fredag 29 maj 2015
Bokmärke
De omedvetna processer som pågår hela tiden alltså... Insåg plötsligt att jag satt och skrev tenta så här:
Spring spring spring!
Apropå detta med trösklar och att springa långt så satt jag hemma igår, en dag jag inte planerat in någon träning. Plötsligt blev jag så jävla sugen på att springa. Jag vet, helvetet har uppenbarligen frusit, jag känner för att springa. Who could ever have known.
I alla fall stack jag ut vid halv nio-tiden och började nedför berget till Södermälarstrand. Jag får alltid en skjuts av den långa nedförsbacken i början, men jag kände ändå ganska snart att jag inte hade så mycket energi i benen. Det var första gången jag sprang (distans) på en månad eftersom jag var dunderförkyld i två veckor.
Det blåste motvind på södersidan och jag var superseg. Jag funderade på om jag skulle springa hem vid Eriksdalsbadet istället för att springa hela vägen runt söder som är en mil långt. Men jag bestämde att jag ändå hade juice att springa så långt, även om jag inte orkade springa snabbt.
Vid fem km bestämde jag mig alltså för att köra hela vägen, och då provade jag också det bästa knepet: jag insåg nämligen för något år sedan att jag (på riktigt) kan bli trött av att springa för långsamt. Jag lyfter knappt på fötterna, liksom släpar benen, och sjunker ihop i kroppen. Om jag då sträcker på mig (brukar tänka att jag ska skjuta fram höfterna och spänna bålen) och börjar röra benen mer aktivt, så att säga, så får jag energi av det märkligt nog. Jag lyfter knäna lite mer, tänker att jag ska skjuta på mig själv med rumpmusklerna och baksidan av benen.
Igår orkade jag inte göra detta hela vägen, men jag försökte lite då och då, sen lät jag mig sega när jag blev trött, provade att köra på efter ett tag, lät mig själv sega. Och när jag nästan var borta vid Slussen sa RunKeeper "Time: one hour, 2 minutes, 18 seconds, distance: 10 point 02 kilometres". Jag slog alltså personbästa med mer än en minut (1.03.35 är min bästa miltid hittills).
Så ett spontant och rätt skitigt löppass blev alltså en rekordhållare igår tack vare mitt energigivande knep.
I alla fall stack jag ut vid halv nio-tiden och började nedför berget till Södermälarstrand. Jag får alltid en skjuts av den långa nedförsbacken i början, men jag kände ändå ganska snart att jag inte hade så mycket energi i benen. Det var första gången jag sprang (distans) på en månad eftersom jag var dunderförkyld i två veckor.
Det blåste motvind på södersidan och jag var superseg. Jag funderade på om jag skulle springa hem vid Eriksdalsbadet istället för att springa hela vägen runt söder som är en mil långt. Men jag bestämde att jag ändå hade juice att springa så långt, även om jag inte orkade springa snabbt.
Vid fem km bestämde jag mig alltså för att köra hela vägen, och då provade jag också det bästa knepet: jag insåg nämligen för något år sedan att jag (på riktigt) kan bli trött av att springa för långsamt. Jag lyfter knappt på fötterna, liksom släpar benen, och sjunker ihop i kroppen. Om jag då sträcker på mig (brukar tänka att jag ska skjuta fram höfterna och spänna bålen) och börjar röra benen mer aktivt, så att säga, så får jag energi av det märkligt nog. Jag lyfter knäna lite mer, tänker att jag ska skjuta på mig själv med rumpmusklerna och baksidan av benen.
Igår orkade jag inte göra detta hela vägen, men jag försökte lite då och då, sen lät jag mig sega när jag blev trött, provade att köra på efter ett tag, lät mig själv sega. Och när jag nästan var borta vid Slussen sa RunKeeper "Time: one hour, 2 minutes, 18 seconds, distance: 10 point 02 kilometres". Jag slog alltså personbästa med mer än en minut (1.03.35 är min bästa miltid hittills).
Så ett spontant och rätt skitigt löppass blev alltså en rekordhållare igår tack vare mitt energigivande knep.
torsdag 28 maj 2015
It's in the details
Jag fick i födelsedagspresent förra året några fototavlor från min och Tobias första årsdag. De är jättefina och brukar beundras när folk är här. Jag tänker att det blir en fin sak att ha i framtiden, när vi varit tillsammans länge och kanske har barn.
Det enda är...
...att Tobias har en rullstolsburen man på sin axel.
Det enda är...
...att Tobias har en rullstolsburen man på sin axel.
Spring spring spring!
Nu ger jag mig in på mitt favoritfält: intervaller.
Jag svarar bäst på kortsiktiga mål (varför triathlon var den första tävlingen jag anmälde mig till). Därför gillar jag intervallträning bäst. Det är fruktansvärt, hemskt och avskyvärt jobbigt, men detta med att riktigt ta i hundra procent en kort tid och samtidigt kunna räkna ner repetitioner funkar bra på mig. Jag gillar också att tiden går så fort, en timme långlöpning känns tusen gånger längre än en timme backträning, och sen när jag är klar vet jag att jag verkligen fått in ett bra och utvecklande pass.
Alles in alles så gillar jag intervallträning och jag kör ett pass i veckan. Jag varvar mellan backträning, trappträning och platträning (som jag kallar det).
Tänkte idag ge tips om den backträning jag fick lära mig av Attila.
Hitta en lång och ganska brant backe, den jag kör i är ungefär 100 meter lång. Dela upp backen i tre delar, där den första delen är ungefär 20-30 meter, den andra ungefär 50 meter och till sist hela backen. Använd gärna lyktstolpar eller andra vägmärken som markeringar.
Proceduren är väldigt enkel:
1) Spring sju gånger så snabbt du kan till den första markeringen (ungefär 20 meter). Jogga eller gå ner och vänd sedan direkt upp.
2) Vila tills att pulsen är på 120.
3) Spring sju gånger upp till den andra markeringen. Du ska fortfarande springa riktigt snabbt, men samtidigt ska du orka hålla samma tempo hela vägen. Jogga eller gå ner och vänd upp direkt.
4) Vila tills att pulsen är på 120.
5) Spring hela vägen upp sju gånger. Nu får du hålla ett lugnare tempo, tanken är att du ska orka springa på ungefär samma tempo hela vägen upp.
6) Du är klar! Gå hem och ät godis.
Kom ihåg att det man tränar på detta pass är pulsen, att utmana kroppen att träna utan tillräckligt med syre (jag tror att detta är för att höja mjölksyranivån, men jag slutar alltid lyssna efter ett tag när folk förklarar för det är så jävla tråkigt att lyssna på prat om kroppens processer). Personligen får jag väldigt hög puls när jag tränar, och det tar lång tid för pulsen att gå ner. Därför brukar jag gå ner för backarna, i alla fall en bit. Om du inte orkar springa hela vägen upp kan du alltid gå den sista biten, huvudsaken är att du ligger på maxpuls eller där i närheten.
Våga utmana dig själv att verkligen kötta, det är det intervallträning är till för! Jag brukar på pass på gymmet hålla tillbaka för att "orka hela vägen", men det ska du inte göra här. Det enda som händer om du "tar ut dig" är att du springer långsammare, men huvudsaken är som sagt att komma upp i hög puls, så hastigheten är inte så väsentlig.
Teknikmässigt har denna träning förändrat mitt löparliv på grund av några enkla instruktioner:
1) Ryggen ska vara rak och du ska vara lätt framåtböjd.
2) Armarna ska gå vid sidan av kroppen, inte framför.
3) Lyft på knäna! Dra knäna upp mot bröstet.
4) Spring på framfötterna och ta korta men snabba steg.
Om du applicerar samma teknik i backar när du springer distanslöpning kan jag garantera att det kommer bli en enorm skillnad. Du får otroligt mycket mer kraft och fart av att springa på detta sätt.
Om du inte har någon pulsklocka skulle jag säga att du kan vänta tills att andningen gått ner i normal, lugn andning, vänta ca 30 sekunder till och sedan köra igen.
Lycka till!
Jag svarar bäst på kortsiktiga mål (varför triathlon var den första tävlingen jag anmälde mig till). Därför gillar jag intervallträning bäst. Det är fruktansvärt, hemskt och avskyvärt jobbigt, men detta med att riktigt ta i hundra procent en kort tid och samtidigt kunna räkna ner repetitioner funkar bra på mig. Jag gillar också att tiden går så fort, en timme långlöpning känns tusen gånger längre än en timme backträning, och sen när jag är klar vet jag att jag verkligen fått in ett bra och utvecklande pass.
Alles in alles så gillar jag intervallträning och jag kör ett pass i veckan. Jag varvar mellan backträning, trappträning och platträning (som jag kallar det).
Tänkte idag ge tips om den backträning jag fick lära mig av Attila.
Hitta en lång och ganska brant backe, den jag kör i är ungefär 100 meter lång. Dela upp backen i tre delar, där den första delen är ungefär 20-30 meter, den andra ungefär 50 meter och till sist hela backen. Använd gärna lyktstolpar eller andra vägmärken som markeringar.
Proceduren är väldigt enkel:
1) Spring sju gånger så snabbt du kan till den första markeringen (ungefär 20 meter). Jogga eller gå ner och vänd sedan direkt upp.
2) Vila tills att pulsen är på 120.
3) Spring sju gånger upp till den andra markeringen. Du ska fortfarande springa riktigt snabbt, men samtidigt ska du orka hålla samma tempo hela vägen. Jogga eller gå ner och vänd upp direkt.
4) Vila tills att pulsen är på 120.
5) Spring hela vägen upp sju gånger. Nu får du hålla ett lugnare tempo, tanken är att du ska orka springa på ungefär samma tempo hela vägen upp.
6) Du är klar! Gå hem och ät godis.
Kom ihåg att det man tränar på detta pass är pulsen, att utmana kroppen att träna utan tillräckligt med syre (jag tror att detta är för att höja mjölksyranivån, men jag slutar alltid lyssna efter ett tag när folk förklarar för det är så jävla tråkigt att lyssna på prat om kroppens processer). Personligen får jag väldigt hög puls när jag tränar, och det tar lång tid för pulsen att gå ner. Därför brukar jag gå ner för backarna, i alla fall en bit. Om du inte orkar springa hela vägen upp kan du alltid gå den sista biten, huvudsaken är att du ligger på maxpuls eller där i närheten.
Våga utmana dig själv att verkligen kötta, det är det intervallträning är till för! Jag brukar på pass på gymmet hålla tillbaka för att "orka hela vägen", men det ska du inte göra här. Det enda som händer om du "tar ut dig" är att du springer långsammare, men huvudsaken är som sagt att komma upp i hög puls, så hastigheten är inte så väsentlig.
Teknikmässigt har denna träning förändrat mitt löparliv på grund av några enkla instruktioner:
1) Ryggen ska vara rak och du ska vara lätt framåtböjd.
2) Armarna ska gå vid sidan av kroppen, inte framför.
3) Lyft på knäna! Dra knäna upp mot bröstet.
4) Spring på framfötterna och ta korta men snabba steg.
Om du applicerar samma teknik i backar när du springer distanslöpning kan jag garantera att det kommer bli en enorm skillnad. Du får otroligt mycket mer kraft och fart av att springa på detta sätt.
Om du inte har någon pulsklocka skulle jag säga att du kan vänta tills att andningen gått ner i normal, lugn andning, vänta ca 30 sekunder till och sedan köra igen.
Lycka till!
tisdag 26 maj 2015
Mörkt på jobbet
Jag är jävligt glad att jag inte är (lika) mörkrädd längre med tanke på att jag då och då (som nu) måste glida omkring på jobbet mitt i natten och då kanske hämta lite grejer på datorn i källaren. I källaren är det två vagt upplysta kontrollrum som det surrar suggestivt i och en lång, mörk korridor som är kantad av en massa allmänt skräp och kuriosa. Och sen går man ut i ett mörkt trapphus med en spiraltrappa som försvinner uppåt och neråt. Och sen är man tillbaka på plan fyra som är upplyst och tragiskt nog innehåller ytterligare några hållna under nattarbetesgisslan.
måndag 25 maj 2015
fredag 22 maj 2015
Ytterligare en milstolpe
Ikväll tog jag och Tobias oss igenom ytterligare en svårighet i vårt förhållande.
Ikväll erkände jag, efter 3,5 år tillsammans, att jag tycker han har usel musiksmak.
Ändå går vi ur krisen starkare än någonsin (läs ironin tack) och samlar oss för en fabulös fredag. Bifogar bilder eftersom vi blev snygga på dem.
Ikväll erkände jag, efter 3,5 år tillsammans, att jag tycker han har usel musiksmak.
Ändå går vi ur krisen starkare än någonsin (läs ironin tack) och samlar oss för en fabulös fredag. Bifogar bilder eftersom vi blev snygga på dem.
Vanor man aldrig lär sig
Jag har en liten vana när jag sitter och läser kurslitteratur. Jag
har en blyertspenna för att markera och anteckna medan jag läser, och på
samma sätt som andra människor sätter pennan bakom örat när den inte
används sätter jag pennan mellan brösten. Och varje gång jag satt pennan
mellan brösten letar jag i flera minuter efter pennan i soffan, på
bordet, på golvet, i de andra böckerna, i väskan, i soffan igen, mellan
alla soffkuddar, i skafferiet, i näsan, i blomkrukan, i Hades, i Winona
Ryders handväska, i trollkarlens hatt, i Vintergatan, i universum och
slutligen hittar jag den i bh:n. Varje gång.
torsdag 21 maj 2015
Apropå att det står någon bredvid sängen
Ödets ironi ville med sig att Tobias var på match i Norrköping igår och kom hem vid halv ett. Jag skrev mitt blogginlägg om nattfarsen i Karibien precis innan jag gick och la mig och hade bara hunnit sova kanske tio minuter när Tobias kom hem.
Jag vaknade dock inte eftersom Tobias smög, och jag dessutom alltid har en kudde över huvudet när jag sover själv (så många fucked up psykologiska analyspunkter i detta beteende). Alltså vaknade jag väl förmodligen först av att golvet knarrade eller dylikt när Tobias kom in i sovrummet och började klä av sig, men det minns jag inte alls. Det var snarare som att jag väckte mig själv genom att bli hysteriskt rädd och panikslagen av att det verkligen stod en jävla man bredvid sängen!!
Jag bara "men shit, gör aldrig om det där, fy fan vad rädd jag blev!" och händerna bara skakade. Tobias bara "oj oj oj, förlåt, jag smög in, jag ville inte väcka dig." Sen var han supergullig, sa att han aldrig mer ville se mig ha det där ansiktsuttrycket av ren skräck och sa förlåt igen. Plutten.
Nej fy fan, vad rädd jag blev. Till detta ska väl också tilläggas att eftersom vi bor med ett tak utanför sovrumsfönstret (som man lätt skulle kunna klättra upp på), innergård utanför det andra och tredje fönstret samt en dörr gjord av papper och lim på första våningen har jag i denna lägenhet blivit ganska rädd för att det ska komma in någon lunatic man i lägenheten. Denna molande skräck var ju inte på något sätt alls en underlättande faktor i nattens episod.
Jag vaknade dock inte eftersom Tobias smög, och jag dessutom alltid har en kudde över huvudet när jag sover själv (så många fucked up psykologiska analyspunkter i detta beteende). Alltså vaknade jag väl förmodligen först av att golvet knarrade eller dylikt när Tobias kom in i sovrummet och började klä av sig, men det minns jag inte alls. Det var snarare som att jag väckte mig själv genom att bli hysteriskt rädd och panikslagen av att det verkligen stod en jävla man bredvid sängen!!
Jag bara "men shit, gör aldrig om det där, fy fan vad rädd jag blev!" och händerna bara skakade. Tobias bara "oj oj oj, förlåt, jag smög in, jag ville inte väcka dig." Sen var han supergullig, sa att han aldrig mer ville se mig ha det där ansiktsuttrycket av ren skräck och sa förlåt igen. Plutten.
Nej fy fan, vad rädd jag blev. Till detta ska väl också tilläggas att eftersom vi bor med ett tak utanför sovrumsfönstret (som man lätt skulle kunna klättra upp på), innergård utanför det andra och tredje fönstret samt en dörr gjord av papper och lim på första våningen har jag i denna lägenhet blivit ganska rädd för att det ska komma in någon lunatic man i lägenheten. Denna molande skräck var ju inte på något sätt alls en underlättande faktor i nattens episod.
onsdag 20 maj 2015
Står det någon bredvid sängen...?
Hahaha, nu när jag ska gå och lägga mig började jag tänka på en grej som hände på karibienkryssningen för en månad sedan.
Jag ska inleda med att jag:
1) Sover extremt tungt. Vanligtvis vaknar jag inte alls under nätterna, och om jag gör det somnar jag om direkt.
2) Är såååå närsynt att du anar inte. För de som vet något om styrka på ögonen har jag -4.75 på båda ögonen (och tror att jag måste byta till -5.00). För att sätta perspektiv på det för de som inte kan styrka så är 0.00 bra syn. Min pappa har permanent glasögon för att se, och han har ungefär -2.00. För att kunna se detaljer i text, bilder, ansiktet osv måste jag ha det mindre än en decimeter från ögonen. Så blind as a bat alltså.
Detta med att vara närsynt tyckte jag var extremt jobbigt när jag var yngre av en anledning: att jag inte kunde vakna mitt i natten och direkt se rummet. Jag var tvungen att sticka ut handen från täcket och ta glasögonen och därigenom ge precious time för alla spöken och monster som väckt mig att:
a) gripa tag i min arm när jag sträckte ut den från under täcket.
b) röra sig obehindrat närmare min säng för att... äta mig? Vet faktiskt inte riktigt vad spökena/vampyrerna/monstren skulle göra med mig, jag kom aldrig riktigt så långt i mina fantasier.
Hur som helst leder dessa två punkter fram till detta scenario, som tar plats i båthytten mitt i natten:
Jag vaknar, förmodligen av en mardröm, och befinner mig i något typ av halvstadium av sömn och vakenhet och är alltså helt groggy. Ser inte ett smack men har en konstig känsla. Kan inte avgöra om det obehagliga jag upplever är dröm eller verklighet. Bestämmer mig för att det är dröm, men vill ändå komma bort från mannen som står lutad över mig vid sängkanten så jag kryper in mot Tobias. Reflekterar kort över huruvida mannen verkligen bara är en mardröm. Resonerar att ju faktiskt städarna och annan dylik personal har nyckelkort till vår hytt och det faktum att jag bara ser en ljus fläck i luften inte nödvändigtvis utesluter att detta verkligen är ett ansikte.
Jag är fortfarande väääldigt groggy och resonerar halvt vaken, halvt sovandes, men bara för säkerhets skull väcker jag Tobias och bara: "du, står det någon bredvid sängen?"
Tobias bara "näää älskling..."
Jag bara "men vad är det där då?" och pekar på den svävande ljusa fläcken.
Tobias mumlar "det är apan..." och somnar om.
"Jaha..." mumlar jag och däckar direkt.
Jo, det var alltså så här, att på detta kryssningsfartyg så viker städarna ihop handdukar till olika djurkreationer och lägger på sängen. Idag hade Xavier gjort en apa och hängt upp i en galge i gardinen bredvid sängen och skapade tillika denna nattliga fars.
Jag ska inleda med att jag:
1) Sover extremt tungt. Vanligtvis vaknar jag inte alls under nätterna, och om jag gör det somnar jag om direkt.
2) Är såååå närsynt att du anar inte. För de som vet något om styrka på ögonen har jag -4.75 på båda ögonen (och tror att jag måste byta till -5.00). För att sätta perspektiv på det för de som inte kan styrka så är 0.00 bra syn. Min pappa har permanent glasögon för att se, och han har ungefär -2.00. För att kunna se detaljer i text, bilder, ansiktet osv måste jag ha det mindre än en decimeter från ögonen. Så blind as a bat alltså.
Detta med att vara närsynt tyckte jag var extremt jobbigt när jag var yngre av en anledning: att jag inte kunde vakna mitt i natten och direkt se rummet. Jag var tvungen att sticka ut handen från täcket och ta glasögonen och därigenom ge precious time för alla spöken och monster som väckt mig att:
a) gripa tag i min arm när jag sträckte ut den från under täcket.
b) röra sig obehindrat närmare min säng för att... äta mig? Vet faktiskt inte riktigt vad spökena/vampyrerna/monstren skulle göra med mig, jag kom aldrig riktigt så långt i mina fantasier.
Hur som helst leder dessa två punkter fram till detta scenario, som tar plats i båthytten mitt i natten:
Jag vaknar, förmodligen av en mardröm, och befinner mig i något typ av halvstadium av sömn och vakenhet och är alltså helt groggy. Ser inte ett smack men har en konstig känsla. Kan inte avgöra om det obehagliga jag upplever är dröm eller verklighet. Bestämmer mig för att det är dröm, men vill ändå komma bort från mannen som står lutad över mig vid sängkanten så jag kryper in mot Tobias. Reflekterar kort över huruvida mannen verkligen bara är en mardröm. Resonerar att ju faktiskt städarna och annan dylik personal har nyckelkort till vår hytt och det faktum att jag bara ser en ljus fläck i luften inte nödvändigtvis utesluter att detta verkligen är ett ansikte.
Jag är fortfarande väääldigt groggy och resonerar halvt vaken, halvt sovandes, men bara för säkerhets skull väcker jag Tobias och bara: "du, står det någon bredvid sängen?"
Tobias bara "näää älskling..."
Jag bara "men vad är det där då?" och pekar på den svävande ljusa fläcken.
Tobias mumlar "det är apan..." och somnar om.
"Jaha..." mumlar jag och däckar direkt.
Jo, det var alltså så här, att på detta kryssningsfartyg så viker städarna ihop handdukar till olika djurkreationer och lägger på sängen. Idag hade Xavier gjort en apa och hängt upp i en galge i gardinen bredvid sängen och skapade tillika denna nattliga fars.
tisdag 19 maj 2015
Det regnar
Förlåt, var det någon som sa att det är mitten av maj? Jag trodde nämligen att det var slutet av oktober med tanke på det extremt omysiga vädret de senaste... 118 månaderna.
Imorse klev jag utanför dörren och konstaterade att det var en fin dag. Tänkte snabbt "ska jag ta med ett paraply...?" men avfärdade tanken. WHEN WILL I LEARN?!
Efter skolan gick jag för att träffa Annika på NK för lunch, och det duggade lätt när jag gick från skolan men det slutade snabbt. Efter lunchen däremot, tog jag en liten tur förbi några klädbutiker och tömde kontot. Ajabaja tyckte tydligen vädergudarna och satte på kranen.
Jag tänker att det är för att jag haft bil de senaste tio åren som jag liksom glömt hur otroligt blöt man blir av regn. Jag tänker liksom att man blir lite fuktig, men nej. Jag gick från centralen till Mariaberget, en promenad på ca 20 minuter, och jag blev heeelt dyngsur. Skor, byxor, jacka, hår, tröja, BH (läs det sista med skrik-bokstäver). Allt blev dyngsurt.
Och när jag gick upp på centralbron så bara: "åhåhåhåhå, åååååååh vad mysigt! Här blåser det också. Och jag som ÄLskar blåst" (överdrivet ironiserande). Och jag inser liksom att anledningen till att jag inte fryser så mycket om händerna är för att de börjat domna bort. Jag går med min stackars Bik Bok-påse som ett patetiskt regnskydd för låren, men påsen bara fladdrar i sidled av vinden hela tiden.
Imorse såg jag ut över Riddarfjärden och bara "åh, ljuva Stockholm", och nu på tillbakavägen tittade jag bort mot Västerbron och bara "fan vad förbannad jag är på dig nu, Stockholm, och på din jävla pissfjord."
Det här är straffet för att jag shoppade. I get it. Jag lämnar tillbaka de där byxorna som inte satt riktigt helt bra imorgon.
Man skulle här kunna tro att det är ljuset som gör byxorna tvåfärgade, men nej då, det är grad av fuktighet.
Imorse klev jag utanför dörren och konstaterade att det var en fin dag. Tänkte snabbt "ska jag ta med ett paraply...?" men avfärdade tanken. WHEN WILL I LEARN?!
Efter skolan gick jag för att träffa Annika på NK för lunch, och det duggade lätt när jag gick från skolan men det slutade snabbt. Efter lunchen däremot, tog jag en liten tur förbi några klädbutiker och tömde kontot. Ajabaja tyckte tydligen vädergudarna och satte på kranen.
Jag tänker att det är för att jag haft bil de senaste tio åren som jag liksom glömt hur otroligt blöt man blir av regn. Jag tänker liksom att man blir lite fuktig, men nej. Jag gick från centralen till Mariaberget, en promenad på ca 20 minuter, och jag blev heeelt dyngsur. Skor, byxor, jacka, hår, tröja, BH (läs det sista med skrik-bokstäver). Allt blev dyngsurt.
Och när jag gick upp på centralbron så bara: "åhåhåhåhå, åååååååh vad mysigt! Här blåser det också. Och jag som ÄLskar blåst" (överdrivet ironiserande). Och jag inser liksom att anledningen till att jag inte fryser så mycket om händerna är för att de börjat domna bort. Jag går med min stackars Bik Bok-påse som ett patetiskt regnskydd för låren, men påsen bara fladdrar i sidled av vinden hela tiden.
Imorse såg jag ut över Riddarfjärden och bara "åh, ljuva Stockholm", och nu på tillbakavägen tittade jag bort mot Västerbron och bara "fan vad förbannad jag är på dig nu, Stockholm, och på din jävla pissfjord."
Det här är straffet för att jag shoppade. I get it. Jag lämnar tillbaka de där byxorna som inte satt riktigt helt bra imorgon.
måndag 18 maj 2015
Dumma frågor
Apropå detta med att dumma frågor förtjänar dumma svar följde nyss den här dialogen medan Tobias vek tvätt:
Tobias:
Hur kan det bara vara en svart strumpa kvar?
Jag (mumlande vid mitt pussel):
Jag vet inte...
Tobias (högre):
Baby...?
Jag:
Jag lämnade den i tvättstugan medvetet. Den låg där och jag bara fuck you, you fucking strumpjävel och lämnade den.
Tobias:
Hur kan det bara vara en svart strumpa kvar?
Jag (mumlande vid mitt pussel):
Jag vet inte...
Tobias (högre):
Baby...?
Jag:
Jag lämnade den i tvättstugan medvetet. Den låg där och jag bara fuck you, you fucking strumpjävel och lämnade den.
onsdag 13 maj 2015
Spring spring spring!
Jaha, nu tänkte jag prata lite löpning igen. Jag känner att jag
återkommer till det lite då och då, både här och på andra plattformar.
Nu har jag fått lite mer erfarenhet sedan jag sprungit med i princip
privat löpcoach, men tänkte även komma med lite egna tankar och
iakttagelser. För att inte skriva världens längsta inlägg kör jag lite
bits and pieces.
Jag börjar idag med begreppet "tröskel".
Igår pratade jag med min kompis som mer eller mindre precis börjat springa. Hon har en runda som är fyra km och mer än så vill hon inte springa nu. Det tror jag är jättebra. När jag började springa sprang jag nästan aldrig mer än fyra km och det viktigaste för mig var att det var bekvämt hela tiden, för jag visste att jag skulle sluta träna om det blev för jobbigt. Jag tror faktiskt att det tog drygt fyra, fem år (med lite inblandning av återkommande benhinneinflammation och långa löpuppehåll) innan jag sprang en mil första gången.
När jag började springa tog jag några rundor med pappa som sprungit marathon tio gånger. Han försökte ge mig en massa tips och råd, och bland annat pratade han om trösklar. Efter ett tag tar energin slut, man blir stum i benen och hjärnan bara skriker åt en att sluta springa. Men om man trycker på och kör lite till märker man snart att man kommer över tröskeln och blir pigg och får energi igen.
Jag bara "pappa, nej. Jag blir trött och sen är jag trött heeeela vägen hem. It never fails".
Pappa försökte ge råd efter råd och jag bara "nej, så är det inte för mig, jag blir aldrig pigg igen" och till slut sa pappa de nu legendariska orden "det är bara att fortsätta springa".
För mig blev det dock en aha-upplevelse när jag började springa längre sträckor, uppåt 8-10 km. Då insåg jag att det inte är så att jag aldrig kommer över mina trösklar, utan att min tröskel är mellan 3-5 km. När jag alltid bara sprang 3-5 km slutade jag alltid på min tröskel vilket gjorde att jag kände att jag inte skulle klara att springa mer än så, och dessutom var jag alltid pisstrött när jag slutade. När jag började springa längre insåg jag dock att jag runt 6 km började känna mig lite fräschare. Vid 8 km i riktigt fin form och runt 9-10 km kan jag trycka på lite extra utan att bli tröttare. Därför slutar jag alltid med en känsla av energi och fräschhet och insikt att jag skulle ha kunnat fortsätta springa ett tag till vilket är väldigt motiverande.
Så när du känner dig redo för det, försök att springa längre bara för att se om det är så att du också alltid slutar på din tröskel.
Jag börjar idag med begreppet "tröskel".
Igår pratade jag med min kompis som mer eller mindre precis börjat springa. Hon har en runda som är fyra km och mer än så vill hon inte springa nu. Det tror jag är jättebra. När jag började springa sprang jag nästan aldrig mer än fyra km och det viktigaste för mig var att det var bekvämt hela tiden, för jag visste att jag skulle sluta träna om det blev för jobbigt. Jag tror faktiskt att det tog drygt fyra, fem år (med lite inblandning av återkommande benhinneinflammation och långa löpuppehåll) innan jag sprang en mil första gången.
När jag började springa tog jag några rundor med pappa som sprungit marathon tio gånger. Han försökte ge mig en massa tips och råd, och bland annat pratade han om trösklar. Efter ett tag tar energin slut, man blir stum i benen och hjärnan bara skriker åt en att sluta springa. Men om man trycker på och kör lite till märker man snart att man kommer över tröskeln och blir pigg och får energi igen.
Jag bara "pappa, nej. Jag blir trött och sen är jag trött heeeela vägen hem. It never fails".
Pappa försökte ge råd efter råd och jag bara "nej, så är det inte för mig, jag blir aldrig pigg igen" och till slut sa pappa de nu legendariska orden "det är bara att fortsätta springa".
För mig blev det dock en aha-upplevelse när jag började springa längre sträckor, uppåt 8-10 km. Då insåg jag att det inte är så att jag aldrig kommer över mina trösklar, utan att min tröskel är mellan 3-5 km. När jag alltid bara sprang 3-5 km slutade jag alltid på min tröskel vilket gjorde att jag kände att jag inte skulle klara att springa mer än så, och dessutom var jag alltid pisstrött när jag slutade. När jag började springa längre insåg jag dock att jag runt 6 km började känna mig lite fräschare. Vid 8 km i riktigt fin form och runt 9-10 km kan jag trycka på lite extra utan att bli tröttare. Därför slutar jag alltid med en känsla av energi och fräschhet och insikt att jag skulle ha kunnat fortsätta springa ett tag till vilket är väldigt motiverande.
Så när du känner dig redo för det, försök att springa längre bara för att se om det är så att du också alltid slutar på din tröskel.
tisdag 12 maj 2015
Swedbank
Jag har fått ett brev hem från Swedbank där de försöker värva mig som kund, vilket är roligt eftersom Tobias jobbar på SEB och jag sedermera också är kund där och får ta del av hans förmåner vad gäller bolån (väääldigt generösa förmåner).
Så här står det i Swedbanks brev:
"Självklart hoppas jag kunna erbjuda dig ett bolån med bättre villkor än du har idag."
Tobias:
Jaha, lycka till.
Så här står det i Swedbanks brev:
"Självklart hoppas jag kunna erbjuda dig ett bolån med bättre villkor än du har idag."
Tobias:
Jaha, lycka till.
söndag 10 maj 2015
Den djupaste av naturlagar
Största frågan i mitt liv just nu:
Varför är man ALLTID tröttare i soffan än i sängen?
Varför är man ALLTID tröttare i soffan än i sängen?
lördag 9 maj 2015
Tobias berättar en historia
Man skulle kunna tro att, eftersom vi umgås hela tiden då vi bor tillsammans sedan 3,5 år, Tobias mest utbredda historier är berättade för mig. Nej, nej, nej. Jag får av någon anledning sammanfattningen av alla hans historier. Det är först när jag bara "åh, berätta om när Victor gömde sig" som jag får höra heeeela historien.
Det här är hur Tobias berättar historier för andra:
Så polisen kör ner för gatan. Det var en återvändsgränd och jag stod typ här, och här var det som ett litet dike. Så jag tänkte att jag kanske skulle köra över diket, men sen bara nä, det kommer inte gå. Så jag började typ svänga runt moppen lite, typ körde styret åt höger och började backa lite, med Victor bakpå. Polisen bara smög fram med blåljusen på...
Det här är hur Tobias berättar historier för mig:
Tobias:
De har en skitläskig historia på 9gag som folk är helt galna i.
Jag:
Vad handlar den om?
Tobias:
Det ligger en tjej i hans säng.
Denna "historia" berättade Tobias i morse. Nu slog han på tv:n och en dokumentär började precis.
Tobias:
Åh, den här har jag bara sett slutet av.
Jag:
Vad handlar den om?
Tobias:
En kille som dog.
Det här är hur Tobias berättar historier för andra:
Så polisen kör ner för gatan. Det var en återvändsgränd och jag stod typ här, och här var det som ett litet dike. Så jag tänkte att jag kanske skulle köra över diket, men sen bara nä, det kommer inte gå. Så jag började typ svänga runt moppen lite, typ körde styret åt höger och började backa lite, med Victor bakpå. Polisen bara smög fram med blåljusen på...
Det här är hur Tobias berättar historier för mig:
Tobias:
De har en skitläskig historia på 9gag som folk är helt galna i.
Jag:
Vad handlar den om?
Tobias:
Det ligger en tjej i hans säng.
Denna "historia" berättade Tobias i morse. Nu slog han på tv:n och en dokumentär började precis.
Tobias:
Åh, den här har jag bara sett slutet av.
Jag:
Vad handlar den om?
Tobias:
En kille som dog.
torsdag 7 maj 2015
Vårtecken
När man hör gnisslet av städarens mopp i trapphuset och tror att det är fågelkvitter, ser en grå hundbajspåse i gräset och tror att det är en ljuvt vilade fågel och blir varm i bröstet av att se en sjuksköterska knuffa en gammal man i rullstol i Tanto nedanför SÖS förstår man att man länge och på både medvetna och omedvetna plan längtat efter fler såna här varma, soliga, fina dagar.
onsdag 6 maj 2015
Dålig start på dagen
Fick sms av Elin klockan halv åtta på morgonen:
Elin:
Näääääj! Jag glömde mitt aktivitetsarmband idag!!! Känner mig naken.
Jag:
Dubbel otur idag då, med det här vädret också.
(Überregnigt och Elin är trädgårdsmästare och jobbar ute mest hela dagarna).
Elin:
Ja, inte askul. Men finns inget man kan göra åt så bara att inse att man kommer bli blöt, får ha bra kläder. Tyvärr tappade jag min gummistövel i en vattenpöl på väg till jobbet så den blev full av vatten, sjukt obra.
Jag:
Köp INTE en trisslott idag.
Elin:
Näääääj! Jag glömde mitt aktivitetsarmband idag!!! Känner mig naken.
Jag:
Dubbel otur idag då, med det här vädret också.
(Überregnigt och Elin är trädgårdsmästare och jobbar ute mest hela dagarna).
Elin:
Ja, inte askul. Men finns inget man kan göra åt så bara att inse att man kommer bli blöt, får ha bra kläder. Tyvärr tappade jag min gummistövel i en vattenpöl på väg till jobbet så den blev full av vatten, sjukt obra.
Jag:
Köp INTE en trisslott idag.
måndag 4 maj 2015
Vad åt du till middag?
Ikväll har jag och Tobias levererat könsnormer till hundra procent. Medan Tobias stod stelfrusen på ett regnigt Friends Arena och såg Bajen förlora mot AIK satt jag med Malin på Griffin med ett glas vin i handen.
Senare på kvällen:
Tobias:
Vad åt du till middag då?
Jag:
Fyra ostron till förrätt, sen en högrevshamburgare till varmrätt, den var inte så jättespännande. Och sen popcornglass med någon jordnötschokladkaka till.
Tobias:
Mm, gott. Jag åt två korv med bröd, senap, ketchup och ingen dryck.
Senare på kvällen:
Tobias:
Vad åt du till middag då?
Jag:
Fyra ostron till förrätt, sen en högrevshamburgare till varmrätt, den var inte så jättespännande. Och sen popcornglass med någon jordnötschokladkaka till.
Tobias:
Mm, gott. Jag åt två korv med bröd, senap, ketchup och ingen dryck.
söndag 3 maj 2015
Hur många veckor på en månad?
Det här är varför jag inte diskuterar med Tobias när han har druckit:
Jag:
Vi går till McDonalds.
Tobias:
Nej, jag har inte ätit på McDonalds på typ sex månader. På typ fem månader och fyra veckor.
Jag:
Fem månader och fyra veckor är sex månader.
Tobias:
Nej.
Jag:
Hur många veckor är det på en månad?
Tobias:
Tjugoåtta.
Jag:
Vi går till McDonalds.
Tobias:
Nej, jag har inte ätit på McDonalds på typ sex månader. På typ fem månader och fyra veckor.
Jag:
Fem månader och fyra veckor är sex månader.
Tobias:
Nej.
Jag:
Hur många veckor är det på en månad?
Tobias:
Tjugoåtta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
