när jag pratat med Tobias i allmänna samtal. Det här är saker jag upplevt, som han aldrig upplevt. Låt oss se hur många tjejer respektive killar som känner igen sig:

- Vill inte cykla hem sent på kvällen eftersom jag då måste gå in i cykelförrådet som är ett utmärkt ställe att bli våldtagen på.

- Killar som utan att ha ens presenterat sig tar på mitt ben, min rumpa, tar tag i min handled och försöker dra mig till sig, lägger handen om midjan och drar mig till sig eller dylika manövers för att få min uppmärksamhet på uteställen.

- Älskar när det är sommar, för då kan jag jogga senare än klockan tre på eftermiddagen eftersom det är ljust längre. Detta självklart eftersom de bästa joggingspåren är på parkvägar, och jag skulle ALDRIG jogga på en parkväg i mörker.

- Väldigt obehagligt att gå ner i källarförråd och tvättstugor som ligger i långa korridorer, eftersom det är svåröverskådligt och jag har hört att många våldtäkter sker i sådana utrymmen.

- Ignorerar när killar/män pratar med mig på gatan sent på kvällen eller i tunnelbanan eftersom bara en blick är en invit att komma fram och prata med mig. Har man väl givit blicken är det väldigt svårt att få dem att förstå att man inte är intresserad av att prata. Det är därför mest effektivt att bete sig som en royal diva och bara flyga förbi så snabbt man kan och låtsas som att man inte hör.

- Utan att egentligen tänka på det alltid ha koll på hur många och vilken typ av människor som är runt omkring en och på vilket avstånd de är när man går hem sent på kvällen.

- Aldrig lyssnar i hörlurar när man går hem sent, eftersom det är viktigt att kunna höra ifall någon närmar sig bakom en.

- Skickar ett sms till pojkvännen när jag är på väg hem, så att han märker ifall jag inte kommer hem och börjar leta efter mig.

- Går på den sidan av vägen som har minst buskage och liknande gömställen, och/eller som är bäst belyst. Om jag måste gå bredvid ett buskage går jag så långt bort från det som möjligt för att ge mig själv tid att hinna reagera ifall någon skulle komma ut ur det.

Bara några saker jag gör och upplevt utan att egentligen ge det en tanke tills att jag inser att Tobias aldrig tänkt i dessa banor. Jag är kanske mer vaksam än andra tjejer, men av de tjejer som är vaksamma är jag nog minst orolig eftersom jag alltid förlitat mig på att mina 182 cm skulle skrämma bort eventuella överfallsmän. Men det är fortfarande onödigt att ta risken. Så varför inte ta dessa säkerhetsåtgärder i beaktande. Det är ju trots allt så samhället lärt mig hur jag undviker att bli våldtagen.

Apropå våldtäkter vill jag tipsa om två böcker som är oerhört bra och lärorika och som var med och eldade på debatten för tio år sedan om "den andra våldtäkten", alltså hur våldtagna kvinnor och flickor misstänkliggörs i utredningarna och domstolarna.

Författare: Katarina Wennstam.
Flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt. 
Följdes av:
En riktig våldtäktsman - en bok om samhällets syn på våldtäkt.

I uppföljaren En riktig våldtäktsman har Wennstam intervjuat flera dömda våldtäktsmän, både ungdomar och vuxna, om hur våldtäkterna gick till och varför de skedde. Det är en fruktansvärt nödvändig skildring som så tydligt visar att våldtäkt inte är en kvinnofråga, utan att det är en samhällsfråga.

"Sjukt stor skillnad med 11-delat!"

How to hold the handlebars like a pro.

Det heter youtube-filmen Tobias sitter och tittar på. Det handlar alltså om cykling. Det var nämligen så att Tobias - som inte ägt en cykel på typ 10 år och som hatade halvvättern - fick i uppdrag att göra lite research och hitta en bra cykel till mig på blocket. Han kan verkligen nörda in sig på saker och sitta och göra research i flera dagar om han ska köpa något. Jag har tålamod för ungefär tio minuter.

Det blev en total vändpunkt för Tobias. Som sagt har han en förmåga att totalt snöa in sig på någonting. Detta någonting är just nu cyklar. Han pratar om växlar, styrlinda, pedaler och annat sjukt ointressant tjafs, och då har han fortfarande inte börjar köpa speciella cykelkläder och liknande gear ännu.

Här om dagen satt jag kärlekskrank i soffan och väntade på att Tobias skulle komma hem. När han äntligen gjorde det torkade han regn av varenda centimeter av cykeln i femton minuter. Och sen baken på sina cykelbyxor. Sämre förspel får man leta efter...

Även om det är FRUKTANSVÄRT ointressant att höra om en massa tråkiga cykelsaker är jag fortfarande glad att Tobias gått från:

Snus, öl och tv

till

Slutat snusa, dragit ner på alkoholen och börjat cykla fram och tillbaka till jobbet.

Bra jobbat, baby!

Running bitch is back!

Jag är inte riktigt någon som tar kort på mig själv när jag tränar, så därför glömde jag ta en bild på gymmet. Men just idag ville jag föreviga mitt träningspass med en bild för idag, exakt en månad senare, var första dagen sen cykelkraschen som jag sprang!

Jag tänkte att det var bäst att göra det på löpband för att kunna sluta om tån eller axeln började göra ont, men det enda som var lite ömt var mitt skavsår mellan tårna som jag fick av mina flip flops i förrgår (sommartraditionen). Jag sprang bara lugnt i tre kilometer eftersom jag lärt mig av tidigare skador att inte ta ut segern i förskott utan vara snäll mot kroppen.

Efter det körde jag lite styrketräning, men det är ju dock även det begränsat. Jag gör ingenting som belastar armar och axlar och kan inte riktigt luta mig tillräckligt på tån för att kunna göra utfall. Mycket bål och squats alltså.

När jag fått full aktivitet på aktivitetsarmbandet tänkte jag gå hem, men då skulle precis en spinningklass börja så jag gick in på impuls och körde 45 minuter extra. Nu är jag vrålhungrig men så nöjd! Största beviset på dagens effektivitet är att svetten från toppen av sport-bh:n går ihop med svetten från botten av bh:n. Yeah.



Så fort nyckelbenet läkt ska jag försöka skapa en bicep på den där raksträckan tror jag...

Ps: de temporära smyckestatueringarna på handleden är köpta på bubbleroom.

Tjejvansbro

Då var tjejklassikern avslutad idag efter tjejernas vansbrosim. Personligen körde jag det på 26.52 (tror jag att det var) med ett brutet nyckelben. Ortopeden gjorde tydligen ingen skillnad på spricka och benbrott, men sa i tisdags att axeln läkte fint och hade inga problem med att jag skulle simma.

Så jag körde på, men kunde dock inte ta några crawl-tag vilket gjorde omkörningar under simningen lite svåra.

I övrigt gick det bra för alla deltagarna förutom för mamma som fick panik av alla människor, men som två pauser vid bryggan till trots tog sig i mål.


Inför loppet. Mamma, Elin, jag, Malin H och Malin S.


Alla medaljer på plats. Ska hjälpa till att peppa inför hela klassikern nästa år.


På podiet med medaljer runt halsen.


Bjussar även på "en sån där bild där ingen blev bra".

Frikort

Nej, inte Alexander Ovechkin. Frikort för vård. Nu är både frikortet och olycksfallsförsäkring kirrat så nu ska jag skada mig utav bara helvete i ett år. Passande nog tänkte jag träna mer än någonsin inför klassikern.

Spring spring spring!

Som kompensation för att jag inte kan springa själv ännu skriver jag ett litet löparinlägg idag.

Ska vi ta intervallträning nummer två: platträning. Det är helt enkelt intervaller på platt mark.

Attila hade tusen jobbiga varianter av platta intervaller som jag verkligen inte alls tycker om för det är så sjukt jobbigt. Jag är mycket mer okej med jobbigheten av back- eller trappträning. Platträning är så låååångt och så jooooobbigt!

Men effektivt!

Det enda jag hittills gjort av intervallerna jag fick lära mig är pyramiden. Jag brukar springa nere i Tanto nedanför Liljeholmsbron. Det finns en "cirkel" runt parken som är ca 700 meter lång. Det är en lätt nedförsbacke och en liten uppförsbacke, men i övrigt är det platt.

Jag joggar ner dit som uppvärmning och stretchar lite innan jag börjar, får ner pulsen lite. Jag börjar med att springa ett varv så snabbt jag kan, sedan stillastående vila tills att pulsen är på 120. Sedan springer jag två varv. Så snabbt jag kan, men fortfarande så att jag kan hålla ungefär samma hastighet hela vägen.

Efter nästa vila drar jag ner tempo ytterligare och springer tre varv. Efter vilan vänder jag på det och springer två, vilar, och springer sedan ett varv till och det är då man verkligen köttar för då är man snart klar.

Det går att variera den här intervallträningen efter ens egen nivå. Jag tycker om att ha stillastående vila mellan intervallerna, men man kan även springa ett eller ett halvt varv långsamt mellan intervallerna. Man kan även variera antalet varv. På kryssningen i Karibien var varvet på båtdäcket 250 meter och då körde jag 1-2-3-4-5-4-3-2-1 varv istället.

Enjoy this awful work out.

Korv

Min kollega från Småland och jag har haft otaliga diskussioner om hur man uttalar vissa ord.

En dag kom han och berättade vad som nu blivit en av mina favorithistorier.

Kollegan bor i Stockholm och har barn som vuxit upp här. De pratar alltså stockholmska. Denna konversation skedde mellan pappa och dotter:

Dotter, ca fyra år:
Pappa, säg korv.

Pappa, på småländska:
Kåov.

Dotter:
Nej pappa, det heter inte kåov. Det heter faktiskt korv.

Stortån två veckor senare

Jag visade min stortå (den som på något sätt stoppade cykeln i 25 km/h) för Issa på midsommar. Hon hade ingen särskild reaktion.

Jag:
Mmm... Den är lite blå.

Issa:
Jaha, det är inte nagellack?

Jag:
Eh... Nej.




Dessutom är mitt nagelband grönt. GRÖNT!! Det är ett mirakel om den där nageln inte poppar av till slut. Men nu kan jag i alla fall gå nästan helt utan att halta. Finally!

Tråkigt på sommaren

Jag är inte den enda som tenderar att bli uttråkad under tv-världens jobbtorka på somrarna. Malin D drabbas också av den, så vi får försöka underhålla varandra.

Imorgon ska jag till exempel ut lite och drog ett mess till Malin:

Jag:
Om du har tråkigt imorgon kan du få följa med mig bort till Medis för att prata med några cykelsnubbar om att eventuellt reparera min cykel, samt en tur till någon mataffär på folkungagatan som har kyckling från en "bra" kycklingfarm. Det är ju inte superspännande ärenden, men man kommer ut lite i alla fall.

Malin:
Ja, gärna! Vilken tid?

Den entusiasmen säger väl allt.

Den manliga normen

Även om det är något så (bokstavligt talat) ytligt som kläder är jag glad att se någonting som beskriver mannen som den avvikande, den som behöver beskrivas med ett tillägg till normalbegreppet. Tillsammans med kvinnliga läkare och damfotboll har vi nu H&M Man.

Tranbär

Mindblowing insikt.

Tranbär = cranberry.

Trana = crane.

Coincidence? I think not!

George Ezra live in concert

Jag och Tobias kom precis hem från George Ezra på Berns. Det är en av de artister jag tycker gör helt okej musik, men ändå lyssnar mycket på enbart för att de har så fantastiska röster. Och jag blev inte ett dugg besviken på hans live-framträdande. Jag brukar generellt inte vara ett fan av live, men jag tycker att han gjorde låtarna från Wanted on Voyage med bravur, även om min favorit Did you hear the rain? kanske kunde gjorts lite bättre. Men helt klart sevärd ifall ni gillar honom, hans röst är lika fantastisk live som inspelad, om inte bättre.

För att minimera risken av att folk skulle gå in i min axel skrev jag en liten varningstext på plåstret som extra säkerhetsåtgärd.

Ont av att ha ont

Ni vet det där riktigt härliga med att få ont för att man överanstränger muskler för att man har ont någonstans? Jag fick till exempel svinont i knät när jag hade benhinneinflammation för några år sedan. Och nu har jag SÅ jävla ONT i höger sida, ryggen och revbenen, för att höger tå och vänster alltihop är masakerade.

Det är så ömt att musklerna värker bara jag rör vid dem med fingrarna. Det värsta är att jag inte vet om det är hur jag ligger, sitter, står eller går som gjort att jag har så ont så jag har ingen aning om hur jag ska förbättra läget.

Nyckelorden just nu, när allt bara gjort ihållande ont i en vecka, känns uteslutna till: "håll ut...".

Åh, jag är ett sånt offer!!

Cykelkraschen

Ursäkta att jag varit lite frånvarande från bloggen några dagar. Som vissa av er vet har jag nämligen kraschat på min cykel.

Ja, igen. Eller alltså, nej, samtidigt inte igen. Förra gången ramlade jag med cykeln. Den här gången kraschade jag.

Jag jobbar med Stanley Cup-slutspelet nu och är därför på lite märklig dygnsrytm. Förmodligen påverkar detta lite balans osv utan att jag tänker på det. Natten till tisdag hade jag i alla fall jobbat och somnade vid sex på morgonen. Klockan tio gick jag upp för att cykla iväg till HDR i Värtahamnen (eller Frihamnen, jag lär mig aldrig vad som är vad).

Mitt misstag var mitt skoval. Jag har ju cykelskor, men vill inte använda dessa i stan eftersom det är många stopp. Har tidigare cyklat i gympaskor och det har gått bra. Idag cyklade jag dock i ett par tygskor från HM. Det gick inte så bra.

I Slussen när jag försökte trampa upp fart flög båda fötterna av pedalerna och jag slog fotleden i pedalen, men mycket mer än så hände inte. Dumma pedaler tänkte jag. På Strandvägen, ganska nära Djurgården, var banan fri och jag hade fått upp rätt bra fart, förmodligen 20-25 km/h. Kom ihåg att jag i ena sekunden cyklade, i nästa gled på asfalten, så jag är inte helt hundra men jag tror att högerfoten gled av pedalen igen, men den här gången flög den in i framhjulet och cykeln tvärnitade.

Ni vet hur man tänker, fast man tänker inte i ord utan mer i uppfattning. Min uppfattning var typ att det hördes en smäll och jag uppfattade att jag kraschade. Sen uppfattade jag att jag gled på asfalten och "tänkte" att så fort jag stannat ska jag bestämma vad nästa move är. När jag glidit klart var det första jag noterade att jag tappat andan, så det var projekt ett. Det måste ha varit fruktansvärt för de som kom fram först, för jag lät ungefär som en döende val som bara "hgnööööööö (försök till inandning) hgnöööööööö (försök till inandning) hgnöööööööö" - och jag kunde verkligen inte inte göra det där ljudet som att jag höll på att dö. Jag hörde en kille som frågade på engelska om han kunde hjälpa mig och att någon drog undan cykeln från mina fötter. Sen kände jag att krampen runt solar plexus släppte och jag kunde andas in igen. Sa så snabbt jag kunde "sorry, I lost my breath, I'm okay".

Jag låg på vänster sida i fosterställning och hade väl ont typ överallt, men jag kände ändå att jag mest var mörbultad. Jag satte mig upp på sidan och de som hade stannat pekade nervöst på min axel som var helt uppskrapad. Jag bara tittade på den och sa "jaa, där var det lite skrapat". En tjej frågade om hon skulle ringa ambulans, och jag sa att det nog räckte med en taxi, för jag ansåg att det nog var bäst att åka till sjukan eftersom jag slagit mig rätt hårt. Hon började ringa taxi, och jag fick hjälp att ställa mig upp, men då började det flimra för vänstra ögat så jag sa att det nog var bäst att hon ringde ambulans ändå, sen satte jag mig ner på en trottoarkant. Jag kände att det gjorde ont i höger stortå och jag drog av skon för att kolla, och nageln var helt blå. Innan jag ens hunnit konstatera att jag inte fått några skallskador eller brutna ben kände jag mest skräck över att det såg ut som att jag skulle tappa tånageln. Usch!

Ambulansen kom i alla fall och kollade nacken och skallen, men kunde inte se några skador. Axeln var det värre med, när vi skulle kolla rörlighet gjorde det så jävla ont. Men jag kunde röra på fingrarna i alla fall, och jag hade känsel överallt. Ett par som stannat låste fast cykeln och jag tackade dem som stannat innan vi åkte iväg. Satt och chitchattade med ambulanskillen på väg till SÖS. Jag hade ringt Tobias som var på väg också.

Väl på SÖS gick ambulanskillen för att skriva in mig, och när jag låg själv i korridoren kom skräcken. Fy fan vad läskigt det var. Och jag blev så rädd att jag skulle ha någon skada på hjärnan, för nu hade jag ont i huvudet. Men jag ville inte grina, för det är ju inte så praktiskt ifall jag måste prata med någon, så jag andades bara lugnt. Det kändes bättre när Tobias kom.

Undersöker sprickorna i hjälmen.

Alla sa "åh, vilken tur att du hade hjälm". Det är inte tur. Det är common sense. Jag skulle aldrig cykla utan hjälm.

Efter undersökning och röntgen var det enda lokaliserade en spricka i nyckelbenet, några sår på axel, armbåge, armveck, höft och knä samt en blå nagel på tån. Det kändes bra under omständigheterna, men nu har det fan gått nästan fem dagar och min tå gör fortfarande skitont och ser värre ut än någonsin så jag får lägga en förmögenhet på att åka taxi överallt. Dessutom vägrar såren att torka ut så de svider som eld och jag har fått skitont i ryggen på höger sida efter att bara kunna luta mig på den sidan. Nu är jag trött på det här. Nu vill jag bli frisk igen.

 Tån idag. Jävla skittå. Gör mikrorörelser med den för att försöka få ut blodet, men det känns som att nageln ska trilla av ibland när jag gör det. Äckelfaktor maximum.

Såret när jag kom hem från sjukan. Skuldran har läkt fint, men där plåstret sitter är det varigt och äckligt idag och gör ont som fan.

Två nya sår för att ge det gamla under knät sällskap. Varje gång jag böjer knät känner jag hur det spricker...

Jag måste ändå säga att det kunde gått mycket värre. Tack vare hjälmen har jag inga skador på huvudet eller i ansiktet, och sprickan i nyckelbenet kunde lika gärna varit ett benbrott. Jag är också väldigt tacksam att jag inte skadade benen värre, tack vare att jag hade långbyxor över cykelshortsen. Samt att händer och handleder är oskadda. Jag måste ändå gjort en jävligt fin landning, säkert 9.2 på skalan. Med tanke på hur jag låg när slutat glida måste jag ha dragit in armarna mot kroppen istället för att sträcka ut dem och försöka ta emot mig, så axeln fick nästan hela stöten. Thank you reflexes!

Använd hjälm!

Ett fett jävla blåmärke

Jag är som ett litet barn som springer till alla och bara "vill du se mitt blåmärke?". Jag är obotligt fascinerad av min cykelskadas utveckling. Blåmärket har verkligen fått en fin definition nu, och såret gör ont som fan efter att jag tog bort plåstret igår. Tvättade lite med jod för säkerhets skull. Och apropå det... vill du se mitt blåmärke?

Att ramla av cykeln

Så... jag ramlade av cykeln igår i Alvik. Jag har en ny sportig racer eftersom jag ska göra tjejvättern imorgon, och den har jag cyklat omkring på en del i dagarna. Som tur är hade jag vanliga gympaskor igår och satt därför inte fast i pedalerna.

Jag jobbade med stanley cup natten till igår och drack typ en liter kaffe, så jag antar att jag hade vätskebrist. Jag hade vaknat på morgonen med kramp i vaden, och kände att det började krampa lite medan jag cyklade till Solvalla efter fyra timmars sömn. Men så kom jag då till Alvik och cyklade förbi en bra överfart. Stannade för att vända cykeln så jag kunde ta mig över vägen där. Jag stod med vänsterfoten på pedalen och hoppade lite med högerfoten så att jag kunde vända tillbaka cykeln. Då attackerade krampen vänster vad på en sekund. Jag fick typ panik, det gör ju så jävla ont. Det kan ha varit så att höger vad också började krampa, minnet är bara ett blurrigt minne av smärta. Jag försökte i alla fall sätta ner vänsterfoten i marken för att trycka ut krampen, men då krampade visst utsidan av vaden också, så foten var vänd inåt och jag klev ner på dess utsida. Tappade balansen och föll åt vänster med cykeln mellan benen.

Låg på marken och brottades med och försökte få undan cykeln genom en halv nelson bredvid bilarna som stod i kö vid rödljuset och säkert hade jättekul. Smärtan i vaden var fruktansvärd och jag typ sparkade bort cykeln med högerbenet så att jag kunde räta ut foten och stoppa krampen. En äldre man släntrade (alltså verkligen släntrade sävligt, vampyrliknande) över och bara "ööh, behöver du hjälp". Jag låg på sidan på asfalten med min svamphjälm på huvudet och bara "nej tack, jag fick bara kramp, hehe".

Tog mig till slut upp och gick lite för att få musklerna att slappna av, drack lite vatten och cyklade sen vidare. Hade jävligt ont i vänster knä och var tvungen att inspektera på Solvalla. Som tur var hade jag långbyxor över cykelshortsen, jag hade skrapat bort lite hud, men det var inte så farligt. Knät var lite svullet och höger ben lite blått. Lite. Idag är det inte så lite längre.

Får hoppas att detta inte påverkar prestationen imorgon.

Igår:






Idag:

Bokmärke

De omedvetna processer som pågår hela tiden alltså... Insåg plötsligt att jag satt och skrev tenta så här:

Spring spring spring!

Apropå detta med trösklar och att springa långt så satt jag hemma igår, en dag jag inte planerat in någon träning. Plötsligt blev jag så jävla sugen på att springa. Jag vet, helvetet har uppenbarligen frusit, jag känner för att springa. Who could ever have known.

I alla fall stack jag ut vid halv nio-tiden och började nedför berget till Södermälarstrand. Jag får alltid en skjuts av den långa nedförsbacken i början, men jag kände ändå ganska snart att jag inte hade så mycket energi i benen. Det var första gången jag sprang (distans) på en månad eftersom jag var dunderförkyld i två veckor.

Det blåste motvind på södersidan och jag var superseg. Jag funderade på om jag skulle springa hem vid Eriksdalsbadet istället för att springa hela vägen runt söder som är en mil långt. Men jag bestämde att jag ändå hade juice att springa så långt, även om jag inte orkade springa snabbt.

Vid fem km bestämde jag mig alltså för att köra hela vägen, och då provade jag också det bästa knepet: jag insåg nämligen för något år sedan att jag (på riktigt) kan bli trött av att springa för långsamt. Jag lyfter knappt på fötterna, liksom släpar benen, och sjunker ihop i kroppen. Om jag då sträcker på mig (brukar tänka att jag ska skjuta fram höfterna och spänna bålen) och börjar röra benen mer aktivt, så att säga, så får jag energi av det märkligt nog. Jag lyfter knäna lite mer, tänker att jag ska skjuta på mig själv med rumpmusklerna och baksidan av benen.

Igår orkade jag inte göra detta hela vägen, men jag försökte lite då och då, sen lät jag mig sega när jag blev trött, provade att köra på efter ett tag, lät mig själv sega. Och när jag nästan var borta vid Slussen sa RunKeeper "Time: one hour, 2 minutes, 18 seconds, distance: 10 point 02 kilometres". Jag slog alltså personbästa med mer än en minut (1.03.35 är min bästa miltid hittills).

Så ett spontant och rätt skitigt löppass blev alltså en rekordhållare igår tack vare mitt energigivande knep.

It's in the details

Jag fick i födelsedagspresent förra året några fototavlor från min och Tobias första årsdag. De är jättefina och brukar beundras när folk är här. Jag tänker att det blir en fin sak att ha i framtiden, när vi varit tillsammans länge och kanske har barn.




Det enda är...



...att Tobias har en rullstolsburen man på sin axel.

Spring spring spring!

Nu ger jag mig in på mitt favoritfält: intervaller.

Jag svarar bäst på kortsiktiga mål (varför triathlon var den första tävlingen jag anmälde mig till). Därför gillar jag intervallträning bäst. Det är fruktansvärt, hemskt och avskyvärt jobbigt, men detta med att riktigt ta i hundra procent en kort tid och samtidigt kunna räkna ner repetitioner funkar bra på mig. Jag gillar också att tiden går så fort, en timme långlöpning känns tusen gånger längre än en timme backträning, och sen när jag är klar vet jag att jag verkligen fått in ett bra och utvecklande pass.

Alles in alles så gillar jag intervallträning och jag kör ett pass i veckan. Jag varvar mellan backträning, trappträning och platträning (som jag kallar det).

Tänkte idag ge tips om den backträning jag fick lära mig av Attila.

Hitta en lång och ganska brant backe, den jag kör i är ungefär 100 meter lång. Dela upp backen i tre delar, där den första delen är ungefär 20-30 meter, den andra ungefär 50 meter och till sist hela backen. Använd gärna lyktstolpar eller andra vägmärken som markeringar.

Proceduren är väldigt enkel:
1) Spring sju gånger så snabbt du kan till den första markeringen (ungefär 20 meter). Jogga eller gå ner och vänd sedan direkt upp.
2) Vila tills att pulsen är på 120.
3) Spring sju gånger upp till den andra markeringen. Du ska fortfarande springa riktigt snabbt, men samtidigt ska du orka hålla samma tempo hela vägen. Jogga eller gå ner och vänd upp direkt.
4) Vila tills att pulsen är på 120.
5) Spring hela vägen upp sju gånger. Nu får du hålla ett lugnare tempo, tanken är att du ska orka springa på ungefär samma tempo hela vägen upp.
6) Du är klar! Gå hem och ät godis.

Kom ihåg att det man tränar på detta pass är pulsen, att utmana kroppen att träna utan tillräckligt med syre (jag tror att detta är för att höja mjölksyranivån, men jag slutar alltid lyssna efter ett tag när folk förklarar för det är så jävla tråkigt att lyssna på prat om kroppens processer). Personligen får jag väldigt hög puls när jag tränar, och det tar lång tid för pulsen att gå ner. Därför brukar jag gå ner för backarna, i alla fall en bit. Om du inte orkar springa hela vägen upp kan du alltid gå den sista biten, huvudsaken är att du ligger på maxpuls eller där i närheten.

Våga utmana dig själv att verkligen kötta, det är det intervallträning är till för! Jag brukar på pass på gymmet hålla tillbaka för att "orka hela vägen", men det ska du inte göra här. Det enda som händer om du "tar ut dig" är att du springer långsammare, men huvudsaken är som sagt att komma upp i hög puls, så hastigheten är inte så väsentlig.

Teknikmässigt har denna träning förändrat mitt löparliv på grund av några enkla instruktioner:

1) Ryggen ska vara rak och du ska vara lätt framåtböjd.
2) Armarna ska gå vid sidan av kroppen, inte framför.
3) Lyft på knäna! Dra knäna upp mot bröstet.
4) Spring på framfötterna och ta korta men snabba steg.

Om du applicerar samma teknik i backar när du springer distanslöpning kan jag garantera att det kommer bli en enorm skillnad. Du får otroligt mycket mer kraft och fart av att springa på detta sätt.

Om du inte har någon pulsklocka skulle jag säga att du kan vänta tills att andningen gått ner i normal, lugn andning, vänta ca 30 sekunder till och sedan köra igen. 

Lycka till!

Mörkt på jobbet

Jag är jävligt glad att jag inte är (lika) mörkrädd längre med tanke på att jag då och då (som nu) måste glida omkring på jobbet mitt i natten och då kanske hämta lite grejer på datorn i källaren. I källaren är det två vagt upplysta kontrollrum som det surrar suggestivt i och en lång, mörk korridor som är kantad av en massa allmänt skräp och kuriosa. Och sen går man ut i ett mörkt trapphus med en spiraltrappa som försvinner uppåt och neråt. Och sen är man tillbaka på plan fyra som är upplyst och tragiskt nog innehåller ytterligare några hållna under nattarbetesgisslan.

En yakuniku senare

Storebrorsan:
Åh, fy fan vad mätt jag är. Eller inte mätt... Riktigt bajsnödig.

Ytterligare en milstolpe

Ikväll tog jag och Tobias oss igenom ytterligare en svårighet i vårt förhållande.

Ikväll erkände jag, efter 3,5 år tillsammans, att jag tycker han har usel musiksmak.

Ändå går vi ur krisen starkare än någonsin (läs ironin tack) och samlar oss för en fabulös fredag. Bifogar bilder eftersom vi blev snygga på dem.

Vanor man aldrig lär sig

Jag har en liten vana när jag sitter och läser kurslitteratur. Jag har en blyertspenna för att markera och anteckna medan jag läser, och på samma sätt som andra människor sätter pennan bakom örat när den inte används sätter jag pennan mellan brösten. Och varje gång jag satt pennan mellan brösten letar jag i flera minuter efter pennan i soffan, på bordet, på golvet, i de andra böckerna, i väskan, i soffan igen, mellan alla soffkuddar, i skafferiet, i näsan, i blomkrukan, i Hades, i Winona Ryders handväska, i trollkarlens hatt, i Vintergatan, i universum och slutligen hittar jag den i bh:n. Varje gång.

Apropå att det står någon bredvid sängen

Ödets ironi ville med sig att Tobias var på match i Norrköping igår och kom hem vid halv ett. Jag skrev mitt blogginlägg om nattfarsen i Karibien precis innan jag gick och la mig och hade bara hunnit sova kanske tio minuter när Tobias kom hem.

Jag vaknade dock inte eftersom Tobias smög, och jag dessutom alltid har en kudde över huvudet när jag sover själv (så många fucked up psykologiska analyspunkter i detta beteende). Alltså vaknade jag väl förmodligen först av att golvet knarrade eller dylikt när Tobias kom in i sovrummet och började klä av sig, men det minns jag inte alls. Det var snarare som att jag väckte mig själv genom att bli hysteriskt rädd och panikslagen av att det verkligen stod en jävla man bredvid sängen!!

Jag bara "men shit, gör aldrig om det där, fy fan vad rädd jag blev!" och händerna bara skakade. Tobias bara "oj oj oj, förlåt, jag smög in, jag ville inte väcka dig." Sen var han supergullig, sa att han aldrig mer ville se mig ha det där ansiktsuttrycket av ren skräck och sa förlåt igen. Plutten.

Nej fy fan, vad rädd jag blev. Till detta ska väl också tilläggas att eftersom vi bor med ett tak utanför sovrumsfönstret (som man lätt skulle kunna klättra upp på), innergård utanför det andra och tredje fönstret samt en dörr gjord av papper och lim på första våningen har jag i denna lägenhet blivit ganska rädd för att det ska komma in någon lunatic man i lägenheten. Denna molande skräck var ju inte på något sätt alls en underlättande faktor i nattens episod.

Står det någon bredvid sängen...?

Hahaha, nu när jag ska gå och lägga mig började jag tänka på en grej som hände på karibienkryssningen för en månad sedan.

Jag ska inleda med att jag:

1) Sover extremt tungt. Vanligtvis vaknar jag inte alls under nätterna, och om jag gör det somnar jag om direkt.

2) Är såååå närsynt att du anar inte. För de som vet något om styrka på ögonen har jag -4.75 på båda ögonen (och tror att jag måste byta till -5.00). För att sätta perspektiv på det för de som inte kan styrka så är 0.00 bra syn. Min pappa har permanent glasögon för att se, och han har ungefär -2.00. För att kunna se detaljer i text, bilder, ansiktet osv måste jag ha det mindre än en decimeter från ögonen. Så blind as a bat alltså.

Detta med att vara närsynt tyckte jag var extremt jobbigt när jag var yngre av en anledning: att jag inte kunde vakna mitt i natten och direkt se rummet. Jag var tvungen att sticka ut handen från täcket och ta glasögonen och därigenom ge precious time för alla spöken och monster som väckt mig att:

a) gripa tag i min arm när jag sträckte ut den från under täcket.

b) röra sig obehindrat närmare min säng för att... äta mig? Vet faktiskt inte riktigt vad spökena/vampyrerna/monstren skulle göra med mig, jag kom aldrig riktigt så långt i mina fantasier.

Hur som helst leder dessa två punkter fram till detta scenario, som tar plats i båthytten mitt i natten:

Jag vaknar, förmodligen av en mardröm, och befinner mig i något typ av halvstadium av sömn och vakenhet och är alltså helt groggy. Ser inte ett smack men har en konstig känsla. Kan inte avgöra om det obehagliga jag upplever är dröm eller verklighet. Bestämmer mig för att det är dröm, men vill ändå komma bort från mannen som står lutad över mig vid sängkanten så jag kryper in mot Tobias. Reflekterar kort över huruvida mannen verkligen bara är en mardröm. Resonerar att ju faktiskt städarna och annan dylik personal har nyckelkort till vår hytt och det faktum att jag bara ser en ljus fläck i luften inte nödvändigtvis utesluter att detta verkligen är ett ansikte.

Jag är fortfarande väääldigt groggy och resonerar halvt vaken, halvt sovandes, men bara för säkerhets skull väcker jag Tobias och bara: "du, står det någon bredvid sängen?"
Tobias bara "näää älskling..."
Jag bara "men vad är det där då?" och pekar på den svävande ljusa fläcken.
Tobias mumlar "det är apan..." och somnar om.
"Jaha..." mumlar jag och däckar direkt.

Jo, det var alltså så här, att på detta kryssningsfartyg så viker städarna ihop handdukar till olika djurkreationer och lägger på sängen. Idag hade Xavier gjort en apa och hängt upp i en galge i gardinen bredvid sängen och skapade tillika denna nattliga fars.

Det regnar

Förlåt, var det någon som sa att det är mitten av maj? Jag trodde nämligen att det var slutet av oktober med tanke på det extremt omysiga vädret de senaste... 118 månaderna.

Imorse klev jag utanför dörren och konstaterade att det var en fin dag. Tänkte snabbt "ska jag ta med ett paraply...?" men avfärdade tanken. WHEN WILL I LEARN?!

Efter skolan gick jag för att träffa Annika på NK för lunch, och det duggade lätt när jag gick från skolan men det slutade snabbt. Efter lunchen däremot, tog jag en liten tur förbi några klädbutiker och tömde kontot. Ajabaja tyckte tydligen vädergudarna och satte på kranen.

Jag tänker att det är för att jag haft bil de senaste tio åren som jag liksom glömt hur otroligt blöt man blir av regn. Jag tänker liksom att man blir lite fuktig, men nej. Jag gick från centralen till Mariaberget, en promenad på ca 20 minuter, och jag blev heeelt dyngsur. Skor, byxor, jacka, hår, tröja, BH (läs det sista med skrik-bokstäver). Allt blev dyngsurt.

Och när jag gick upp på centralbron så bara: "åhåhåhåhå, åååååååh vad mysigt! Här blåser det också. Och jag som ÄLskar blåst" (överdrivet ironiserande). Och jag inser liksom att anledningen till att jag inte fryser så mycket om händerna är för att de börjat domna bort. Jag går med min stackars Bik Bok-påse som ett patetiskt regnskydd för låren, men påsen bara fladdrar i sidled av vinden hela tiden.

Imorse såg jag ut över Riddarfjärden och bara "åh, ljuva Stockholm", och nu på tillbakavägen tittade jag bort mot Västerbron och bara "fan vad förbannad jag är på dig nu, Stockholm, och på din jävla pissfjord."

Det här är straffet för att jag shoppade. I get it. Jag lämnar tillbaka de där byxorna som inte satt riktigt helt bra imorgon.

 Man skulle här kunna tro att det är ljuset som gör byxorna tvåfärgade, men nej då, det är grad av fuktighet.

Dumma frågor

Apropå detta med att dumma frågor förtjänar dumma svar följde nyss den här dialogen medan Tobias vek tvätt:

Tobias:
Hur kan det bara vara en svart strumpa kvar?

Jag (mumlande vid mitt pussel):
Jag vet inte...

Tobias (högre):
Baby...?

Jag:
Jag lämnade den i tvättstugan medvetet. Den låg där och jag bara fuck you, you fucking strumpjävel och lämnade den.

Spring spring spring!

Jaha, nu tänkte jag prata lite löpning igen. Jag känner att jag återkommer till det lite då och då, både här och på andra plattformar. Nu har jag fått lite mer erfarenhet sedan jag sprungit med i princip privat löpcoach, men tänkte även komma med lite egna tankar och iakttagelser. För att inte skriva världens längsta inlägg kör jag lite bits and pieces.

Jag börjar idag med begreppet "tröskel".

Igår pratade jag med min kompis som mer eller mindre precis börjat springa. Hon har en runda som är fyra km och mer än så vill hon inte springa nu. Det tror jag är jättebra. När jag började springa sprang jag nästan aldrig mer än fyra km och det viktigaste för mig var att det var bekvämt hela tiden, för jag visste att jag skulle sluta träna om det blev för jobbigt. Jag tror faktiskt att det tog drygt fyra, fem år (med lite inblandning av återkommande benhinneinflammation och långa löpuppehåll) innan jag sprang en mil första gången.

När jag började springa tog jag några rundor med pappa som sprungit marathon tio gånger. Han försökte ge mig en massa tips och råd, och bland annat pratade han om trösklar. Efter ett tag tar energin slut, man blir stum i benen och hjärnan bara skriker åt en att sluta springa. Men om man trycker på och kör lite till märker man snart att man kommer över tröskeln och blir pigg och får energi igen.

Jag bara "pappa, nej. Jag blir trött och sen är jag trött heeeela vägen hem. It never fails".

Pappa försökte ge råd efter råd och jag bara "nej, så är det inte för mig, jag blir aldrig pigg igen" och till slut sa pappa de nu legendariska orden "det är bara att fortsätta springa".

För mig blev det dock en aha-upplevelse när jag började springa längre sträckor, uppåt 8-10 km. Då insåg jag att det inte är så att jag aldrig kommer över mina trösklar, utan att min tröskel är mellan 3-5 km. När jag alltid bara sprang 3-5 km slutade jag alltid på min tröskel vilket gjorde att jag kände att jag inte skulle klara att springa mer än så, och dessutom var jag alltid pisstrött när jag slutade. När jag började springa längre insåg jag dock att jag runt 6 km började känna mig lite fräschare. Vid 8 km i riktigt fin form och runt 9-10 km kan jag trycka på lite extra utan att bli tröttare. Därför slutar jag alltid med en känsla av energi och fräschhet och insikt att jag skulle ha kunnat fortsätta springa ett tag till vilket är väldigt motiverande.

Så när du känner dig redo för det, försök att springa längre bara för att se om det är så att du också alltid slutar på din tröskel.

Swedbank

Jag har fått ett brev hem från Swedbank där de försöker värva mig som kund, vilket är roligt eftersom Tobias jobbar på SEB och jag sedermera också är kund där och får ta del av hans förmåner vad gäller bolån (väääldigt generösa förmåner).

Så här står det i Swedbanks brev:
"Självklart hoppas jag kunna erbjuda dig ett bolån med bättre villkor än du har idag."

Tobias:
Jaha, lycka till.

Den djupaste av naturlagar

Största frågan i mitt liv just nu:

Varför är man ALLTID tröttare i soffan än i sängen?

Tobias berättar en historia

Man skulle kunna tro att, eftersom vi umgås hela tiden då vi bor tillsammans sedan 3,5 år, Tobias mest utbredda historier är berättade för mig. Nej, nej, nej. Jag får av någon anledning sammanfattningen av alla hans historier. Det är först när jag bara "åh, berätta om när Victor gömde sig" som jag får höra heeeela historien.

Det här är hur Tobias berättar historier för andra:
Så polisen kör ner för gatan. Det var en återvändsgränd och jag stod typ här, och här var det som ett litet dike. Så jag tänkte att jag kanske skulle köra över diket, men sen bara nä, det kommer inte gå. Så jag började typ svänga runt moppen lite, typ körde styret åt höger och började backa lite, med Victor bakpå. Polisen bara smög fram med blåljusen på...


Det här är hur Tobias berättar historier för mig:

Tobias:
De har en skitläskig historia på 9gag som folk är helt galna i.

Jag:
Vad handlar den om?

Tobias:
Det ligger en tjej i hans säng.

Denna "historia" berättade Tobias i morse. Nu slog han på tv:n och en dokumentär började precis.

Tobias:
Åh, den här har jag bara sett slutet av.

Jag:
Vad handlar den om?

Tobias:
En kille som dog.

Vårtecken

När man hör gnisslet av städarens mopp i trapphuset och tror att det är fågelkvitter, ser en grå hundbajspåse i gräset och tror att det är en ljuvt vilade fågel och blir varm i bröstet av att se en sjuksköterska knuffa en gammal man i rullstol i Tanto nedanför SÖS förstår man att man länge och på både medvetna och omedvetna plan längtat efter fler såna här varma, soliga, fina dagar.

Dålig start på dagen

Fick sms av Elin klockan halv åtta på morgonen:

Elin:
Näääääj! Jag glömde mitt aktivitetsarmband idag!!! Känner mig naken.

Jag:
Dubbel otur idag då, med det här vädret också.

(Überregnigt och Elin är trädgårdsmästare och jobbar ute mest hela dagarna).

Elin:
 Ja, inte askul. Men finns inget man kan göra åt så bara att inse att man kommer bli blöt, får ha bra kläder. Tyvärr tappade jag min gummistövel i en vattenpöl på väg till jobbet så den blev full av vatten, sjukt obra.

Jag:
Köp INTE en trisslott idag.

Vad åt du till middag?

Ikväll har jag och Tobias levererat könsnormer till hundra procent. Medan Tobias stod stelfrusen på ett regnigt Friends Arena och såg Bajen förlora mot AIK satt jag med Malin på Griffin med ett glas vin i handen.

Senare på kvällen:

Tobias:
Vad åt du till middag då?

Jag:
Fyra ostron till förrätt, sen en högrevshamburgare till varmrätt, den var inte så jättespännande. Och sen popcornglass med någon jordnötschokladkaka till.

Tobias:
Mm, gott. Jag åt två korv med bröd, senap, ketchup och ingen dryck.

Hur många veckor på en månad?

Det här är varför jag inte diskuterar med Tobias när han har druckit:

Jag:
Vi går till McDonalds.

Tobias:
Nej, jag har inte ätit på McDonalds på typ sex månader. På typ fem månader och fyra veckor.

Jag:
Fem månader och fyra veckor är sex månader.

Tobias:
Nej.

Jag:
Hur många veckor är det på en månad?

Tobias:
Tjugoåtta.

Sverige, socialpolitik och solidaritet

Varning för något bitter och kanske inte helt genomstuderad harang:

Nu när jag läser om socialpolitik blir jag lite irriterad varje gång det står någonting om att människor behöver liksom hotas till att arbeta. Att grundantagandet är att om människor inte behövde jobba skulle de ligga hemma och leva på staten, och därför måste man göra det riktigt obekvämt att inte arbeta.

Och det som stör mig är att jag tror att det stämmer. Och varför det stör mig är för att för mig är Sverige ett land som är uppbyggt kring tanken på en utopi om solidaritet där människor arbetar av moral och inte ekonomisk morot, där man är stolt över sitt dagsverke och stolt över att kunna stå upp för och bistå de som har det svårt och där vi drömmer om värld där alla har liknande förutsättningar.

Jag blev uppringd för några månader sedan av någon kille som pratade i 180 om hur egenföretagare i Europa bara betalar typ 25% skatt, och vi betalar 50% och det är så fruktansvärt och det var väl självklart att jag ville ge 2000:- och min underskrift för deras politiska kamp om att fixa detta problem.

Jag svarade: "vet du, jag har varit företagare i tio år och jag är så himla nöjd med mitt liv. Jag har en jättefin lägenhet, jag har en bil, jag har kunnat göra alla resor jag vill, jag har en massa pengar att göra vad jag vill för och jag är så himla glad att mina skattepengar kan gå till att hjälpa dem som har det sämre än jag. Lycka till!" och så avslutade vi samtalet.

Varför, varför, varför fortsätter vi idolisera USA samtidigt som vi snackar så mycket skit om dem? Var stolt över Per-Albin Hansson och hans folkhemstal oavsett om du är röd, grön eller blå! Jag är i alla fall stolt över att bo i ett land som i alla fall försöker ta hand om alla sina medborgare och tillgodose så många efterfrågningar som möjligt av dess krävande folk. Känn lite stolthet över vår solidaritet istället för att gnälla, gnälla, gnälla sönder denna till små smulor. Sluta rösta på SD och börja rösta för medmänsklighet, sitt inte i era bittra stugor och gnäll på invandrarna som några inkompetenta rumpnissar. Sluta förstöra den goda tanken med det svenska samhället med ert egoistiska gnäll om skatter hit och skatter dit och skaffa ett jobb, vilket jobb som helst, och bidra till välfärden istället!

Ni sura låginkomsttagare som gnäller på överklassen, sluta med det och inse att dessa rika människor betalar skitmycket till våra skattekassor, till våra skolor och vägar, till vår sjukvård och till de som inte själva har någon inkomst. Sluta gnälla på hur giriga och snåla de är.

Och ni rika, bittra människor som gnäller på hur mycket ni betalar i skatt, sluta med det och inse att ni borde vara stolta över hur mycket ni kan bidra med till vårt fantastiska samhälle, hur många möjligheter era pengar skapar för människor som inte blivit lika "framgångsrika" som ni.

Sluta gnälla på hur jävla synd det är om dig och hur elaka alla ur andra samhällsskikt och våra dumma stat är mot dig. Var stolt över ditt bidrag till ett av världens mest solidariska länder istället. Gnälligt folk skapar gnällig stat, skapar gnälligt folk. Stolt folk skapar stolt och motiverad stat, skapar stolt och motiverat folk.

Det här är tanken som vi byggt vårt samhälle på:
"Det kunde lika gärna varit jag."

Har du glömt det?