Jag är faktiskt ganska besatt av kärlekshistorier. Vet inte om folk känner till det, men jag älskar verkligen riktigt flådig, overklig, drypande romantik. Kanske är det för att jag själv är så jävla rationell och realistiskt, att jag behöver något som är så överdrivet att man inte kan försöka klämma in det i en vardag. Eller om det kommer sig av att jag såg Skönheten & Odjuret som liten lintott. Min morbror Johnny har berättat om det. Hur min kusin satt och vred sig i stolen i biosalongen, medan jag satt hänfört med mina enorma ögon fastlåsta på duken. Sedan kved jag tyst för mig själv, men så att Johnny hörde: "Jag är Skönheten..."
Igår låg jag och tänkte igenom filmen. Har inte sett den på minst 10 år, och det är verkligen dags att göra det igen. Jag tror ändå att jag kommer ihåg the key points av storyn och det slog mig att det måste fan vara den bästa kärlekshistorien genom tiderna (oh yes, I said it - bättre än Romeo och Julia). Har väl för mig att den går ungefär så här:
Belle är enkel men jävligt vacker och är eftertraktat byte av karlarnas karl Gaston. Men trots Gastons ivriga uppvaktande tycker Belle att han är ett as och nobbar honom eftersom han tycker bättre om att jaga än att läsa (sympatiserar till hundra procent).
Belles pappa är en uppfinnare som alla tycker är lite poco loco, men som har ett gott hjärta. Han ska iväg och sälja någon suverän vedklyvare, men hamnar i trubbel i skogen och kommer ifrån både häst och vagn. Han söker skydd i ett enormt, till synes öde slott. Där bor Odjuret, en tidigare vacker och högfärdig prins som efter att ha nekat skydd till en häxa i skepnad av en fattig kvinna blivit förvandlad till en anskrämlig best (men i ärlighetens namn är egentligen Steve Buscemi fulare). När prinsen får se att häxan egentligen är en vacker kvinna försöker han be om ursäkt, men det är too late to tango och han blir lämnad med beskedet att han måste få en kvinna att älska honom inom ett år, annars kommer förbannelsen vara för evigt.
Tyvärr så är Odjuret en negativ jävel som inte försöker vända saker till något positivt, han har bara suttit i sitt slott och tjurat i tio månader, och nu när han äntligen får besök blir han skit-pissed och låser in stackars pappan i fängelsehålan.
Hemma i byn kommer hästen hem till Belle som så klart blir orolig och beger sig ut för att leta reda på pappan. När hon kommer till slottet träffar hon Ljusstaken och Tekannan - slottets förtrollade tjänstefolk - som fattar att detta är Chansen med stort C.
Belle och Odjuret kommer överens om att hon ska ta sin pappas plats som fånge, och hela slottet sätter igång och leker äktenskapsmäklare. Allt går rätt bra tills att Belle går till den förbjudna västra flygeln som det är lite oklart varför den är förbjuden. Odjuret blir i alla fall cu-razy och skriker åt henne att ge sig av, och hon sticker som ett pistolskott. Tyvärr blir hon attackerad av vargar i skogen, och Odjuret kommer till undsättning och riskerar sitt eget liv för att rädda henne (aaaaaaaw). Istället för att fly hjälper Belle honom tillbaka till slottet, vårdar honom och stannar sedan hon lärt känna honom bättre.
Och det är här någonstans som min absoluta favoritscen, som format mig för all framtid, kommer - när Odjuret ger Belle hans bibliotek (som är en dröm). Sen dess har jag alltid velat ha ett eget bibliotek, men jag har ju bokfetisch också.
Men trots att hon har rätt skoj på slottet, och Odjuret ser rätt stilig ut i cape, får Belle hemlängtan och får se sin far i den magiska spegeln. Han har försökt engagera bybefolkningen i jakten på att få hem Belle, men alla har avfärdat honom som galen och nu går han ensam i snön i skogen och ropar på din dotter.
Belle får tillstånd av Odjuret att lämna honom och ta hand om sin far. Han står med Ljusstaken och Tekannan som är förtvivlade då de ser sitt sista hopp lämna, men Odjuret säger tungt: "Jag måste låta henne gå... för att jag älskar henne". Aaaaaaaaaaaaaw, mitt hjärta knips åt så!
Tyvärr blir ju byborna i sin tur helt poco loco när Belle kommer hem och bekräftar att det verkligen bor ett odjur i skogen, och Gaston tar täten framför ett gäng galna bybor för att gå och mörda honom (för det är ju så människor gör när det är något okänt man möts av). Belle blir inlåst, men bryter sig ut för att kunna varna Odjuret.
Hon kommer dock lite sent, och slottet är redan i full fight när hon anländer. Det regnar (så klart) och blixtrar och åskar (så klart) och Gaston och Odjuret slåss på taket (så klart). Odjuret vill inte slåss, han vill dö för att Belle har lämnat honom och låter Gaston puckla på honom allt han vill. Men när han får syn på Belle nere på gårdsplanen får han livskraft och börjar slå tillbaka. Men när han precis ska kasta Gaston över taknocken och rakt åt helvete kommer Belle upp och han blir varm i hjärtat och skiter fullkomligt i tights-fjollan. Sen minns jag inte riktigt hur Gaston dör, men jag vet att han hinner sticka Odjuret med en kniv innan han snubblar eller dylikt och kolar vippen.
Odjuret ligger döende och flämtar i regnet precis som sista kronbladet på den magiska rosen som räknar tiden på förbannelsen åt honom faller, och Belle ligger på knä vid hans huvud. Han mumlar "du kom tillbaka" och hon säger "det är klart att jag kom tillbaka" och hon ber honom att inte lämna henne, men han stendör och hon gråter över hans ansikte och viskar "Lämna mig inte. Jag älskar dig..."
Och då seglar han upp i luften och sveps in i sin cape som på något sätt inte alls är feminim utan rätt sharp-looking, och hans tassar blir händer, hans man blir hår och han förvandlas till en vacker prins igen, solen spricker igenom, tjänstefolket förvandlas från hustillbehör till människor och slottet från ett mörkt spökslott till ett vackert Disney-slott.
Han vaknar till liv igen och ser på Belle, men hon vet inte vem han är. Han säger "det är jag" och hon ser i hans ögon och då känner hon igenom honom och säger "det är du!" De faller i varandras armar och kysser varandra.
Sedan vankas det bröllop och Belle svänger omkring i den där guldklänningen, som varenda flicka ålder 3-10 är så jävla svartsjuk på, och de lever lyckliga i alla sina dar.
Fy fan, man blir ju tårögd. Osäker på vem som kom på denna story, men fy satan, om man inte tänker på att det är en Disneyfilm så är det ju så jävla vackert att man dör.
