Undrar ni någonsin om det läcker ljud ur era hörlurar som kanske de runt omkring på tunnelbanan kan höra? Jag brukar tänka på det.
Jag brukar framför allt tänka på det när jag lyssnar på en ljudbok som nått fram till en riktigt mustig sexscen.
lördag 29 augusti 2015
torsdag 27 augusti 2015
Massage
Tobias satt bredvid mig i soffan, och eftersom det ligger i min natur att massera en axel när min hand ligger på den tog jag tag i hans axel och klämde till. Tobias spärrade upp ögonen och satt blickstilla, stirrade hysteriskt på mig och sa "aj baby, det är inte skönt! Det är inte skönt baby!". Jag antar att man måste se det för att uppskatta det, men han såg jävligt rolig ut i alla fall.
lördag 22 augusti 2015
När man pratar med Gud
Jag jobbade på travet idag och dagens kändisgäst var Hammarbys lagkapten Kennedy Bakircioglü. Jag och Kennedy är Tobias två stora kärlekar i livet, så jag var tvungen att gå ut under en paus och ta en bild.
Nu på kvällen pratade jag med Tobias och Lucas om det.
Jag:
Jag tyckte verkligen att det var konstigt, det är ju rätt weird att gå fram till någon som att man typ känner den personen. Jag tror att termen "nervöst pladder" är ganska träffande för hur jag lät när jag pratade med honom.
Tobias:
Ja, det är klart, det är alltid svårt att prata direkt med Gud.
Nu på kvällen pratade jag med Tobias och Lucas om det.
Jag:
Jag tyckte verkligen att det var konstigt, det är ju rätt weird att gå fram till någon som att man typ känner den personen. Jag tror att termen "nervöst pladder" är ganska träffande för hur jag lät när jag pratade med honom.
Tobias:
Ja, det är klart, det är alltid svårt att prata direkt med Gud.
Nu ryker snart nageln
Har känt att massakrerade cykelnageln känns lite udda, och den har även höjt sig över huden. Inspekterade precis, och nu ramlar den definitivt snart av. Hoppas bara att den ramlar av medan jag sover, jag är så freaked out!
Bifogar äckliga närbilder på en äcklig tånagel.
Bifogar äckliga närbilder på en äcklig tånagel.
torsdag 20 augusti 2015
Ny blogg (igen)
Nu börjar det nästan bli löjligt hur många bloggar jag startat (fyra). Men jag gillar skarpt att skriva, på denna blogg mest trams, men även om träning. Nu när jag bestämt mig för att (försöka) göra en Svensk Klassiker tänkte jag att en till blogg blir ett forum för mig att ha en träningsdagbok samt även avlasta denna blogg från tråkigt träningsprat.
Jag noterade att jag råkat publicera ett inlägg tänkt för träningsbloggen här igår, men den hade ju faktiskt hela fem views (woohoo!) så det får ligga kvar. Ledsen annars att jag inte skriver så många roliga anekdoter nu för tiden, det är jobb, jobb, jobb upp över öronen. Men imorgon ska jag hänga med taxvalpen Åsa på jobbet, så jag kanske kan erbjuda några söta valpbilder i alla fall.
Om du vill läsa klassiker-bloggen kan du göra det på fannyssvenskaklassiker.blogspot.com.
Jag noterade att jag råkat publicera ett inlägg tänkt för träningsbloggen här igår, men den hade ju faktiskt hela fem views (woohoo!) så det får ligga kvar. Ledsen annars att jag inte skriver så många roliga anekdoter nu för tiden, det är jobb, jobb, jobb upp över öronen. Men imorgon ska jag hänga med taxvalpen Åsa på jobbet, så jag kanske kan erbjuda några söta valpbilder i alla fall.
Om du vill läsa klassiker-bloggen kan du göra det på fannyssvenskaklassiker.blogspot.com.
onsdag 19 augusti 2015
Två stockar till ben
Jag har aldrig direkt träningsvärk längre om jag inte går på ett nytt pass på gymmet jag aldrig tidigare provat på. Men efter backträningen i förrgår har jag träningsvärk i höfterna av alla ställen. Jag känner mig även extremt tung i benen.
Inför triathlon känner jag en enorm press att
1) träna så mycket som möjligt för att komma tillbaka i någon typ av form så att jag ens klarar av att ta mig igenom det.
2) vila tillräckligt mycket så att jag har energi när det väl gäller.
Dessa två är inte så enkla att kombinera när jag bara haft drygt två veckor på mig att förbereda mig eftersom jag fick bihåleinflammation i början av augusti. Jag hade tänkt springa en mil igår, men eftersom jag kände mig så trött i benen och dessutom tror att intervaller är mer utvecklande träning valde jag att vila igår och istället springa platta intervaller idag innan jobbet.
Detta kombinerade mina tre stora don't:s för optimal löpning: springa tidigt på dagen i värme och strålande sol. Tack och lov för att jag investerat i en ful men funktionell skärmmössa som hela tiden skuggar ögonen. Så. Skönt.
Men det var verkligen hemskt. Jag vet inte om detta är sammankopplat med att jag börjat träna mer benstyrka, men jag är så trött i benen. Tidigare har alltid kroppen varit pigg eller trött men alltid starkare än min kondition. Nu tar istället benen slut innan andhämtningen gör det. Och jag blir inte bara trött, jag får ont i benen, ont som i att benen är slutkörda.
Är det någon som vet om detta är kopplat till styrketräning? Jag har som sagt aldrig upplevt det innan jag började träna styrkeövningar för benen, och jag upplever det inte bara nu efter denna horribla sommar, utan även i våras när jag var i bra form och började gå på bodypump mellan löppassen. Jag vill i så fall inte träna mer benstyrka förrän efter tjejlidingö.
Trött tjej idag!
Inför triathlon känner jag en enorm press att
1) träna så mycket som möjligt för att komma tillbaka i någon typ av form så att jag ens klarar av att ta mig igenom det.
2) vila tillräckligt mycket så att jag har energi när det väl gäller.
Dessa två är inte så enkla att kombinera när jag bara haft drygt två veckor på mig att förbereda mig eftersom jag fick bihåleinflammation i början av augusti. Jag hade tänkt springa en mil igår, men eftersom jag kände mig så trött i benen och dessutom tror att intervaller är mer utvecklande träning valde jag att vila igår och istället springa platta intervaller idag innan jobbet.
Detta kombinerade mina tre stora don't:s för optimal löpning: springa tidigt på dagen i värme och strålande sol. Tack och lov för att jag investerat i en ful men funktionell skärmmössa som hela tiden skuggar ögonen. Så. Skönt.
Men det var verkligen hemskt. Jag vet inte om detta är sammankopplat med att jag börjat träna mer benstyrka, men jag är så trött i benen. Tidigare har alltid kroppen varit pigg eller trött men alltid starkare än min kondition. Nu tar istället benen slut innan andhämtningen gör det. Och jag blir inte bara trött, jag får ont i benen, ont som i att benen är slutkörda.
Är det någon som vet om detta är kopplat till styrketräning? Jag har som sagt aldrig upplevt det innan jag började träna styrkeövningar för benen, och jag upplever det inte bara nu efter denna horribla sommar, utan även i våras när jag var i bra form och började gå på bodypump mellan löppassen. Jag vill i så fall inte träna mer benstyrka förrän efter tjejlidingö.
Trött tjej idag!
måndag 17 augusti 2015
Sparkcykel
Jag såg precis en typ tolvårig kille på tunnelbanan med en sparkcykel dekorerad med ett mönster med marijuanablad. Vad fan är det som händer?!
torsdag 13 augusti 2015
Blodtrycksfall
Jag vet inte om det är för att jag är lång eller för att jag har ett klent hjärta (snarare det senare), men jag kan i alla fall få en väldigt speciell typ av blodtrycksfall ibland. Det vanliga är ju att man reser sig och det svartnar för ögonen, vilket händer mig då och då. Jag kan dock ibland få värre episoder än så.
Personligen tycker jag att det är ganska fascinerande och "roligt", men Tobias tycker att det är obehagligt. Huvudregeln är att ju längre tid det går från att jag rest mig tills att det börjar, desto värre blir det. Jag brukar normalt antingen luta mig framåt med händerna på knäna, sätta mig på huk eller hålla i någonting eftersom jag har en tendens att ramla (typ svimma). Då går det över snabbare. Några gånger har jag dock inte kunnat/velat göra det.
En gång låg jag under bordet i ett kontrollrum och kopplade in kablar. Men jag såg ingenting och gick till ljudrummet längst bak i OB-bussen. Där inne satt tre killar och jag frågade om det fanns en ficklampa någonstans. Ja, svarade det, det sitter en precis bakom dig på väggen.
Och här fick jag självklart blodtrycksfall. Jag kunde stå upp och höra, men jag såg absolut ingenting. Jag vände mig om extremt långsamt för att vinna tid. Dialogen följde typ:
- Eeeh... var då någonstans?
- Precis framför dig.
- Mmm... jag ser den inte.
- Alltså... den är precis framför dig på väggen.
- Aaaaaa....
Och ungefär här, efter tio sekunder, kom synen tillbaka och jag insåg att ficklampan satt två decimeter från mitt ansikte. Jag kände att jag inte kunde låtsas som ingenting utan skrattade och berättade att jag hade haft blodtrycksfall.
En annan gång på jobbet berättade jag det dock inte. Det blir ju lite konstigt, för jag vet ju att jag mini-svimmar lite och därför kanske inte kan prata ordentligt, och därför säger jag istället ingenting. Nu hade jag stått framåtlutat över min dator för att försöka fixa internet-anslutningen tillsammans med vår TOM (teknisk chef) Darren. Vi hann gå ut ur serverrummet och Darren hann börja förklara en av sina teorier om vari problemet låg innan allt blev svart för mig. Dessutom hörde jag bara sus. Det som brukar hända är dessutom att jag - eftersom jag tekniskt sett nästan svimmar - börjar svaja i benen väldigt mycket. Det ser nog mest ut som att jag gungar upp och ner, det är i alla fall så det känns inifrån. Onekligen måste det se extremt märkligt ut, för jag försöker ju stå upp medan benen tappar all sin kraft.
I det här läget brukar jag vanligtvis försöka sätta mig ner eller ta tag i något så att jag inte ska ramla, men nu lutade jag bara diskret handen mot väggen och stöttade upp mig själv. Sen höll jag "blicken" där jag haft den på Darren och bara mm:ade i de tio, femton sekunder anfallet höll på. Jag "kom tillbaka" precis när Darren avslutade och hade inte hört ett ord av vad han sa, men slätade snabbt över det och fortsatte jobba.
Det blir ju lite som när någon ringer och väcker en.
- Oj förlåt, väckte jag dig?
- Nej, nej, inte alls!
Varför ljuger man?! Det är i alla fall samma sak här. Vet inte riktigt vad jag ska säga, jag är inte ens säker på att man ser på mig när jag får blodtrycksfall. Eller jo, Tobias gör ju det.
En gång reste jag mig ur soffan och gick till köket där Tobias lagade mat. Vi kramades när jag kände att det började och jag kände att Tobias tog ett stenhårt grepp om mig och sa "Fanny!"
"Vänta, jag får blodtrycksfall" svarade jag, sen varken såg eller hörde jag något och benen började vika sig. Det är en väldigt lustig upplevelse eftersom jag tappar sinnena, men samtidigt är medveten. En enda gång har jag svimmat helt och hållet, men annars är jag alltid medveten om vad som händer. Som att stoppa in huvudet i ett svart hål ungefär.
Jag kände i alla fall Tobias armar igen och han frågade "är du tillbaka nu?" och jag svarade "ja, nu är jag tillbaka".
- Usch, vad fan hände?
- Men jag sa ju att jag fick blodtrycksfall.
- Nej, det gjorde du inte.
- Nähä, då sa jag det bara i huvudet då.
Som sagt, det låter kanske obehagligt men jag tycker samtidigt att det är rätt lustigt.
Personligen tycker jag att det är ganska fascinerande och "roligt", men Tobias tycker att det är obehagligt. Huvudregeln är att ju längre tid det går från att jag rest mig tills att det börjar, desto värre blir det. Jag brukar normalt antingen luta mig framåt med händerna på knäna, sätta mig på huk eller hålla i någonting eftersom jag har en tendens att ramla (typ svimma). Då går det över snabbare. Några gånger har jag dock inte kunnat/velat göra det.
En gång låg jag under bordet i ett kontrollrum och kopplade in kablar. Men jag såg ingenting och gick till ljudrummet längst bak i OB-bussen. Där inne satt tre killar och jag frågade om det fanns en ficklampa någonstans. Ja, svarade det, det sitter en precis bakom dig på väggen.
Och här fick jag självklart blodtrycksfall. Jag kunde stå upp och höra, men jag såg absolut ingenting. Jag vände mig om extremt långsamt för att vinna tid. Dialogen följde typ:
- Eeeh... var då någonstans?
- Precis framför dig.
- Mmm... jag ser den inte.
- Alltså... den är precis framför dig på väggen.
- Aaaaaa....
Och ungefär här, efter tio sekunder, kom synen tillbaka och jag insåg att ficklampan satt två decimeter från mitt ansikte. Jag kände att jag inte kunde låtsas som ingenting utan skrattade och berättade att jag hade haft blodtrycksfall.
En annan gång på jobbet berättade jag det dock inte. Det blir ju lite konstigt, för jag vet ju att jag mini-svimmar lite och därför kanske inte kan prata ordentligt, och därför säger jag istället ingenting. Nu hade jag stått framåtlutat över min dator för att försöka fixa internet-anslutningen tillsammans med vår TOM (teknisk chef) Darren. Vi hann gå ut ur serverrummet och Darren hann börja förklara en av sina teorier om vari problemet låg innan allt blev svart för mig. Dessutom hörde jag bara sus. Det som brukar hända är dessutom att jag - eftersom jag tekniskt sett nästan svimmar - börjar svaja i benen väldigt mycket. Det ser nog mest ut som att jag gungar upp och ner, det är i alla fall så det känns inifrån. Onekligen måste det se extremt märkligt ut, för jag försöker ju stå upp medan benen tappar all sin kraft.
I det här läget brukar jag vanligtvis försöka sätta mig ner eller ta tag i något så att jag inte ska ramla, men nu lutade jag bara diskret handen mot väggen och stöttade upp mig själv. Sen höll jag "blicken" där jag haft den på Darren och bara mm:ade i de tio, femton sekunder anfallet höll på. Jag "kom tillbaka" precis när Darren avslutade och hade inte hört ett ord av vad han sa, men slätade snabbt över det och fortsatte jobba.
Det blir ju lite som när någon ringer och väcker en.
- Oj förlåt, väckte jag dig?
- Nej, nej, inte alls!
Varför ljuger man?! Det är i alla fall samma sak här. Vet inte riktigt vad jag ska säga, jag är inte ens säker på att man ser på mig när jag får blodtrycksfall. Eller jo, Tobias gör ju det.
En gång reste jag mig ur soffan och gick till köket där Tobias lagade mat. Vi kramades när jag kände att det började och jag kände att Tobias tog ett stenhårt grepp om mig och sa "Fanny!"
"Vänta, jag får blodtrycksfall" svarade jag, sen varken såg eller hörde jag något och benen började vika sig. Det är en väldigt lustig upplevelse eftersom jag tappar sinnena, men samtidigt är medveten. En enda gång har jag svimmat helt och hållet, men annars är jag alltid medveten om vad som händer. Som att stoppa in huvudet i ett svart hål ungefär.
Jag kände i alla fall Tobias armar igen och han frågade "är du tillbaka nu?" och jag svarade "ja, nu är jag tillbaka".
- Usch, vad fan hände?
- Men jag sa ju att jag fick blodtrycksfall.
- Nej, det gjorde du inte.
- Nähä, då sa jag det bara i huvudet då.
Som sagt, det låter kanske obehagligt men jag tycker samtidigt att det är rätt lustigt.
tisdag 11 augusti 2015
Who's your daddy?
Jag köpte en ny tröja igår med en öppen rygg och visade den för Tobias när jag kom hem.
Jag:
Visst är den fin?
Tobias:
Jaa... den är lite konstig i ryggen.
Jag:
Det är ju det som är häftigt med den.
Tobias:
Jooo...
Jag:
For each passing day you sound more and more like my father. "Fanny, du har hål på byxorna. Ja, det ska vara där pappa..."
Tobias:
Who's your daddy...
Jag:
Visst är den fin?
Tobias:
Jaa... den är lite konstig i ryggen.
Jag:
Det är ju det som är häftigt med den.
Tobias:
Jooo...
Jag:
For each passing day you sound more and more like my father. "Fanny, du har hål på byxorna. Ja, det ska vara där pappa..."
Tobias:
Who's your daddy...
måndag 10 augusti 2015
Träningskläder
Jag gillar matchade dressar och har länge varit sugen på att köpa ett set med träningskläder. Provade nu tre par på HM och kunde inte annat än konstatera:
Jag ser inte sjukt snygg och atletisk ut i ett set. Jag ser ut som en bredare version av mig själv som tränar i sin pyjamas med för korta byxben.
Plånboken tackar.
Jag ser inte sjukt snygg och atletisk ut i ett set. Jag ser ut som en bredare version av mig själv som tränar i sin pyjamas med för korta byxben.
Plånboken tackar.
Apropå att jag hatar lokalbussar...
Inte nog med att man måste vänta utomhus året om, de aldrig håller tiden, de blir bastur på sommaren och man aldrig riktigt vet var man kommer hamna så är de dessutom SÅ JÄVLA OBEKVÄMA. Man gungar fram och tillbaka och slänger åt höger och vänster och far framåt när de bromsar.
Fy fan!
Fy fan!
lördag 8 augusti 2015
Folk i stan
Det är verkligen inte förrän jag flyttade in till stan som jag verkligen förstod skillnaden på folkrörelse dag/kväll/natt jämfört med tidiga morgnar.
Vanligtvis skulle jag uppskatta att jag omgärdas av kanske 300 människor, nära och på hundra meters distans. När jag nu gick till tunnelbanan klockan kvart över sju på morgonen en lördag: 8.
Vanligtvis skulle jag uppskatta att jag omgärdas av kanske 300 människor, nära och på hundra meters distans. När jag nu gick till tunnelbanan klockan kvart över sju på morgonen en lördag: 8.
söndag 2 augusti 2015
Ny cykelhjälm
Inhandlat!
En MIPS-hjälm från Scott som mirakulöst ser ganska snygg ut (för att vara en hjälm) och dessutom matchar cykeln (som är tillbaka efter en tur på verkstaden). Nu (så fort min förkylning gått över) är jag redo att hoppa upp i (på) sadeln igen. Yeeha!
En MIPS-hjälm från Scott som mirakulöst ser ganska snygg ut (för att vara en hjälm) och dessutom matchar cykeln (som är tillbaka efter en tur på verkstaden). Nu (så fort min förkylning gått över) är jag redo att hoppa upp i (på) sadeln igen. Yeeha!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
