Svinfull på kräftskiva

Jag och Tobias var på Elin och Manges årliga kräftskiva i Gimmen i helgen. Som vanligt stod goda kräftor, hemmagjord flädersnaps (i mängder), paj, en miljard snapsvisor och varsin rejäl fylla på schemat. Tobias kom direkt från världens suparfest i Riga och hade lite problem med att få i sig alkohol och vann därav nykterhetspriset. Vi andra räknade tillsammans ihop fyra spyor på tolv personer. Härligt!

Elin bjöd även på en jävla massa vurpor. Favoriten var fallet in i köket med salladsskålen i högsta hugg. Tärnad vattenmelon och fetaost över hela mattan. Hon drog även en förståelig vurpa på träplattan utanför danshuset, som är rena dödsfällan. Ramlade rakt in i en buske, vilket jag tyckte var ett lysande tillfälle att lägga mig på henne och skämtjucka. Hilarous.

Min blåögdhet blev som vanligt megautbredd med fyllan och jag kopplade inte alls varför John frågade om jag hade något i fickorna när vi stod på bryggan förrän han greppat brottargrepp runt midjan på mig. Elin och Jessica fick i alla fall ett gott skratt åt mitt avgrundsvrål: "NEEEEEEEEEEJ!" medan jag flög genom luften och ner i sjön. Det tog två dagar för mina skor att torka.

Oförglömligt (eller?) som alltid.

Jag och Tobias tittade på sportnyheterna precis och en orienterare blev intervjuad och berättade att hon slagit i foten förra veckan och haft lite ont.

Tobias:
"Vad då slagit i foten, var du svinfull på en kräftskiva eller?"

Tobias cykelintresse + min bihåleinflammation

Kombinationen ledde till nedanstående meningsutbyte:

Tobias kollar på en video. Jag kollar över axeln.

Jag (med sönderhostad röst):
"How to lube your bike chain"? Kan du inte kolla på "how to lube your girlfriend" istället?

Tobias (hånfullt):
Säger hon med sin genomförkylda röst.

En oväntad förmåga

Jag har i vuxen ålder insett att jag har en otrolig förmåga som jag aldrig kunnat förutse. Jag är en naturbegåvning på att drabbas av bihåleinflammation. Tänderna kliar, huvudet är tjockt och framför allt är jag täppt i näsan samtidigt som snoret rinner likt vatten. Ungefär tre gånger om året. Super.

Man märker att det är semester...

...när det är lugnt och skönt i tunnelbanan halv fem på en torsdagseftermiddag vid T-centralen.

Ömhetsbetygelser

Två saker händer med mig när jag dricker: först blir jag väldigt kärleksfull. Om jag sen fortsätter dricka blir jag väldigt ledsen.

I måndags var jag ute och tog några öl med ett gäng klasskompisar och kom hem lagom lullig. Alltså väldigt kärleksfull. Det hjälper ju inte heller att Tobias varit så jävla underbar den senaste tiden och att vårt förhållande är på topp. Han skulle upp tidigt i tisdags för att åka till Riga på svensexa och hade lagt sig tidigt.

Jag (kryper ner i sängen bredvid Tobias):
"Jag älskar dig så mycket. Jag älskar dig för att du är så otroligt omtänksam. Du tar hand om mig så himla bra. Du får mig att känna mig så älskad. Jag kan alltid lita på dig. När det verkligen gäller ger du alltid hundra procent, du förstår mig och anstränger dig för att kompromissa. Du är så rolig och smart och duktig. Du är bäst, jag älskar dig så mycket. Du är världens bästa pojkvän."

Tobias mm:ade och sen låg vi tysta. Efter några sekunder drog Tobias ett djupt andetag och sa:

"Diskmaskinen är ren."

Suck.

Att träna

Jag började träna målmedvetet för ungefär sex år sedan, för att jag ville gå ner i vikt. Jag vägde 72 kilo och ville då väga 64 - samma vikt jag hade haft på gymnasiet. Vilket idag känns sinnessjukt. Idag är min idealvikt runt 68, då är jag smal men ser sund ut. Jag har även övervikt i släkten och tänkte långsiktigt; att det är bättre att få in rutinen nu än när jag redan blivit tjock och äldre och har svårare att gå ner i vikt.

Hur som helst köpte jag ett gymkort. Och det var ungefär då jag insåg det som min brors kollega sa: det svåraste lyftet är från soffan. Så satans svårt att ta sig till gymmet. Jag är ju nästan den lataste människa jag känner.

Jag har alltid tyckt att detta med att betala en massa pengar för att få plåga sig själv på en dag där ens egna och vädrets omständigheter kanske är at yours/it's lowest - alltså tävlingar - känns helt sinnessjukt.

Men jag insåg att jag inte är en motiverad människa: jag springer inte emot någonting.

Jag är en hotiverad människa: jag springer ifrån någonting.

Därför funderade jag över om det fanns en tävling jag skulle kunna tänka mig att göra, och det var triathlon sprintdistanser. Det som "lockade" var att det är ombytligt och att jag därför inte behöver stå och nöta samma sak i en evighet. Samt att distanserna kändes möjliga.

Jag anmälde mig och stack ut för att springa. Jag sprang ungefär tre kilometer. Jag höll på att dö. Jag var så sämst. Jag bara "huärghhh, faaaaan!!!" och jag ville verkligen aldrig springa igen.

Men jag var ju tvungen. Ju mer jag tränade, desto mindre jobbigt skulle det vara på triathlon. Jag beslöt mig för att träna fyra gånger i veckan. Jag tränade två. Då bestämde jag mig för att träna varje dag. Jag tränade då ungefär fyra-fem gånger i veckan.

Jag sprang rätt mycket och märkte snabbt att jag orkade lite längre. Jag blev inte direkt snabbare, jag orkade bara längre. Jag började springa som längst 8,5 km.

Sen stack jag ut en dag och kände direkt att benhinnorna gjorde ont. Jag tänkte att jag inte är någon jävla pussy, jag kan fan take the pain.

Då fick jag sån benhinneinflammation att jag inte kunde gå normalt på flera dagar. Efter det hade jag återkommande inflammationer i nästan två år. Till slut orkade jag inte mer och slutade springa helt i nästan ett år. När jag sen började igen gick det bättre, men jag får känningar ibland och har som regel att springa som mest två gånger i veckan. Dessa inflammationer lärde mig verkligen att aldrig misshandla en skada. Steady does it.

I alla fall gjorde jag triathlon med benhinneinflammation (och kunde inte gå på två dagar) och jag blev helt hooked. Känslan av att se mål och veta att jag gjort triathlon sprint var så fantastisk och jag började nästan gråta.

Jag gjorde ett sprint-triathlon till året därpå, men var inte ett dugg motiverad och tränade oengagerat. Det gick uruselt. Jag var trött och fick kramp. Musklerna kändes som lera. Tog rygg på en kvinna som enligt nummerlappen hette Görel och tänkte att ingen som heter Görel ska få slå mig. Görel slog mig med typ en kvart. Jävla Görel.

Nu har jag gjort halvklassikern, tjejklassikern och olympiska distansen på triathlon och för ungefär ett år sedan kom det krypandes.

Jag tror att Attila på gymmets löpskola verkligen gjorde den största skillnaden. Tack vare hans intervaller och hårda löppass, och kommentaren om att jag har sjukt bra kondition som klarar av att springa på puls över 180 i en timme, har jag både blivit en snabbare löpare och fått en helt ny syn på mig själv som idrottare.

För första gången känner jag mig duktig på att träna. Jag bestämde mig för att göra en svensk klassiker. Jag bestämde mig till och med för att inte bara klara det, utan dessutom göra det på en bra tid.

Jag är så jävla taggad. När jag cyklade tjejvättern och det kändes lätt blev jag så jävla taggad inför nästa år när jag ska göra tredubbla distansen. Och när Tobias gjorde hela Vansbro dagen innan jag gjorde Tjejvansbro var jag avundsjuk.

Det har gått så snabbt, hur träning förvandlats från ett nödvändigt ont till något som är min fristad. Om allt känns jobbigt och övermäktigt tänker jag på ett bra löppass, eller på en tävling jag gjort eller på taktiken inför en tävling jag har framför mig.

Nu kan jag sitta och söla och sen bara bli SÅ JÄVLA SUGEN på att springa. Jag har blivit en sån där jävel som LER när de springer, som i alla störiga reklamfilmer.

Det är inte så att jag bara älskar att träna varje gång och varje minut. Oftast är det fett tråkigt och jobbigt. Men andra gånger går jag ut och kör hårt och lyssnar på pepp musik och jag känner mig DUKTIG. Jag är stolt över mig själv, för att jag orkade springa så snabbt, eller långt, eller bara att jag orkade fastän jag var så jävla trött i början.

All den där tråkiga och jobbiga träningen är värt det när jag går till tunnelbanan och lyssnar på en pepp låt och plötsligt känner det där... draget i bröstet. Det som drar mig framåt när jag springer.

Det är glädje och upphetsning och upprymdhet och envishet och trötthet allt i ett.

Det är en unik känsla som är helt frikopplad från allt vad ansvar och ångest heter. Det är ingen annan, det är bara jag. Det har inte med något eller någon annan att göra. Det är bara jag och vägen.

Min favoritgåta

Detta är min favoritgåta, och nu när jag kör den viralt presenterar jag den ungefär så som det brukar låta när jag kör den oralt:

Jag:
Ingen och Någon bodde i ett hus
Ingen gick ut och Någon gick ut
Vem fanns kvar

Andra personen:
Ingen.

Jag:
Ingen gick ut.

Andra personen:
Någon.

Jag:
Någon gick också ut. Vem fanns kvar.

Andra personen (väldigt frustrerat):
Ingen!!!

Jag (nöjt):
Ingen gick ut.

Ja, ni förstår hur det här brukar fortsätta. Skriv svar i kommentarsfältet!

Försvarets röv-arkiv

Tobias har en ganska imponerande förmåga: att hitta på saker väldigt snabbt och leverera det som att han är bombsäker på att det stämmer. Ibland är det väldigt trovärdiga saker, ibland mindre trovärdiga. Idag skedde:

Tobias:
Vill du se hur jag och Linus cyklade idag?

Jag:
Absolut.

Tobias:
Vi cyklade ut här, sen förbi FRA...

Jag:
Vad står FRA för?

Tobias (blixtsnabbt):
Försvarets röv-arkiv.

På Cypern: dagens i-landsproblem, dag fem

Dag fem:

Det är så himla långt att gå från solstolarna till restauranten.

På Cypern: dagens i-landsproblem, dag tre

Dag tre:

Det är så jobbigt att behöva flytta runt solstolen allteftersom solen rör sig.

På Cypern: Dagens i-landsproblem, dag ett och två

Dag ett:
Armstöden på solstolarna blir brännheta i solen.


Dag två:
Sanden är så himla varm på stranden.

Cykeln får mer kärlek än jag

Jag ligger i soffan och hörde Tobias mumla bakom mig:

"Jag älskar dig cykeln, du är så jävla fin och bra..."

Och när jag vände mig stod han och klappade cykeln med ett psykopatansikte.

Hur jag undviker att bli våldtagen

Jag läste precis ett blogginlägg av en kvinna som hela livet igenom blivit uppmanad att akta sig för män. "Fula gubbar", att gå hem ensam, att gå hem med främmande män, att lämna en drink obevakad, att aldrig åka svarttaxi o.s.v.

Som jag skrev här på bloggen, för bara några månader sedan, har jag aldrig varit särskilt intresserad av det feministiska budskapet. Jag är en power woman, jag är uppvuxen i ett matriarkat, min bror är nog mer huslig och omtänksam än vad jag är och jag är uppskattad i en mansdominerad del av min brasch.

Därför var det inte förrän jag "tvingades" att läsa om genus i skolan som jag egentligen började tänka på det. På de olika aspekterna ska sägas, för det finns ju en drös aspekter i denna debatt.

Mina ögon har öppnats, och jag har plötsligt en ny förståelse för varför många feminister är så jävla arga. Det är eftersom de flesta man pratar med säger detta, fast självklart med andra ord:

"Jag har aldrig studerat genus och vägrar lyssna på någonting som debatten har att säga, jag föredrar faktiskt helst att avbryta och säga emot innan jag ens försökt förstå vad debattören säger och gett det lite eftertanke. Även fast detta är ett faktum så tycker jag själv ändå att jag har absolut lika bra koll som de som studerat genus i flera år, och till detta vill jag tillägga att detta med genus är överdrivet trams. Låt mig nu gå hem och låta min son klä sig i rosa och leka med dockor, för det är det absolut enda som jag behöver göra för att visa att jag är sjukt down with genus".

Jag har inte på långa vägar lärt mig så mycket att jag vill peka med hela handen och säga att så här säger genusdebatten och så här är det i samhället. Men om du själv bara öppnar sinnet och är villig att verkligen tänka över de omedvetna samhällsprocesser som gör skillnad på män och kvinnor - där kvinnor nästan alltid hamnar i underläge - kanske du också börjar se röda trådar. Och du ska inte göra det för din egen skull, du ska göra det för nästa generation. Det är den generationen som vi kommer att uppfostra, antingen i samma banor eller i mer jämställda banor. Så vad gör det dig för skada att bara lyssna på vad feminismen har att säga innan du beslutar dig för hur du uppfostrar dina barn?

För att återvända till just detta med att akta sig för män. Jag vill göra en liten lista på saker som dykt upp när jag pratat med Tobias i allmänna samtal. Det här är saker jag upplevt, som han aldrig upplevt. Låt oss se hur många tjejer respektive killar som känner igen sig:

- Vill inte cykla hem sent på kvällen eftersom jag då måste gå in i cykelförrådet som är ett utmärkt ställe att bli våldtagen på.

- Killar som utan att ha ens presenterat sig tar på mitt ben, min rumpa, tar tag i min handled och försöker dra mig till sig, lägger handen om midjan och drar mig till sig eller dylika manövers för att få min uppmärksamhet på uteställen.

- Älskar när det är sommar, för då kan jag jogga senare än klockan tre på eftermiddagen eftersom det är ljust längre. Detta självklart eftersom de bästa joggingspåren är på parkvägar, och jag skulle ALDRIG jogga på en parkväg i mörker.

- Väldigt obehagligt att gå ner i källarförråd och tvättstugor som ligger i långa korridorer, eftersom det är svåröverskådligt och jag har hört att många våldtäkter sker i sådana utrymmen.

- Ignorerar när killar/män pratar med mig på gatan sent på kvällen eller i tunnelbanan eftersom bara en blick är en invit att komma fram och prata med mig. Har man väl givit blicken är det väldigt svårt att få dem att förstå att man inte är intresserad av att prata. Det är därför mest effektivt att bete sig som en royal diva och bara flyga förbi så snabbt man kan och låtsas som att man inte hör.

- Utan att egentligen tänka på det alltid ha koll på hur många och vilken typ av människor som är runt omkring en och på vilket avstånd de är när man går hem sent på kvällen.

- Aldrig lyssnar i hörlurar när man går hem sent, eftersom det är viktigt att kunna höra ifall någon närmar sig bakom en.

- Skickar ett sms till pojkvännen när jag är på väg hem, så att han märker ifall jag inte kommer hem och börjar leta efter mig.

- Går på den sidan av vägen som har minst buskage och liknande gömställen, och/eller som är bäst belyst. Om jag måste gå bredvid ett buskage går jag så långt bort från det som möjligt för att ge mig själv tid att hinna reagera ifall någon skulle komma ut ur det.

Bara några saker jag gör och upplevt utan att egentligen ge det en tanke tills att jag inser att Tobias aldrig tänkt i dessa banor. Jag är kanske mer vaksam än andra tjejer, men av de tjejer som är vaksamma är jag nog minst orolig eftersom jag alltid förlitat mig på att mina 182 cm skulle skrämma bort eventuella överfallsmän. Men det är fortfarande onödigt att ta risken. Så varför inte ta dessa säkerhetsåtgärder i beaktande. Det är ju trots allt så samhället lärt mig hur jag undviker att bli våldtagen.

Apropå våldtäkter vill jag tipsa om två böcker som är oerhört bra och lärorika och som var med och eldade på debatten för tio år sedan om "den andra våldtäkten", alltså hur våldtagna kvinnor och flickor misstänkliggörs i utredningarna och domstolarna.

Författare: Katarina Wennstam.
Flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt. 
Följdes av:
En riktig våldtäktsman - en bok om samhällets syn på våldtäkt.

I uppföljaren En riktig våldtäktsman har Wennstam intervjuat flera dömda våldtäktsmän, både ungdomar och vuxna, om hur våldtäkterna gick till och varför de skedde. Det är en fruktansvärt nödvändig skildring som så tydligt visar att våldtäkt inte är en kvinnofråga, utan att det är en samhällsfråga.

"Sjukt stor skillnad med 11-delat!"

How to hold the handlebars like a pro.

Det heter youtube-filmen Tobias sitter och tittar på. Det handlar alltså om cykling. Det var nämligen så att Tobias - som inte ägt en cykel på typ 10 år och som hatade halvvättern - fick i uppdrag att göra lite research och hitta en bra cykel till mig på blocket. Han kan verkligen nörda in sig på saker och sitta och göra research i flera dagar om han ska köpa något. Jag har tålamod för ungefär tio minuter.

Det blev en total vändpunkt för Tobias. Som sagt har han en förmåga att totalt snöa in sig på någonting. Detta någonting är just nu cyklar. Han pratar om växlar, styrlinda, pedaler och annat sjukt ointressant tjafs, och då har han fortfarande inte börjar köpa speciella cykelkläder och liknande gear ännu.

Här om dagen satt jag kärlekskrank i soffan och väntade på att Tobias skulle komma hem. När han äntligen gjorde det torkade han regn av varenda centimeter av cykeln i femton minuter. Och sen baken på sina cykelbyxor. Sämre förspel får man leta efter...

Även om det är FRUKTANSVÄRT ointressant att höra om en massa tråkiga cykelsaker är jag fortfarande glad att Tobias gått från:

Snus, öl och tv

till

Slutat snusa, dragit ner på alkoholen och börjat cykla fram och tillbaka till jobbet.

Bra jobbat, baby!

Running bitch is back!

Jag är inte riktigt någon som tar kort på mig själv när jag tränar, så därför glömde jag ta en bild på gymmet. Men just idag ville jag föreviga mitt träningspass med en bild för idag, exakt en månad senare, var första dagen sen cykelkraschen som jag sprang!

Jag tänkte att det var bäst att göra det på löpband för att kunna sluta om tån eller axeln började göra ont, men det enda som var lite ömt var mitt skavsår mellan tårna som jag fick av mina flip flops i förrgår (sommartraditionen). Jag sprang bara lugnt i tre kilometer eftersom jag lärt mig av tidigare skador att inte ta ut segern i förskott utan vara snäll mot kroppen.

Efter det körde jag lite styrketräning, men det är ju dock även det begränsat. Jag gör ingenting som belastar armar och axlar och kan inte riktigt luta mig tillräckligt på tån för att kunna göra utfall. Mycket bål och squats alltså.

När jag fått full aktivitet på aktivitetsarmbandet tänkte jag gå hem, men då skulle precis en spinningklass börja så jag gick in på impuls och körde 45 minuter extra. Nu är jag vrålhungrig men så nöjd! Största beviset på dagens effektivitet är att svetten från toppen av sport-bh:n går ihop med svetten från botten av bh:n. Yeah.



Så fort nyckelbenet läkt ska jag försöka skapa en bicep på den där raksträckan tror jag...

Ps: de temporära smyckestatueringarna på handleden är köpta på bubbleroom.

Tjejvansbro

Då var tjejklassikern avslutad idag efter tjejernas vansbrosim. Personligen körde jag det på 26.52 (tror jag att det var) med ett brutet nyckelben. Ortopeden gjorde tydligen ingen skillnad på spricka och benbrott, men sa i tisdags att axeln läkte fint och hade inga problem med att jag skulle simma.

Så jag körde på, men kunde dock inte ta några crawl-tag vilket gjorde omkörningar under simningen lite svåra.

I övrigt gick det bra för alla deltagarna förutom för mamma som fick panik av alla människor, men som två pauser vid bryggan till trots tog sig i mål.


Inför loppet. Mamma, Elin, jag, Malin H och Malin S.


Alla medaljer på plats. Ska hjälpa till att peppa inför hela klassikern nästa år.


På podiet med medaljer runt halsen.


Bjussar även på "en sån där bild där ingen blev bra".