När mamma började tävla i karate fanns en man som hette Attila som var den mest mucho machokillen ni kan tänka er. Han var en sån som tyckte att han ägde världen och som inte tillät andra att säga emot honom. En riktigt dryg jävel helt enkelt.
En dag ringde han hem för att prata med mamma, men det var pappa som svarade.
- Mitt namn är Attila. Du kanske vet vem jag är?
- Tjaa, hunnernas härskare.
måndag 29 november 2010
fredag 26 november 2010
Anna Bola
Innan mamma träffade pappa (typ 185 cm och 72 kilo vid 26 års ålder) hade hon öga för bodybuilders. Jag säger EEU!! men så var det. På en resa till Mallorca, tror jag att det var, med min morbrors dåvarande tjej Majsan träffade de ett helt lag som var där på träningsläger. Mamma och Majsan blev inbjudna till maskerad hos dem.
Mamma kom helt klädd i vitt med namnet "Anna Bola" skrivet i pannan.
Mamma kom helt klädd i vitt med namnet "Anna Bola" skrivet i pannan.
torsdag 25 november 2010
Diskussioner
Jag åkte tre timmar i en bil med tre män som bara, bara, bara pratade sport. Hela vägen. Tills att jag fick ont i huvudet faktiskt. Det var så mycket ny information jag försökte mata in i huvudet att servern till slut kraschade.
Jag försökte avleda samtalet till mer allmänna ämnen lite då och då, men efter 2,5 timmar gav jag upp. Då funderade jag istället den sista halvtimmen över hur det kan komma sig att de vill prata om någonting jag inte är intresserad av att diskutera, och jag vill prata om saker som de inte är intresserade av att diskutera. Finns det verkligen ingenting som alla skulle kunna tänka sig att diskutera?
Men då insåg jag var skon klämde: det var ingen diskussion. Det var bara en miljard anekdoter på raken efter varandra.
Jag brukar berätta en anekdot om någonting som jag börjar tänka på. Det kan vara en dröm, eller någonting jag såg på gymmet imorse, eller ett tv-program eller vad som helst. Sen börjar jag och lyssnare/n prata om anekdoten, och så småningom leder det till själva botten i anekdoten och där igenom ett diskussionsämne. Till exempel kan jag berätta att jag såg en man som var brutalt muskulös på gymmet. Då kan det snart bli så att vi diskuterar anabola eller doping eller bodybuilding eller vad.
Men det hände inte här. Det var bara en lång rad historier som aldrig ledde någonstans än till nästa historia. I tre timmar.
Dagens analys presenterades av överanalytikern Fanny Berger. Tack, tack.
Jag försökte avleda samtalet till mer allmänna ämnen lite då och då, men efter 2,5 timmar gav jag upp. Då funderade jag istället den sista halvtimmen över hur det kan komma sig att de vill prata om någonting jag inte är intresserad av att diskutera, och jag vill prata om saker som de inte är intresserade av att diskutera. Finns det verkligen ingenting som alla skulle kunna tänka sig att diskutera?
Men då insåg jag var skon klämde: det var ingen diskussion. Det var bara en miljard anekdoter på raken efter varandra.
Jag brukar berätta en anekdot om någonting som jag börjar tänka på. Det kan vara en dröm, eller någonting jag såg på gymmet imorse, eller ett tv-program eller vad som helst. Sen börjar jag och lyssnare/n prata om anekdoten, och så småningom leder det till själva botten i anekdoten och där igenom ett diskussionsämne. Till exempel kan jag berätta att jag såg en man som var brutalt muskulös på gymmet. Då kan det snart bli så att vi diskuterar anabola eller doping eller bodybuilding eller vad.
Men det hände inte här. Det var bara en lång rad historier som aldrig ledde någonstans än till nästa historia. I tre timmar.
Dagens analys presenterades av överanalytikern Fanny Berger. Tack, tack.
söndag 21 november 2010
Vattuman
Jag har hört många säga till mig att jag är konstig. Jag vet inte varför, men så är det. Och jag antar att det här är en sådan konstig sak jag kommer att säga, men jag vill så gärna berätta eftersom det är så goda nyheter. Så nu skriver inte väldigt lättsamma vardags-Fanny, nu får du kliva in i mitt huvud ett litet tag, så som jag aldrig pratar utan bara tänker och skriver. Vissa av er har ju uttryckt en önskan om att få kika in här, så... varsågoda.
Jag är vattuman. I vilken astrologibok man än läser stämmer vattumannens horoskop in på mig till åtminstone 80%. I en bok läste jag under tänkbara yrken: "Glasbruk, flygtrafik, TV, humanitärt arbete där lugn och sans fordras". Förutom att jag jobbar med tv och vill jobba med humanitärt arbete funderade jag ett tag på om jag skulle utbilda mig till flygledare eftersom jag tror att det skulle passa mig. Sjukt.
Häromdagen läste jag en sak som har förändrat så mycket, så mycket. Jag läste att vattumän generellt har en låg emotionell nivå.
En låg emotionell nivå...
De små, små orden... ni anar inte vad de betyder för mig.
Jag har i ungefär sju år kämpat emot min impuls att se mig själv som en ond människa. När jag har svackor tänker jag att om djävulen hade funnits hade han varit som jag är. Jag känner mig kall och oempatisk, för jag vill inte krama någon som gråter. Det är som att jag blir till sten inuti när folk är ledsna. Det är inte det att jag inte vill trösta och lösa och fixa... men jag känner liksom ingenting i mig. Viljan att hjälpa finns, men inte känslan.
Jag tycker inte om när folk förväntansfullt vill visa mig saker, för jag blir inte exalterad och jag vill inte göra dem besvikna. Jag är inte naturligt artig, det märkte jag när jag stod i kassan på donken. Jag tvingade mig att le en hel dag efter tillsägelse att jag log för lite. Efter sju timmar kändes det som att jag skulle kräkas.
Jag är inte särskilt fysisk, jag håller mig gärna i min personliga sfär. Jag har svårt att släppa folk nära inpå livet, trots att jag är väldigt social. Jag har svårt för att bli älskad, för jag känner att jag inte har någonting att ge tillbaka.
Jag blir inte kär. Jag blir inte attraherad. Jag har bara träffat tre killar i hela mitt liv jag känt minsta intresse för.
Det är som att i mitt bröst, där själen ska finnas, existerar bara ett Tomrum. Ett Ingenting. Det är som att efter depressionen dog mina känslor och bara mitt huvud är kvar. Som att eftersom jag valde att lyssna på mitt förnuft och förneka mina känslor så länge var det bara det som fanns kvar när processen var över.
Och när jag känner så och ser på mig själv på det sättet... då är det inte lätt att höra att jag har ett ishjärta. Det är inte alltid lätt att höra att jag inte är tjejig, för oavsett hur mycket killar gnäller över tjejer är sanningen enkel: killar gillar tjejer. Det är inte lätt att lyssna på när folk säger att min syn på relationer och kärlek är överdriven och att jag förstör för mig själv. Det är inte lätt att höra dem säga att jag har fel för att jag inte är som andra. För jag önskar att jag kunde vara som ni... jag önskar att jag kunde känna som ni. Men det gör jag inte.
För allt det här har jag sett mig själv som en kall människa. Som en ond människa, för vad annat krävs väl för ondska än avsaknad av känslor? Jag har haft så svårt att övertala mig att jag inte är ond, men aldrig riktigt lyckats. Den självbilden har genomsyrat hela mitt liv och gjort det sämre.
Men nu vet jag varför jag är så här. Jag är inte ond.
Jag har en låg emotionell nivå.
Jag är vattuman. I vilken astrologibok man än läser stämmer vattumannens horoskop in på mig till åtminstone 80%. I en bok läste jag under tänkbara yrken: "Glasbruk, flygtrafik, TV, humanitärt arbete där lugn och sans fordras". Förutom att jag jobbar med tv och vill jobba med humanitärt arbete funderade jag ett tag på om jag skulle utbilda mig till flygledare eftersom jag tror att det skulle passa mig. Sjukt.
Häromdagen läste jag en sak som har förändrat så mycket, så mycket. Jag läste att vattumän generellt har en låg emotionell nivå.
En låg emotionell nivå...
De små, små orden... ni anar inte vad de betyder för mig.
Jag har i ungefär sju år kämpat emot min impuls att se mig själv som en ond människa. När jag har svackor tänker jag att om djävulen hade funnits hade han varit som jag är. Jag känner mig kall och oempatisk, för jag vill inte krama någon som gråter. Det är som att jag blir till sten inuti när folk är ledsna. Det är inte det att jag inte vill trösta och lösa och fixa... men jag känner liksom ingenting i mig. Viljan att hjälpa finns, men inte känslan.
Jag tycker inte om när folk förväntansfullt vill visa mig saker, för jag blir inte exalterad och jag vill inte göra dem besvikna. Jag är inte naturligt artig, det märkte jag när jag stod i kassan på donken. Jag tvingade mig att le en hel dag efter tillsägelse att jag log för lite. Efter sju timmar kändes det som att jag skulle kräkas.
Jag är inte särskilt fysisk, jag håller mig gärna i min personliga sfär. Jag har svårt att släppa folk nära inpå livet, trots att jag är väldigt social. Jag har svårt för att bli älskad, för jag känner att jag inte har någonting att ge tillbaka.
Jag blir inte kär. Jag blir inte attraherad. Jag har bara träffat tre killar i hela mitt liv jag känt minsta intresse för.
Jag fruktar inte döden. Jag fruktar bara att behöva leva för evigt. Tänka för evigt.
Det är som att i mitt bröst, där själen ska finnas, existerar bara ett Tomrum. Ett Ingenting. Det är som att efter depressionen dog mina känslor och bara mitt huvud är kvar. Som att eftersom jag valde att lyssna på mitt förnuft och förneka mina känslor så länge var det bara det som fanns kvar när processen var över.
Och när jag känner så och ser på mig själv på det sättet... då är det inte lätt att höra att jag har ett ishjärta. Det är inte alltid lätt att höra att jag inte är tjejig, för oavsett hur mycket killar gnäller över tjejer är sanningen enkel: killar gillar tjejer. Det är inte lätt att lyssna på när folk säger att min syn på relationer och kärlek är överdriven och att jag förstör för mig själv. Det är inte lätt att höra dem säga att jag har fel för att jag inte är som andra. För jag önskar att jag kunde vara som ni... jag önskar att jag kunde känna som ni. Men det gör jag inte.
För allt det här har jag sett mig själv som en kall människa. Som en ond människa, för vad annat krävs väl för ondska än avsaknad av känslor? Jag har haft så svårt att övertala mig att jag inte är ond, men aldrig riktigt lyckats. Den självbilden har genomsyrat hela mitt liv och gjort det sämre.
Men nu vet jag varför jag är så här. Jag är inte ond.
Jag har en låg emotionell nivå.
Hyperintelligens
Det första jag sa till Christoffer när jag satte mig i bilen till Örebro i morse var att Mark Zuckerberg är min nya fixering. Christoffer undrade varför och jag svarade "för att han är shit smart".
För mig spelar det ingen roll om människor är riktiga svin, så länge de inte mördar någon kommer de hyperintelligenta alltid stå högt på min lista. Jag beundrar verkligen intelligens. Christoffer sa att det var kul att alla som han hade pratat med hade tyckt att killen verkade vara värsta svinet. Och det kanske han verkar vara, men jag tror att väldigt få svin verkligen är svin innerst inne. Det är bara en personlig skyddsmur, inte mycket annorlunda än självdestruktivitet eller extrem fåfänga. Jag tror också att varför muren blir så tjock och hög är för att man innerst inne vantrivs med de egenskaper man har, och eftersom man själv ser ner på dem förväntar man sig att alla andra gör det också. Ett skydd kan vara att försvara sig i förväg genom att omyndigförklara andras åsikter genom att säga att jag är bättre än de. Jag skulle gissa att han väl inte lyckats varken förneka eller acceptera att han är världens största nörd, och därför går han in för nördheten helhjärtat och säger fuck you, jag är smartare än alla ni i alla fall.
För att citera en bra serie: "Om du inte kan vara naturligt udda, var aggressivt vanlig". That saying works many ways...
Ibland tänker jag att jag skulle vilja vara så där supersmart. Men jag tror att det är väldigt ensamt. Det måste vara väldigt få människor man känner att man har ett intellektuellt samförstånd med. Jag skulle nog hellre vara mycket dum. Då skulle jag nog vara lyckligare än jag är nu också.
För övrigt har jag en teori om att de hyperintelligenta som inte finner en partner som är lika hyperintelligent nog söker sig till de som är genuint godhjärtade. Det känns logiskt tycker jag.
fredag 19 november 2010
Tills att Arn återuppstår...
och sweep me off my feet disträr jag mig med min senaste romans:
Ja, jag vet att jag är sjukt sen, som jag är med allt, alltid. Men mm, om jag kunde skulle jag ligga med hans röst...
Ja, jag vet att jag är sjukt sen, som jag är med allt, alltid. Men mm, om jag kunde skulle jag ligga med hans röst...
tisdag 16 november 2010
Kristoffer
När jag nu sitter och korrläser spelarbumprar på 14 lag a ca 25 spelare inser jag en sak... Kristoffer.
Krist-offer.
Däremot betyder det tydligen inte alls offer till Kristus, utan "bärare av Kristus". Annars hade det varit lite småroligt tycker jag.
Men jag har ju väldigt simpel humor också.
Krist-offer.
Däremot betyder det tydligen inte alls offer till Kristus, utan "bärare av Kristus". Annars hade det varit lite småroligt tycker jag.
Men jag har ju väldigt simpel humor också.
söndag 14 november 2010
Vår era
Jag läste i en astrologibok att enligt zodiaken gick vi år 2000 in i en ny tidsera. Den kommer att vara i 2000 år om jag inte missminner mig. Varje era har haft en genomgående trend, ett sätt världen utvecklat sig på under den tiden.
Enligt vad jag läste är den här eran då människorna kommer att bli mer empatiska, medmänskliga och fredssökande.
Enligt vad jag läste är den här eran då människorna kommer att bli mer empatiska, medmänskliga och fredssökande.
Jag hoppas verkligen det.
måndag 8 november 2010
Lucas förhållande till böcker
Jag visade Lucas boken "Exit Kalahari" som är en skildring av de två tv-kvinnor vars bil brann upp mitt i Kalahari och som var tvungna att gå över savannen med vilda djur. En av dem är en kollega till mig, så jag har berättat om det tidigare. Lucas frågade om boken handlade om hur de tog sig tillbaka och så.
- Ja, precis. Det är helt sjukt. Vill du läsa den?
Jag och Lucas tittade på varandra i en halv sekund, sen började båda asgarva.
Låt mig förklara närmare: för någon månad sedan visade mamma mig ett foto från när hon och Lucas var i Sundsvall på Roxette-konsert. Bilden är inte från konserten, från efterfesten med Takida eller på ett vackert landskap. Bilden är på Lucas som ligger i soffan på ett fik och läser en bok.
- Ja, precis. Det är helt sjukt. Vill du läsa den?
Jag och Lucas tittade på varandra i en halv sekund, sen började båda asgarva.
Låt mig förklara närmare: för någon månad sedan visade mamma mig ett foto från när hon och Lucas var i Sundsvall på Roxette-konsert. Bilden är inte från konserten, från efterfesten med Takida eller på ett vackert landskap. Bilden är på Lucas som ligger i soffan på ett fik och läser en bok.
lördag 6 november 2010
Något kuligt
Min kompis Marica var precis här. Hon var nyss på en resa till Göteborg för att vara med på... hmm... någonting med en djurrättsorganisation. Jag frågade vad hon gjorde mer.
- Åh, andra kuliga saker. En kväll var jag på invigningen av ett feminist-anarkistiskt bokcafé.
- Åh, andra kuliga saker. En kväll var jag på invigningen av ett feminist-anarkistiskt bokcafé.
tisdag 2 november 2010
Lyssnar på just nu
"Thirteen" med Big Star.
Blev först känd för mig genom Elliott Smiths cover som jag hört vid ett flertal tillfällen i olika filmer och tv-serier. Sången har ett ganska sentimentalt värde för mig eftersom jag påverkas mycket av film, och låten används alltid när det är ny, oerfaren kärlek som ska ges soundtrack. Oavsett vad är det texten som gör låten för mig, texten som ju faktiskt sammanfattas av titeln. Mycket rar, ömtålig och finstämd tycker jag.
Blev först känd för mig genom Elliott Smiths cover som jag hört vid ett flertal tillfällen i olika filmer och tv-serier. Sången har ett ganska sentimentalt värde för mig eftersom jag påverkas mycket av film, och låten används alltid när det är ny, oerfaren kärlek som ska ges soundtrack. Oavsett vad är det texten som gör låten för mig, texten som ju faktiskt sammanfattas av titeln. Mycket rar, ömtålig och finstämd tycker jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
