Apropå detta med trösklar och att springa långt så satt jag hemma igår, en dag jag inte planerat in någon träning. Plötsligt blev jag så jävla sugen på att springa. Jag vet, helvetet har uppenbarligen frusit, jag känner för att springa. Who could ever have known.
I alla fall stack jag ut vid halv nio-tiden och började nedför berget till Södermälarstrand. Jag får alltid en skjuts av den långa nedförsbacken i början, men jag kände ändå ganska snart att jag inte hade så mycket energi i benen. Det var första gången jag sprang (distans) på en månad eftersom jag var dunderförkyld i två veckor.
Det blåste motvind på södersidan och jag var superseg. Jag funderade på om jag skulle springa hem vid Eriksdalsbadet istället för att springa hela vägen runt söder som är en mil långt. Men jag bestämde att jag ändå hade juice att springa så långt, även om jag inte orkade springa snabbt.
Vid fem km bestämde jag mig alltså för att köra hela vägen, och då provade jag också det bästa knepet: jag insåg nämligen för något år sedan att jag (på riktigt) kan bli trött av att springa för långsamt. Jag lyfter knappt på fötterna, liksom släpar benen, och sjunker ihop i kroppen. Om jag då sträcker på mig (brukar tänka att jag ska skjuta fram höfterna och spänna bålen) och börjar röra benen mer aktivt, så att säga, så får jag energi av det märkligt nog. Jag lyfter knäna lite mer, tänker att jag ska skjuta på mig själv med rumpmusklerna och baksidan av benen.
Igår orkade jag inte göra detta hela vägen, men jag försökte lite då och då, sen lät jag mig sega när jag blev trött, provade att köra på efter ett tag, lät mig själv sega. Och när jag nästan var borta vid Slussen sa RunKeeper "Time: one hour, 2 minutes, 18 seconds, distance: 10 point 02 kilometres". Jag slog alltså personbästa med mer än en minut (1.03.35 är min bästa miltid hittills).
Så ett spontant och rätt skitigt löppass blev alltså en rekordhållare igår tack vare mitt energigivande knep.
I alla fall stack jag ut vid halv nio-tiden och började nedför berget till Södermälarstrand. Jag får alltid en skjuts av den långa nedförsbacken i början, men jag kände ändå ganska snart att jag inte hade så mycket energi i benen. Det var första gången jag sprang (distans) på en månad eftersom jag var dunderförkyld i två veckor.
Det blåste motvind på södersidan och jag var superseg. Jag funderade på om jag skulle springa hem vid Eriksdalsbadet istället för att springa hela vägen runt söder som är en mil långt. Men jag bestämde att jag ändå hade juice att springa så långt, även om jag inte orkade springa snabbt.
Vid fem km bestämde jag mig alltså för att köra hela vägen, och då provade jag också det bästa knepet: jag insåg nämligen för något år sedan att jag (på riktigt) kan bli trött av att springa för långsamt. Jag lyfter knappt på fötterna, liksom släpar benen, och sjunker ihop i kroppen. Om jag då sträcker på mig (brukar tänka att jag ska skjuta fram höfterna och spänna bålen) och börjar röra benen mer aktivt, så att säga, så får jag energi av det märkligt nog. Jag lyfter knäna lite mer, tänker att jag ska skjuta på mig själv med rumpmusklerna och baksidan av benen.
Igår orkade jag inte göra detta hela vägen, men jag försökte lite då och då, sen lät jag mig sega när jag blev trött, provade att köra på efter ett tag, lät mig själv sega. Och när jag nästan var borta vid Slussen sa RunKeeper "Time: one hour, 2 minutes, 18 seconds, distance: 10 point 02 kilometres". Jag slog alltså personbästa med mer än en minut (1.03.35 är min bästa miltid hittills).
Så ett spontant och rätt skitigt löppass blev alltså en rekordhållare igår tack vare mitt energigivande knep.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar