Matematik

Jag blir verkligen olycklig av att räkna matte. Men nu när högskoleprovet närmar sig och jag verkligen bestämt mig för att satsa på att komma in på psykologprogrammet måste jag möda mig.

Tobias tycker att matte är kul. Han pratar med mig som att jag är hans dotter.

- Hur var det du gjorde nu då, när nämnarna var desamma? Kommer du ihåg det?

Jag vet inte om det är mattelärarna som förstört mig, eller om det bara är att min hjärna inte kan hantera matematik. Men oavsett vad blir jag aldrig glad av att lösa ett tal.

Tobias: Bra älskling! Känns det inte bra att du har klarat alla de här talen?

Jag: Do you want to die?

Uppgift: skriv talen utan tiopotenser:

Grand Canyon under mina fötter

Jag ser på bilden där jag sitter på kanten av Grand Canyon med min bror. Det överdådiga landskapet ligger disigt under mina fötter, jag har överkommit (eller snarare uthärdar) min irrationella höjdrädsla och insuper den massiva överblicken. Det går verkligen inte att greppa hur enormt det är. Så stort att närmsta klipphylla är så långt bort att färgerna alltid mattats av genom all atmosfär som är mellan den och mig. Man känner sig lika liten i universum som man faktiskt är. 

Och när jag ser på min minnesbild från detta är det första jag tänker på lappen som sticker upp i nacken på mitt linne. Sååå störigt.