Vattuman

Jag har hört många säga till mig att jag är konstig. Jag vet inte varför, men så är det. Och jag antar att det här är en sådan konstig sak jag kommer att säga, men jag vill så gärna berätta eftersom det är så goda nyheter. Så nu skriver inte väldigt lättsamma vardags-Fanny, nu får du kliva in i mitt huvud ett litet tag, så som jag aldrig pratar utan bara tänker och skriver. Vissa av er har ju uttryckt en önskan om att få kika in här, så... varsågoda.

Jag är vattuman. I vilken astrologibok man än läser stämmer vattumannens horoskop in på mig till åtminstone 80%. I en bok läste jag under tänkbara yrken: "Glasbruk, flygtrafik, TV, humanitärt arbete där lugn och sans fordras". Förutom att jag jobbar med tv och vill jobba med humanitärt arbete funderade jag ett tag på om jag skulle utbilda mig till flygledare eftersom jag tror att det skulle passa mig. Sjukt.

Häromdagen läste jag en sak som har förändrat så mycket, så mycket. Jag läste att vattumän generellt har en låg emotionell nivå.

En låg emotionell nivå...

De små, små orden... ni anar inte vad de betyder för mig.

Jag har i ungefär sju år kämpat emot min impuls att se mig själv som en ond människa. När jag har svackor tänker jag att om djävulen hade funnits hade han varit som jag är. Jag känner mig kall och oempatisk, för jag vill inte krama någon som gråter. Det är som att jag blir till sten inuti när folk är ledsna. Det är inte det att jag inte vill trösta och lösa och fixa... men jag känner liksom ingenting i mig. Viljan att hjälpa finns, men inte känslan.
Jag tycker inte om när folk förväntansfullt vill visa mig saker, för jag blir inte exalterad och jag vill inte göra dem besvikna. Jag är inte naturligt artig, det märkte jag när jag stod i kassan på donken. Jag tvingade mig att le en hel dag efter tillsägelse att jag log för lite. Efter sju timmar kändes det som att jag skulle kräkas.
Jag är inte särskilt fysisk, jag håller mig gärna i min personliga sfär. Jag har svårt att släppa folk nära inpå livet, trots att jag är väldigt social. Jag har svårt för att bli älskad, för jag känner att jag inte har någonting att ge tillbaka.
Jag blir inte kär. Jag blir inte attraherad. Jag har bara träffat tre killar i hela mitt liv jag känt minsta intresse för.

Jag fruktar inte döden. Jag fruktar bara att behöva leva för evigt. Tänka för evigt.

Det är som att i mitt bröst, där själen ska finnas, existerar bara ett Tomrum. Ett Ingenting. Det är som att efter depressionen dog mina känslor och bara mitt huvud är kvar. Som att eftersom jag valde att lyssna på mitt förnuft och förneka mina känslor så länge var det bara det som fanns kvar när processen var över.

Och när jag känner så och ser på mig själv på det sättet... då är det inte lätt att höra att jag har ett ishjärta. Det är inte alltid lätt att höra att jag inte är tjejig, för oavsett hur mycket killar gnäller över tjejer är sanningen enkel: killar gillar tjejer. Det är inte lätt att lyssna på när folk säger att min syn på relationer och kärlek är överdriven och att jag förstör för mig själv. Det är inte lätt att höra dem säga att jag har fel för att jag inte är som andra. För jag önskar att jag kunde vara som ni... jag önskar att jag kunde känna som ni. Men det gör jag inte.

För allt det här har jag sett mig själv som en kall människa. Som en ond människa, för vad annat krävs väl för ondska än avsaknad av känslor? Jag har haft så svårt att övertala mig att jag inte är ond, men aldrig riktigt lyckats. Den självbilden har genomsyrat hela mitt liv och gjort det sämre.

Men nu vet jag varför jag är så här. Jag är inte ond.

Jag har en låg emotionell nivå.