Lägenheten, kapitel 3: "Ångest"

Fy fan vad hemskt det är att köpa inredning! Det är ju helt fruktansvärt. Jag måste surfa omkring en massa på nätet för att hitta nya butiker - jag avskyr att surfa omkring på måfå, eller att göra saker på måfå över huvud taget - och sen när jag väl hittar något så är det alltid någonting litet som jag inte gillar. Jag kan ju inte köpa en bokhylla för 5000 och sen ångra mig, den måste ju vara perfekt från början. Under tiden hopar sig skiten hemma, jag har böcker löst och i flyttkartonger, i garderoberna, på fönsterkarmarna, på golvet, i badrumsskåpet. Men inga bokhyllor!

Jag har lärt mig nu att bokhyllor för mig är som killar. Den måste kännas heeelt rätt, och annars vill jag inte veta av den. Jag ser en och tänker "mm, den är okej", sen tänker jag "vad då okej? It has to be PÖRFEKT!!"

Jag har en hel låda med fula pärmar och strunt som jag inte vill ha framme, men inget skåp.

Jag måste skaffa en garderob till hallen, men den måste vara i mörkt trä, lagom bred och hög, inga speglar, det ska vara snygga dörrar. Kuddarna till soffan måste vara precis sådan färg jag var ute efter, likaså gardinerna.

Jag måste styla balkongen, men möblerna måste tåla vintern eftersom jag inte har plats att ställa in dem, och de måste vara sköna så att jag faktiskt vill sitta i dem över huvud taget.

See, this is what I mean: om man bara har ful inredning från början så spelar det ingen roll vad för skit man ställer in tillsammans med den. Men nu har jag ångest för minsta lilla ljuslykta. Jag gillar det inte.