Man är väl kanske inte en jätterolig människa när man är en hundmänniska, det ska erkännas. Varje gång jag ser min kollega Björn blir jag lycklig, eftersom han ibland tar med sin taxvalp Åsa till jobbet. Varje gång han inte har med Åsa blir jag lite nedstämd. Och varje gång han har med sig Åsa slänger jag mig på golvet och hälsningsfrasen blir:
(Pipig röst:) "Heeeeeeej söten, jag har saknat dig busis..." (normal röst, blixtsnabbt) "Hej Björn" (pipig röst) "du är så söt, lilla bebis, åååååhåhåhåhååååå vad skönt att bli kliad på magen ooohohohoho" (normal röst) "Får jag ha henne i knät under mötet? Paxar du henne åt mig?".
Det är väl bara tur att Björn också lyser upp när vi pratar om Åsa, annars hade det nog inte varit hållbart.
(Pipig röst:) "Heeeeeeej söten, jag har saknat dig busis..." (normal röst, blixtsnabbt) "Hej Björn" (pipig röst) "du är så söt, lilla bebis, åååååhåhåhåhååååå vad skönt att bli kliad på magen ooohohohoho" (normal röst) "Får jag ha henne i knät under mötet? Paxar du henne åt mig?".
Det är väl bara tur att Björn också lyser upp när vi pratar om Åsa, annars hade det nog inte varit hållbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar