Just nu läser jag kursen juridik i socialt arbete fram till slutet av mars. I det ingår att läsa rättsfall som fått bedömningsvärde i juridiska frågor, s.k. praxis. Det är för att vi ska lära oss hur man får och inte får döma i frågor där lagboken kanske inte ger ett tydligt svar, t.ex. huruvida det är okej att kräva att en missbrukare ska genomgå behandling innan de kan få ekonomiskt bistånd (nej, det är inte okej). Detta är kanske särskilt viktigt i socialt arbete eftersom vi mest kommer arbeta med socialtjänstlagen som, för att lämna utrymme för individuella helhetsbaserade bedömningar, är en ramlag som alltså är lite mindre peka med hela handen och mer ge riktlinjer.
Hur som helst är det ganska intressant att läsa rättsfall. Det är ju liksom riktiga människor i riktiga situationer och man börjar med en uppfattning, sen kanske saker tillkommer som gör att man börjar fundera, så kanske man ändrar sig. Sen är det som ett CSI-avsnitt att läsa bedömningen från domstolarna, ska de döma för... eller emot?
Trots detta svider det ju lite i hjärtat när jag efter kanske totalt tre, fyra timmars läsning tagit mig igenom detta:
Och sen inser att detta är kvar...:
