Det svarta fåret

Den här låten av Andreas Grega är jäkligt bra tycker jag. Jag lyssnade mycket på den innan jag kom fram till vad jag tror att den handlar om:

Jag litar ej på såna ögon

Det står "jag sviker dig" i dem

Jag intalar mig om och om

Att jag inte ska bli sån

---

Jag går när ni kommer

Jag lovar ingenting till er

Ja, gör aldrig om det

Ni sårar min akilleshäl

Så slå inte mitt nummer

Jag lägger på när ni ringer

---

Ni bryter bara kvistarna med blommor

Och tar det finaste ur dem

Ni suger tag och ristar in ett tomrum

Det går jag nu ifrån

---

Jag går när ni kommer

Jag lovar ingenting till er

Ja, gör aldrig om det

Ni sårar min akilleshäl

Jag går när ni kommer

Förlåter inte er nåt mer

Ja, gör aldrig om det

Det pågår i oändlighet

Så slå inte mitt nummer

Jag lägger på när ni ringer

---

Jag kan inte gå närmare

Och låta ådrorna kallna

Ni får inte besvära mer

Jag vill höra nålarna falla

---

Ref...

För mig är det uppenbart att texten handlar om - som jag handlingssätter (ytterliggare ett till listan över "Fannys påhittade ord"?) det - en kille i 14-årsåldern. Något av en outsider, har aldrig haft en riktig vän, men får ändå vara med i gänget eftersom han är deras gemensamma hackkyckling, den de gemensamt mobbar och utnyttjar för att öka känslan av samhörighet i gruppen. Ett typiskt gruppbeteende, framför allt hos ungdomar, som ju erkänt sällan vågar gå en egen väg, utan finner trygghet endast inom gruppens bekräftelse på samhörighet. Ett sätt är just att ha ett gemensamt svart får, eller ful ankunge eller vad man nu vill använda för metafor.

Men här, en dag, så säger äntligen killen stopp. Bryter sig loss med ett clean break, inget "långsamt glida ifrån så att folk knappt märker det" utan pang! Och inte bara genom att ta avstånd, utan dessutom genom att rakt ut säga vad det är som pågår.

Jag får såna flashbacks när jag tänker på det. Jag var aldrig mobbad, eller ens utfryst, men jag var en outsider genom hela skolåren. Jag tror att det mest hade att göra med att jag, trots att jag längtade efter att få vara del av ett gäng, helt enkelt inte trivdes i den "falska" gruppdynamiken, där det på något sätt alltid var en "vi och dem"-känsla. Antingen var man med dem eller emot dem, och oavsett vad hade gruppen alltid ett behov av att opponera sig emot de som var annorlunda. Det var helt enkelt en jävla massa skitsnack om människor som stod utanför gruppen och ett motstånd att se kvaliteter hos dessa eftersom de var annorlunda. Då vill jag tillägga att jag gled in och ut ur olika typer av grupper, från de populära tjejerna till emo-ungarna som tävlade om vem som var det största freaket.

Nej, jag var inte den Grega sjunger om, men jag kan verkligen se det framför mig. Jag var kompis i högstadiet med en tjej som inte var särskilt omtyckt, och minst av mig. Jag hade börjat umgås med henne i sjätte klass eftersom jag tyckte synd om henne då hon inte hade några vänner, sen fastnade hon. På grund av det blev jag aldrig inbjuden av klassens andra tjejer till saker de gjorde gemensamt. Det är ingenting jag baserar på mina egna perspektiv, det är vad de sa rakt ut till mig när jag konfronterade dem. Jag var medveten om att de sågs utanför skolan, att de aldrig ringde mig, men samtidigt visste jag att jag var omtyckt och förstod redan innan de sa det till mig, att det berodde på att de idiotiskt nog alltid pusslade ihop mig med denna andra tjej, som de inte ville ha med, som om vi varit siamesiska tvillingar. Jag lät det bero i år, men till slut, i nian, sa jag ifrån, att om de inte vill umgås med mig så varför fan ska jag då umgås med dem? Samma eftermiddag fick jag min första inbjudan till en biokväll, och sedan rullade det på.

Det hemskaste i den historien är att jag var en del i hjulet som arbetade emot den här tjejen som ingen tyckte om. Ett specialfall, skulle jag säga. Några av klasskompisarna var rent ut elaka mot henne, men de flesta gav henne en ärlig chans. Hon var bara inte särskilt socialt kompetent, faktiskt ganska otrevlig och tja... dampig.

Hur som helst... När jag gick ut nian bröt jag kontakten med alla direkt. Det var inte det att jag inte tyckte om dem, det var det att jag inte kunde känna respekt för dem eftersom de inte haft mer vett än att jag skulle behöva tala om för dem vilket typ av beteende de utövade. Jag kände att om de inte fattade det själva orkade jag inte vara vän med dem, då skulle jag behöva kämpa jämt och det ville jag inte göra.

Men det är så otroligt nyttigt tror jag. Att man, istället för att bara i tysthet dra sig tillbaka, faktiskt konfronterar och säger rakt ut, att ni behandlar mig illa och jag tänker inte tolerera det längre. Inte bara är det bra för den som behandlas illa, utan för de om behandlar. Jag misstänker att man antingen inte är medveten om att man gör det, men mer troligt att man innerst inne vet att man är taskig, men vågar inte erkänna det för sig själv eftersom man inte vill vara den typen av människa. Dessutom blir det extra skrämmande för ungdomarna, eftersom en förändring i beteende mot det svarta fåret skulle innebära att man nöter på gängets sammanhållning.

För visst finns tendenserna där? Jag vet att jag flera gånger bevittnat de där spända stunderna när gänget är splittrat, när det bara är det svarta fåret, en eller två till och så jag, på ett hörn. Och jag ser hur den stöddiga attityden är borta, hur de coola ungarna flackar lite med blicken, skrapar lite med foten i marken och sneglar på det svarta fåret. Tonfallet är helt annorlunda, mycket mjukare än annars, när de börjar fråga saker. De pratar med honom eller henne som att denne är en ny bekantskap i kretsen som de är nyfikna på. En och en annan sanning kommer fram, och plötsligt har det svarta fåret fått en förankring till ett riktigt liv, precis ett sådant som man själv lever, och känslan av sympati kan äntligen infinna sig. Innerst inne vet han att den här pojken mår dåligt av hur vi behandlar honom, för det skulle jag ha gjort. Och en liten knut knyts där inne.

Men sedan kommer gänget tillbaka, och allt blir som förut. Fram tills dagen då fåret säger stopp. Och då dansar demonerna fram ur garderoben och grinar illa i deras ansikten. Då måste de inse att de är the bad guys. Att de aldrig skulle önska att någon gjort så mot dem. Att de kan ha förstört någonting för en annan människa, kanske för alltid.

Och förhoppningsvis gör de aldrig så mot en annan människa igen.

Och gör dem det är de idioter och jag hoppas att någon spottar i deras hamburgare på McDonalds.

Kallt hjärta?

Mr. I.F.L.Y.U.M.F.M.P. sa till mig, dagen efter vad som hände hände: "You have a really hot body. Hot body... cold heart."

"I don't have a cold heart. It's just a very exclusive place to be."

Eller vad säger ni som känner mig? Har jag verkligen ett kallt hjärta?

När jag var deprimerad hade jag komplex för att jag upplevde mig själv som en kall människa. Jag var ju inte så där "åh nej, har du gjort slut med din pojkvän? Guuud, stack-a-re!". Jag var mer så här: "mm... det suger ju." Jag är inte särskilt dramatisk och försöker att se på saker så realistiskt som möjligt. Jag finner sanning i många klassiska uttryck: "que cera, cera" - det som sker, sker -, "ces't la vie" - sånt är livet -, och "what doesn't kill you, makes you stronger" och är stundtals väldigt entonig i sätt och tal. Medan jag upplever hur tjejer kramas och, tja, fjäskar hela tiden, är jag väldigt rak och uppriktig, vilket inte alltid gynnar mig.

Å andra sidan har jag från flera håll hört att jag är bra på att ge komplimanger, och om jag ser till vilka typer av komplimanger jag tycker om att få är det desamma som de jag ger. En av producenterna på hockeyn är en riktig sådan människa som jag gillar, och han ger komplimanger på samma sätt som jag. Inget leende och benämnande som i förbifarten, utan pang! "Det går bra för dig, du är duktig." Punkt, inget leende eller smicker omkring, simply fact. Jag gillart.

Sen kan jag i och för sig förstå varför Mr. I.F.L.Y.U.M.F.M.P. sa så. Medan han överöste mig med självförtroendeboostande kommentarer, inte på något sätt dolde hur mycket han attraherades av mig och sedan började tala om hur vi skulle ha en jätteromantisk dag, gå ut och äta frukost och sen ta en promenad osv osv, var jag först tyst, såg åt ett annat håll och svarade sen: "actually... I was planning on hiting the gym".

Thus, varför jag bara gör och umgås med människor som jag verkligen vill. Jag är usel på att låtsas.

Lägenheten, kapitel 3: "Ångest"

Fy fan vad hemskt det är att köpa inredning! Det är ju helt fruktansvärt. Jag måste surfa omkring en massa på nätet för att hitta nya butiker - jag avskyr att surfa omkring på måfå, eller att göra saker på måfå över huvud taget - och sen när jag väl hittar något så är det alltid någonting litet som jag inte gillar. Jag kan ju inte köpa en bokhylla för 5000 och sen ångra mig, den måste ju vara perfekt från början. Under tiden hopar sig skiten hemma, jag har böcker löst och i flyttkartonger, i garderoberna, på fönsterkarmarna, på golvet, i badrumsskåpet. Men inga bokhyllor!

Jag har lärt mig nu att bokhyllor för mig är som killar. Den måste kännas heeelt rätt, och annars vill jag inte veta av den. Jag ser en och tänker "mm, den är okej", sen tänker jag "vad då okej? It has to be PÖRFEKT!!"

Jag har en hel låda med fula pärmar och strunt som jag inte vill ha framme, men inget skåp.

Jag måste skaffa en garderob till hallen, men den måste vara i mörkt trä, lagom bred och hög, inga speglar, det ska vara snygga dörrar. Kuddarna till soffan måste vara precis sådan färg jag var ute efter, likaså gardinerna.

Jag måste styla balkongen, men möblerna måste tåla vintern eftersom jag inte har plats att ställa in dem, och de måste vara sköna så att jag faktiskt vill sitta i dem över huvud taget.

See, this is what I mean: om man bara har ful inredning från början så spelar det ingen roll vad för skit man ställer in tillsammans med den. Men nu har jag ångest för minsta lilla ljuslykta. Jag gillar det inte.

Människans bästa vän

Det bästa med att ha hund är när man vaknar på morgonen, och det första man ser när man sätter sig för att äta frukost är en intorkad spya på sitt sprillans nya parkettgolv.

Radio

Jag avskyr att lyssna på radio. Det är sällan låtar jag tycker är riktigt bra, det är en massa människor som sitter och gapar om skitsaker, det är jinglar och reklamavbrott.

Men så, för en vecka sedan, hittade jag en skitbra radiostation. Den spelade bara punkrock och hade inga reklamavbrott. "Yes!" tänkte jag, och memorerade frekvensen.

Så, nästa gång jag rattade in 95,3, hette den Gayradion och Gloria Gaynor sjöng "oh no, now go! Walk out that door! Don't turn around now, cause you're not welcome anymore!" och jag insåg att det var en sån där öppen radio, med en massa olika typer av musik olika tider och dagar.

Attans.

Issue nr. 2: Jag känner mig själv

Det är ju så med alla människor, att vi söker bekräftelse utifrån där vi inte finner den i oss själva. Jag har förtroende i att jag är en bra människa och att mina vänner älskar mig, och behöver därför inte att alla människor tycker om mig. Däremot har jag i ungefär 21 år levt i upplevelsen att killar inte kan attraheras av mig fysiskt eftersom jag är mindre kvinna än andra tjejer, ful och stor, samt att de inte kan bli kära i mig för att jag har "fel personlighet", alltså inte en tillräckligt tjejig personlighet.

Vad blir resultatet? Jo, att jag söker den bekräftelsen hos killar. Jag vill att alla killar ska ha heta fantasier om mig, trots att jag inte har några om dem. Och ännu hemskare: jag vill att killar ska bli kära i mig, trots att jag vet att jag aldrig kommer att känna likadant tillbaka.

Om jag märker att en kille verkar intresserad av mig kan jag göra saker för att spä på hans känslor. Det är till hälften medvetet, till hälften undermedvetet. Jag har ganska nyligen blivit medveten om att jag gör det, och därför sker det liksom automatiskt medan det händer, utan att jag tänker på vad det är jag faktiskt gör. Men om jag börjar tänka att "vänta lite, varför håller jag på så här egentligen?" så inser jag att jag gör det bara för att han ska få djupare känslor för mig, just för att jag ska få den bekräftelsen på att jag är en tjej som det faktiskt går att bli kär i.

Och därför försöker jag att skjuta ifrån mig de bilder som är till mitt gynnande i ett potentiellt samhöre, och fokuserar istället på hur mycket av mina fantasier och drömmar som faktiskt kretsar kring honom, och inte kring mig. Oftast: inte många, och faktiskt mest inga alls. Och då vet jag ju att attraktionen bara ligger i bekräftelsen.

Jag vill inte utnyttja andra människor på det sättet, och det är därför de situationerna bara blir obekväma för mig, antingen medan det händer eller snart efteråt. Behandlar jag det alldeles för seriöst? Andra kanske skulle säga det, men jag tycker inte det. Det är inte bara att jag inte vill utnyttja andra människor för deras skull, jag vill inte behöva utnyttja andra människor för min egen del. Jag vet ju om att jag har ett problem, och då vill jag reda ut det på egen hand. För mig betyder att använda andra människor för att komma över sina egna issues bara att man inte själv är medveten om att man har issues. Om man gör det trots att man är medveten om det är man ofta bara ett jävla asshole.

Bekräftelse

Japp, nu har jag utnyttjat mr. I.F.L.Y.U.M.F.M.P. klart. Förhoppningsvis är han i Tyskland nu, jag har varit en typisk kille och inte hört av mig på två dagar.

Så... jag tänker inte berätta vad som hände, men jag kan berätta att saker hände. Och det var lite som alla mina tidigare "let's just stretch my boundaries"-upplevelser. Även om det ligger viss njutning i bekräftelsen från tillfällig karl, följer alltid bekräftelsen på att min inställning sitter i märgen på mig. Det känns bara obehagligt på något sätt. Jag är i en situation med en kille, njuter av vad han gör och av hur jävla het jag känner mig, men är själv inte ett dugg intresserad av att ens peta på honom med en pinne.

Hur hett är det egentligen? Icke, varken för honom eller mig. Jag blir mest ledsen. Jag vill ju vilja röra honom, men jag gör det inte. Och då känner jag mig bara självisk.

Jag får för mig lite då och då att jag bara ska skita i alla mina uppfuckade åsikter i ämnet, att jag förledit mig själv och att jag ska kasta alla försvar jag skapat under åren i soptunnan och bara ge mig in i den där smutsiga ormgropen där alla andra människor ligger och krälar tillsammans.

Så jag tar ett litet steg till, och varje gång jag gör det kommer jag fram till samma sak: mina åsikter speglar verkligen vad som finns i min själ, i mina känslor inför det. Det är inte bara ord, det är inte bara fasad. Det är på riktigt. Jag vet inte varför.

Killar-som-pratar-andra-språk-fetish

Jag är nog lite sjuk i huvudet tror jag. Denne australienske kille, Mr. "I feel like you're using me for my personality", har jag inte träffat sedan han kysste mig i bilen i tisdags. Tanken var att vi skulle ha setts idag, men det blev inte av.

Jag har funderat och försökt att vara objektiv och inte förblindad av mig själv vad gäller den rådande situationen, men mest har jag blivit irriterad när jag tänkt på vad vi pratat om. Jag må vara instängd i bisarra principer med svärtad blick, men det är fortfarande en stor del av vem jag är. Just nu, idag, är jag den personen. Jag kanske inte är det om ett år, eller ens en vecka, men just idag är det vem jag är. Och då ska jag känna att jag har fel, att jag är trångsynt och att jag (citerar nu) inte gör vad jag vill göra.

Vem fan är han att säga vad jag vill och inte vill göra? Bor han i mitt huvud eller?

Han åker vidare till Tyskland på måndag, så han är en perfekt försökskanin för mina psykologiska experiment. Men när 50% av mig är så där klassiskt hänga-med-läppen-sur funderar jag om det verkligen är värt att träffa honom på söndag, eller om jag bara ska säga att jag måste jobba.

Men det är här min sjuka sida kommer in och stör ordningen: jag älskar att han pratar engelska.

Jag hade kommit fram till att ringa och säga att jag inte hinner träffa honom idag, och var ganska lättad efter det beslutet, men så fort han svarade i telefonen började jag tänka om. Han var dessutom nyvaken, så rösten var lite hes och han mumlade lite.

Jag vet inte vad det är, men främmande språk är så jävla sexigt. Nu är ju inte engelska främmande, jag tror mer att det är det att han inte pratar svenska. Över huvud taget, kulturskillnader tycker jag är väldigt attraktivt. Träffade en portugisisk OS-simmare (sjuuuuuuuuukt het) i Barcelona förrförra sommaren. Lite samma historia där, jag var mycket reserverad, men när hans telefon ringde och han började prata portugisiska var jag beredd att slänga mig över honom.

Jag fattar inte själv vad grejen är. Jag har så konstiga fetisher; killar som pratar andra språk, böcker, speldosor, Christian Bale... I'm fucked up.

Issue nr. 1: Jag är en obotlig romantiker

Jag vill ha den där stora, feta, vulgära kärleken. Jag vill ha RomeoochJulia-kärlek, TristanochIsolde-kärlek, facking EdwardochBella-kärlek. I want the whole shebang. Att tänka på någon hela tiden, att sakna honom varje sekund jag är ifrån honom, att vara en i en enhet av två där det inte är en massa gissningslekar eller vem-gillar-vem-mer-egentligen-frågeställningar.

Och jag tror ändå på det. Jag tror att det är ovanligt, mycket ovanligt, men jag tror att det finns. Och jag är pretty damn scared för att denna någon ska gå mig förbi om jag förblindar mina ögon genom att vara med en massa killar som egentligen inte betyder något för mig. Sedan förstår jag också att det likagärna kan fungera tvärtom: att jag genom att aldrig våga ge mig in i något, sätter krokben för mig själv. Kanske missar jag the one bara på grund av att jag inte vågade chansa?

Jag antar att många glider in och ur förhållanden eller "strul" där de är med någon som är skön, men det finns egentligen inga riktiga känslor eller man är inte helt säker på vad man har, osv. Men jag vill liksom inte ha det där. Det där är typ One Tree Hill; det går att se på, men egentligen är det bara en massa tid som slösas bort. Jag vill liksom inte sitta och kolla på en massa skit bara för att det råkar vara på - jag vill bara se mina absoluta favoritfilmer. Och om de inte är på, då stänger jag helt enkelt av. Saknar jag att bara sitta och glo? Nej!

Och det är just det som är grejen. Om jag skulle hooka upp med någon kille bara för att vara med någon, då skulle han bara vara ett substitut för vad jag önskar att jag hade. Den tanken känns ganska motbjudande för mig, och jag vet att om jag skulle ge mig in i ett sådant förhållande skulle jag bara känna mig som en lögnare som utnyttjar någon.

Det är ju inte det jag vill ha, utan honom. Bara för att man har en han, betyder inte att man har vad man önskar sig. Själva förhållandet är inte det som lockar mig, det är just kärleken. Så varför vara med någon jag inte är kär i? Det förtar ju hela poängen.

Det näst bästa är inte vad jag vill ha. Och om jag inte kan få det bästa, då skiter jag i det.

"I feel like you're using me for my personality"

Jag svarade: "how can you use somebody for their personality?". Seriöst, hur kan man det?

Historien är denna:

Jag var ute i söndags efter sista kvalseriematchen med ett stort gäng från Mediatec. En av dem hade börjat prata med en australiensk kille på den tidiga morgonen. Eftersom jag älskar att prata engelska kastade jag mig över denna R på en gång. När klockan var kvart i tre och mina kollegor började droppa av sa jag att jag också skulle dra mig hem eftersom jag skulle upp och hämta min bil i Solna på förmiddagen. R frågade om jag hade sprit hemma eftersom han ville "fortsätta festa".

Nej, jag är inte dum i huvudet, det är klart att jag fattar att han ville åka hem och ha sex. Men jag är också ganska tydlig med att it ain't gonna happen, fella. Men, eftersom jag är en så överjävligt social människa, lät jag honom följa med i alla fall. Han försökte, tro mig, men jag är en riktig ice lady i såna situationer och höll honom stången. Vi snackade och han drack någon drink, sedan stack han klockan 5. Ja, jag berättade att jag är oskuld, självklart gjorde jag det - för att han verkligen ska fatta att it ain't gonna happen, fella.

Han hade addat mig på facebook medan vi satt och pratade, och när jag skulle stänga av datorn såg jag att han skrivit ett meddelande i ett Word-dokument där han sa att han nog skulle dra, eftersom jag uppenbarligen tyckte att han var ett weirdo eller något, men att han tyckte att jag var cool och tackade för kvällen. Därför skrev jag till honom på facebook att vi kunde ses i dagarna om han hade lust. Han reser ensam och jag känner bara att det måste ju vara shit boring. Han tackade ja och vi sågs på Lilla hotellbaren ikväll.

Efter ungefär 1,5 timme säger han att han vill kyssa mig och jag svarar att jag inte vill kyssa honom. Han frågar då om jag är det minsta attraherad av honom, och jag säger nej, som jag trodde att han redan förstått efter att vi pratat i söndags. Då säger han "well, in that case, I don't wanna waste my time" och reser sig för att gå. Jag fattade inte om han skämtade eller inte, men han var dead serious. Medan vi gick mot dörren sa jag "that's so typical guys". När han frågade vad jag menade sa jag att det är så typiskt killar att helt skita i om man tycker om någon för ens personlighet, och liksom se förbi att de vill knulla en, för de vill ju fan knulla varannan tjej de ser, men de vill fan inte umgås med varannan tjej de pratar med. Men att man är en trevlig människa som de tycker om att umgås med spelar ingen roll as long as you won't fuck them.

"I feel like you're using me for my personality" säger han då.

What the fuck? Hur utnyttjar man någon för deras personlighet? Jag tycker att du är en skön kille och gillar att umgås med dig, förlåt, jag vet att jag är ett svin som säger det!

Seriöst, vad är grejen? Jag fattade inte ens när han förklarade, men tydligen var jag elak som ville umgås med honom trots vetskapen om att han vill ligga med mig och samtidigt i vetskap om att jag inte vill ligga med honom. Skjut mig, jag är Hitler.

Ska jag verkligen behöver ta in i kalkulering varje gång jag vill bli kompis med en kille, att han kanske vill ligga med mig? Är inte sanningen som jag uppfattar det, att de flesta killar vill ligga med de flesta tjejer. Så länge man inte är butt ugly eller fet är man ett lovligt byte. Detta är alltså någonting jag ska gå runt och analysera? Kallas inte det att lägga över sina egna problem på nästa människa?

Vi satte oss ändå ner och pratade mer och kom fram till att vara "just friends". Jesus, så seriösa samtal har jag inte ens haft med folk jag känt i år, nu har jag det med en kille jag känt i sex timmar.

Men så kysste han mig i bilen, och jag tänkte what the hell och kysste honom tillbaka. It wasn't bad, men ändå. På ett sätt känner jag mig lite sur eftersom jag förmodligen inte skulle ha kysst honom om han inte varit så offensiv. Jag är inte särskilt attraherad av honom, varken som människa eller man. Det är som något slags limbo: jag får vara hans vän om jag går med på att bryta några av mina "principer". That's kind of fucked up.

Då borde jag ju bara ge honom fingret och gå, men sen inser jag också att det verkligen är dags för mig att ta tag i den här skitstora klumpen där alla mina issues som leder till att jag fortfarande är oskuld bor. Jag börjar tro att det bästa sättet att börja lösa problemet är att bara ge mig in i det. Så ja, nu kanske jag utnyttjar honom för att komma över mina issues. Men utnyttja honom för hans personlighet? Give me a break, det är det dummaste jag hört i hela mitt liv.

Lägenheten, kapitel 2: "Fanny är dum i huvudet"

Jo, det är helt sant. Hur ska jag annars förklara att jag inte fattade att "black" betydde att hyllan till badrummet är svart? Jag såg den monterad i guldglödande sken på andra planet på IKEA och tyckte att, jomen den där är mörkbrun. Det är den inte.

Regel från och med nu: Om möbeln inte är mahognybrun, köp den i vitt. Det är bara det att jag är lite allergisk mot vita möbler, men det är ju ett säkert kort. Nu har jag liksom ett tjog mahogny-färgade möbler, någon i lite ljusare trä, min redan och alltid misfit:ade men gudomligt sköna svarta fåtöljt, resten är vitt och så ett svart badrumsbord.

Briljant.

Lägenheten, kapitel 1: "Kapaow!"

Jag utropar kaosvarning och kräver att det omedelbart skapas en insamling för offren som säkerligen någonstans ligger begravda under allt SKIT jag har i min lägenhet. Vadan detta: inga förvaringsutrymmen!? Inget källarförråd och knappt några skåp. Jovisst, jag har ju ett förråd i anknytning till sovrummet, men jag ser det inte så mycket som "förråd" som "fabulous walk-in closet". Vad göra?

Problem ett: bokhyllor. Eftersom jag förmodligen aldrig kommer att hitta en bokhylla jag tycker är snygg - de är ett unikum - har jag bestämt mig för att sätta upp hyllplan längs med taket i hela lägenheten. Förhoppningsvis räcker det. Jag har ju lite av en bokfetish och samlar tillika på böcker jag aldrig kommer att läsa. Till exempel har jag en hel pappkasse full med Kitty-böcker från 50-talet och framåt. Även Kitty-rip offs som "Toni" och (haha:) "Ett fall för Carina".
Gled runt på IKEA idag för... tror att det är sjätte gången på tre veckor. Kollade på de mörka trähyllorna som inte har konsoller, som man sätter rakt in i väggen. Men jag funderade över hur pass hållbara de är.
IKEA-tjej: 5-15 kilo.
Jag: Jaha, det var ju ganska otydligt. Tio kilo hit och dit. Tänk om jag sätter upp åtta kilo och den drar i backen, men nej, nej - vi sa ju faktiskt fem!
IKEA-tjej: Hihihi, ja det har du rätt i. Men jag tror att de håller, i alla fall om du har bra väggar, typ betong.
Jag: Mm, jag tror att jag ska väga böckerna först, och diskutera med min rådgivare, aka pappa.
IKEA-tjej: Ja, det låter som en bra idé.
Jag: Pappor kan allt.
IKEA-tjej: Ja, visst kan dem!

Då kommer vi till problem nummer två: a lot of crap with no area of use. Problem solved! Har köpt snygga pappkartonger att ha under sängen.

Problem tre: badrumsbord. I SATC - vilken livsinspirationskälla! - har Carrie ett skitsnyggt bord bredvid handfatet där hon har... skräp. Jag har nu utrymme för ett sådant. Men var hittar man ett sådant bord? Har som nödlösning, efter att jag tröttnat på att ha pappkassar med saker, en utfläkt IKEA-kasse som det ligger trosor på (till skillnad från i), samt en (wtf) guldspegel och påse med blomjord i badrummet, köpt ett litet sidbord som var på rea på IKEA. Vi får se hur det blir, ska in och montera efter färdigskrivet blogginlägg.

Problem fyra: jag kan inte montera. Minns du min Billy-bokhylla? Bärande hyllplanen med baksidan fram... Jag vågar inte göra någonting själv. Vill så gärna få upp mina gardiner nu, men jag vågar inte borra i väggen. Allt blir fel när jag rör vid det, I have all ready accepted it.



Ordning och reda, torsdag på fredag. Garderoben är det enda stället som är ordentligt organiserat ännu.

Sovrummet har långsamt fått överta lite av Rummets sophantering. Dessa är lådor med minnen - aka crap with no area of use.

Badrummet - förhoppningsvis på bättringsvägen. Varför ställde pappa och Lucas spegeln i badrummet av alla ställen? Varför har jag inte flyttat den än?

Rummet. Så snart skit är borta ska mitt nya bord, där borta som man knappt ser, få glida fram och stå framför soffan.

Rummet. Det känns betryggande att veta a) att en stor del av detta är saker som väntar på att slängas eller skänkas bort, samt b) att det är så utbrett för att det är saker som tar stor plats som egentligen inte behöver stå där, jag är bara för trött för att orka plocka bort det. Men när jag väl orkar kommer det att försvinna fort.

Hallen. Jag behöver slänga ut de där hysteriskt fula garderoberna och sätta in en snygg en. Har även köpt en korglåda, på stolen där, som jag ska ha sjalar och vantar i. Det blir nog bra... till slut.

Från flicka till kvinna - eller?

Jag minns när jag gick i mellan/högstadiet. Jag var ett år yngre än mina klasskompisar och utvecklades tillika senare. Jag minns att jag tyckte att det var ganska jobbigt att inte ha bröst och hår mellan bena, som man så fint kallade det. Då var det lite en underförstådd tävling om vem som fick det först eller hade störst eller hade mest. Allt sånt man idag tycker är jobbigt var man ju superpsyked över att få: mens, pubeshås, skägg osv. Det var som ett husdjur; man längtade och längtade, och idag svär man över hur jävla mycket tid och omsorg det kräver.

Och just det här med det kvinnliga pubeshåret är ju en ständigt återkommande fråga. Jag kan förstå att killar inte vill ha... ja, vad är problemet? Hår i munnen? Jag har ju faktiskt ingen aning om vad problemet kan tänkas vara. Men det är uppenbart - typ som i orangea två meter höga varningskoner, röda blinkande lampor och ett flyglarm - att de tycker att man ska vara len som en babystjärt där nere. Jag undrar mest: hur sexig är en urinvägsinfektion?

Trots allt är håret ett stort skydd mot en hel massa saker, och att raka bort det kan innebära ganska jobbiga bieffekter, som till exempel urinvägsinfektion. Räknar killarna in detta i sin kalkulering över kvinna plus pubes är lika med NO GO!!! Och framför allt: uppskattar de verkligen alla tjejers slit över silkeslena ben och ett lika silkeslent venusberg?

Vad hände egentligen? Från att man inte var lika mycket kvinna som de andra tjejerna i klassen för att man hade ett barns underliv, till att man är en kvinna som kommer att få lyfta ögonbryn, en blick åt sidan, ett långt ”alltså…” innan alla polarna får veta att man inte var så fräsch där nere, just för att man inte såg ut som ett barn.

Vadan dessa kiddy-fiddler-vibes?

Kramas

Jobbade i tisdags. Jag känner varken programledare eller expertkommentator särskilt väl, har bara träffat dem några gånger och aldrig pratat annat än jobb. Sprang på dem på väg till körismötet tillsammans med producenten. Programledaren och expertkommentatorn skakar hand med producenten - manlig - och sedan böjer sig kommentatorn fram och ger mig en kram. Det kändes ganska naturligt dock, han talar och ser ut som en stor teddybjörn, jag kan garanterat tro att han är kramtypen. När däremot programledaren först ser lite obekväm ut, men ändå bestämmer sig för att följa exempel och ge mig en stel kram... Nja.

Vad är det för oskriven regel som säger att tjejer ska man krama? Till och med på 1800-talet, när kvinnorna verkligen sågs som sköra mähän - tog man dem i hand. Jag tycker inte om att kramas med människor jag inte känner. Jag tycker knappt om att krama mina tjejkompisar. I alla fall inte nykter.

Jag kramas helst med familjen - eller, inte Lucas, vi har kramats typ fyra gånger i hela våra liv. Så tycker jag om att kramas med J, eftersom han är lång och bredaxlad. Sen tycker jag om att liksom hänga på mina vänner, med ena armen om axeln sådär. Men en fullskalig kram? Inte riktigt min grej, vet inte varför.

Och så till råga på allt ska jag krama mina kollegor. Det är ju en grej när man känner varandra, men när man inte gör det... Det blir alltid stelt. Var ska jag göra av huvudet? Man kan ju inte luta huvudet mot hans axel, eller lägga kinden mot sidan av huvudet. Det blir någon variant där man sträcker sig så mycket som möjligt, så att halssenorna står som järnvägsspår på halsen och som förmodligen ser ut som när man badar och inte vill blöta håret. Hur nära ska jag stå? Jag vill ju inte att vissa saker ska gossas mot andra saker. En eller två armar om? Hur länge ska kramen pågå? Det blir en sån där halvkram, med en arm och två dunkar i ryggen. Jävligt casual, verkligen.

Tacka vet jag PF, som inte bara är duktig på sitt jobb, trevlig och omtänksam, utan dessutom skakar hand med mig som med alla andra, alternativt klappar två gånger på axeln. I like!