De där kvällarna

Ni vet de där kvällarna när man tar tandkräm på tandborsten och skruvar tillbaka korken och ställer tillbaka tandkrämen på sin plats och DÅ inser att tandkrämsklutten på borsten ramlat ner i handfatet och man faller på knä och bara "WHYYYYYYY, GOD, WHYYYYYYY?!"

Fy fan vad trött man är de kvällarna.

Njutningen i att bestämma sig

Jag hatar att vela. Jag har tendens till ångest, och har dessutom dåligt tålamod. Jag har till exempel nu i två månader letat efter ett par stövlar för att kunna lösa problemet med att alla byxor - nu när det är mode med ankelbyxor - är för korta för att bära på vintern. Köpte till slut ett par Johnny Bulls som är väldigt populära bland tonåriga brat-tjejer efter att ha sett dessa på stan. Då vet jag i alla fall hur de ser ut, och de är väldigt enkla och neutrala. Dock är de liiiite hårda, och jag får ont på fotryggen på vänster fot om jag har mina inlägg i skorna. Så jag har klampat omkring i dem hemma i flera dagar och känt efter och velat och bara ååååååååååh ska jag behålla dem eller inte?!

Och nu bara bestämde jag mig för att fuck it, jag hoppas att de töjer sig.

Och då bara...

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH.

Den där njutningen i att ha bestämt sig inföll. Jag älskar att bestämma mig.

Apropå att vi kollar på hus

Jag och Tobias har lite out of thin air börjat leta hus. När Tobias börjar tänka på något sätter nämligen processen igång snabbt som fan. Vi har fått lånelöfte, varit på en visning och haft två mäklare hemma hos oss som värderat lägenheten. Däremot känner vi (läs: jag) ingen direkt stress, det är ju inte så tokigt att bo ovanför Mariatorget menar jag. Så om vi blir kvar här några månader till lider jag inte direkt.

I alla fall har jag en hang-up på att jag vill bo där det finns tillgång till tunnelbana. Detta begränsar attraktiva områden en hel del. Men... jag avskyr verkligen bussar och jag litar inte på att varken de eller pendeln går som planerat. Senast i måndags skulle vi på visning på ett hus i utkanten av Älvsjö, och tog då bussen för att se hur smidigt det gick att ta sig från tunnelbanan dit. Det stod 7 minuter när vi kom till Telefonplan. Bussen stod - eftersom detta är en bussändhållplats - tio meter från hållplatsen hela tiden. Och blev ändå två minuter sen. Just to prove my fucking point!

Vi har kollat en del runt Hägersten/Huddinge-området där jag är uppvuxen, och det finns ändå en del hus som har åtminstone cykelavstånd till tunnelbana, kanske 3 km. Men det är ju mycket som ska klaffa med ett hus, så vi försöker att se runt lite efter andra alternativ.

Igår lyssnade jag på P3-dokumentären om mordet på Therese Johansson Rojo, den här 15-åriga tjejen som blev mördad i Enskede för att hon strulat med en kille på en fest och killens flickvän krävde att han skulle mörda Therese för att kunna få tillbaka henne. Sick!

De beskrev var alla gick i skolan och bodde, var de brukade hänga och det var en sorgsen bild av en idyll som gick fruktansvärt fel. Och jag tänkte: "Hmm... Stureby? Ligger det efter Enskede alltså? Där kanske man skulle kolla vad som ligger ute på Hemnet..."

En av lärarna...

...på skolan gick förbi och min klasskompis kläckte:

"Han är en sån där man som både ser ut som en pappa och någon som man vill ligga med."

Tobias sjunger en sång för mig

Jag sov länge i morse och är därför inte ett dugg trött nu halv tolv på kvällen. Tobias vill däremot sova.

Jag:
Kan du sjunga en sång för mig?

Tobias:
Nej, jag måste sova.

Jag:
Snälla.

Tobias:
Nej.

Jag:
Snälla.

Tobias:
Nej, jag ska upp klockan sex.

Jag:
Det behöver bara vara en kort sång. Snälla.

Tobias (sjunger ramsa):
Kuken och fittan spelar boll, kuken vann med tio noll, kuken kuken kuken!

En dröm

Inatt drömde jag att jag var på fest hos min klasskompis Malin och hennes man Matti. Men Malin satt i sitt rum och grät. Först trodde jag att det var för att Matti ville skilja sig, sen kom jag på att jag blandade ihop dem med Martina och Erik Haag (???). Då var Malin istället ledsen för att Matti inte ville umgås med hennes mamma. Så vi tog hennes bil, som hon tydligen älskade, och skulle åka hem till mig. Vi tog en färja från Upplands Väsby till Manhattan där jag tydligen bodde, men när vi kom fram skulle jag muntra upp henne, och därför tryckte jag plattan i mattan och körde bilen av kajen och ner i havet.
Jag och Malin simmade ur den och klättrade tillbaka upp på kajen och stod och tittade efter bilen. Jag kom på att det var en ganska dålig idé och bara "oj, du får pengar sen, okej?" och tänkte suck, varför gör jag alltid så dumma saker när jag är full...?

Hundmänniska

Man är väl kanske inte en jätterolig människa när man är en hundmänniska, det ska erkännas. Varje gång jag ser min kollega Björn blir jag lycklig, eftersom han ibland tar med sin taxvalp Åsa till jobbet. Varje gång han inte har med Åsa blir jag lite nedstämd. Och varje gång han har med sig Åsa slänger jag mig på golvet och hälsningsfrasen blir:

(Pipig röst:) "Heeeeeeej söten, jag har saknat dig busis..." (normal röst, blixtsnabbt) "Hej Björn" (pipig röst) "du är så söt, lilla bebis, åååååhåhåhåhååååå vad skönt att bli kliad på magen ooohohohoho" (normal röst) "Får jag ha henne i knät under mötet? Paxar du henne åt mig?".

Det är väl bara tur att Björn också lyser upp när vi pratar om Åsa, annars hade det nog inte varit hållbart.

Well, now I've really done it

Tobias brukar spydigt kommentera när jag glömmer kaffet i kapselmaskinen (händer lite då och då att jag sätter på en kopp och sen glömmer den under de 30 sek det tar att brygga). Jag tror att han i själva verket tycker att det är ganska adorable, men jag är väl till stor del ansvarig för att vår kommunikation gått från söt till ironisk och spydig, och han har bara hängt på.

Idag tog jag i alla fall priset. Tobias lärde mig förra veckan att man inte behöver vänta på att maskinen värmer upp innan man trycker på startknappen, man kan trycka på den direkt så börjar maskinen brygga när den är redo.

Idag gjorde jag det och tänkte till och med lite extra på hur praktiskt det där är. Sen glömde jag kaffet tills att jag en kvart senare kom på att jag var kaffesugen. Gick till maskinen för att hämta koppen.

Insåg att jag glömt ställa dit en kopp.

Dagens outfit

Hade inga stora planer för dagen och klädde mig enkelt och bekvämt. Speglade mig och insåg efter en stunds fundering vem jag påminde om.

Vad jag tänker väldigt mycket på just nu

Jag och Tobias ligger i sängen.

Jag:
Vet du vad jag tänker väldigt mycket på nu för tiden?

Tobias:
Nej.

Jag:
Gissa.

Tobias:
Genus?

Jag:
Är det det första du tänker på? Vad tror du mer specifikt att jag tänker på angående genus?

Tobias:
Men typ att man ska uppfostra barn lika och så.

Jag:
Ja, det tycker jag, men det är inte genus jag menar nu.

Tobias:
Inte?

Jag:
Nej. Jag tänker på hur min tånagel växer ut. Växer den liksom nerifrån och upp, eller växer den typ PÅ tån och blir tjockare och tjockare eller hur funkar det egentligen...?

Fy fan vad man ogillar tunnelbanan ibland

Till exempel när man misstog sig och trodde att man inte behövde gå hemifrån förrän tjugo över för att hinna till föreläsningen, men inser tolv över att man behövde gå tio över för att hinna. Man har precis fixat håret men råkat ta liiiite för mycket saltvattenspray så håret är som en galen nittiotalssvinto. Man slänger på sig jacka och skor och hinner precis registrera att detta var en ganska dålig outfit innan man springer ut och nästan krockar med grannen, slänger igen dörren bakom sig, inser att nycklarna snott in sig i en av metallringarna på nyckelknippan och man häftigt börjar en liten men intensiv fingerbrottning för att få loss dem. När man väl får det är man så stressad så man råkar slänga nycklarna ner för trappan när man låst dörren och måste fånga in dem medan man halvspringer ner. Hetsar ner för gatan - tackar valhalla för att det inte regnar - och halvspringer mot tunnelbanan. Svintofrillan hänger och slänger som en enorm dreadlock men man hinner inte sätta upp det. Väl vid stationen står två idioter och väntar på att kunna planka bakom någon, och trots att man verkligen inte vill vara denna någon eftersom man vet att man själv får betala för alla dessa jävla plankare, så kommer tunnelbanan om en minut och man hinner bara inte ha principer. Så man springer ner för rulltrappan och är nu inte bara stressad utan även arg, men är ändå nöjd att man hann med tunnelbanan.

Tunnelbanan ja. Lagom här har man hunnit uppnå en kroppstemperatur på 43 grader, och luftfuktigheten i vagnen är ungefär fem miljarder. På den första tunnelbanan sitter man dessutom snett mitt emot en man som med ett flörtigt leende försöker få ögonkontakt, och på den andra sidan en äldre kvinna som stirrar med undertryckt förakt på en trots att man verkligen har den minst provocerande outfiten i sin garderob. På den andra tunnelbanan finns visserligen en söt fransk bulldog, men den flämtar och grymtar något brutalt. Tills man inser att det inte är den franska bulldogen som grymtar och flämtar, det är kvinnan som sitter snett mitt emot en.

Och det är i dessa dessa stunder man anlägger en drömmande min och tänker tillbaka på de ljuva, tysta, ensamma, perfekt tempererade stunderna i sin bil. Som nu är såld.