På restaurant har kunden alltid rätt. På krogen är kunden alltid för full

Jag, Lucas, vår kusin Mimmi och tre av hennes vänner var ute på Soap Bar för tre veckor sedan...

Daniel da Silva spelar usel musik, men jag och Lucas freebejsar på dansgolvet som chackpundare och har skitkul ändå. Vid ett-tiden hittar jag Mimmi och tjejerna utanför, de är på väg vidare. Jag går för att leta reda på Lucas, men blir stoppad av en lång kille som säger "gud vad sjukt, jag stod precis här och tänkte 'kan det inte komma en lång blondin i min väg' precis nu!". Han är rätt kul, så jag skickar Lucas att hämta min väska där vi har våra saker.

Efter en kvart undrar jag vart fan han tagit vägen och går till garderoben. Jag frågar Lucas vad som står på, och han säger surt att garderobskillen - vi kallar honom Ägghuvud - tagit biljetten, men att Lucas inte fått väskan, och när han frågade om det fick han som svar att Ägghuvud inte fått någon biljett.
Jag frågar Ägghuvud vad problemet är och han säger att Lucas inte givit honom någon biljett och att Lucas är för full för att kunna förklara sig.

Not true, jag känner Lucas och han är inte för full. Full, ja, men inte för full.

Vi tjafsar en stund, sedan får jag komma in i garderoben och leta själv. Då kommer Ägghuvud på att han lämnat ut en väska som såg ut som den jag beskrev. Briljant... då har ju någon tagit den. Vi letar runt garderoben, sen ber jag att få prata med någon ansvarig och Ägghuvud hoppar upp på disken och vinkar frenetiskt mot baren och mimar "jag behöver hjääälp!", och det behöver han sannerligen, för om inte jag mördar honom kommer garanterat Lucas göra det. Han är skitförbannad, he has the crazy eyes, och står och försöker gräla med Ägghuvud medan jag pratar med honom, och när jag säger åt Lucas att vara tyst går han istället fram till de som kommer för att lämna in sina jackor och säger "jag skulle inte rekommendera att du hänger in jackan, för den där idioten kommer att tappa bort den", och då är jag tvungen att dra Lucas åt sidan och säga åt honom att skärpa sig.

Efter mycket tjafs tar jag Ägghuvuds namn, telefonnummret till stället och lämnar mina uppgifter, sen går jag och Lucas. Väl ute på gatan släpper jag på spärrarna och börjar stortjuta. Lucas kommer och tröstar mig och sen knuffar jag bort honom och stegar mot en taxi och tjuter "nu åker vi hem!". Lucas ropar efter mig: "har du dina nycklar?", varpå jag fullkomlligt exploderar och skriker (detta är på Birger Jarlsgatan) "DET ÄR KLART ATT JAG INTE HAR MINA NYCKLAR!! MINA NYCKLAR LIGGER I MIN VÄSKA OCH MIN VÄSKA ÄR STULEN!!!".

- Men mina nycklar låg ju också i väskan.
- Vi får väl åka hem till mamma och pappa, de har ju våra extranycklar.
- Men... de är ju på landet.'

Jag börjar ursinnigt karatesparka ett träd.

Nej, på riktigt alltså. Jag börjar skrika och sparka på ett träd medan folk går förbi och kollar på mig som att jag är helt galen. Vilket känns rätt befogat.

Lucas försvinner tillbaka in på klubben, och det är bara för mig att följa efter. Han har gått tillbaka till garderoben där Ägghuvud står och ser helt förtvivlad ut över att vi är tillbaka. Jag skäller lite på Lucas för att han gått tillbaka och trackat Ägghuvud, han kan ju ändå inte göra någonting, och det är inte hans fel att han är dum i huvudet (även fast jag egentligen tycker det, för han var alldeles för nonchalant).

Vi går istället ut till en av vakterna, och jag förklarar situationen och avslutar med att säga att jag ser det som klubbens ansvar att jag och Lucas har någonstans att sova i natt. Vakten säger att han har hört vad som hänt och säger:
- Det vi kan gör är att ni får vänta tills att vi stänger, ungefär 40 minuter, och så går vi igenom lokalen och ser om väska är här.
- Är du seriös?
- Ja.
- Tror du på riktigt att någon bara "åh, gratis väska! Få se, åh en telefon, en iPod, en plånbok, usb-minne, en schysst jacka, hemnycklar... vad trevligt. Jag ställer väskan här och går och dansar med mina polare. Vem tar nästa runda, woo woo!"
- Det är allt vi kan göra.

Jag ber om att få prata med den som är ansvarig, och en pygmé kommer ut till oss. Jag börjar prata lugnt och sansat, drar hela händelseförloppet igen, berättar läget med våra nycklar och föreslår att de fixar så att vi får ett hotellrum eller liknande.
- Vi ansvarar inte för några värdesaker.
- Men ni hade ju ansvar för min väska, och ni tappade bort den.
- Vi har ansvar för väskan tills att vi lämnat ut den.
- Till vem?
- Förlåt?
- Vem lämnar ni ut väskan till?
- Vi får en biljett, och vi lämnar ut en väska.
- Lämnar ni väskan till den som hade biljetten?
- Vi får en biljett och vi lämnar ut väskan, och där tar vårt ansvar slut.
- Men om jag lämnar in en biljett, och inte får en väska tillbaka, då måste ju det fortfarande vara ert ansvar. Jag har ju uppfyllt min del av avtalet, jag har lämnat in biljetten. Det kan knappast ligga på mig, när er anställde tar fyra biljetter samtidigt, inte ens tittar på den han tar biljetten av, slänger upp allt han hämtat samtidigt på disken, sen vänder ryggen till. Och sedan när Lucas frågar efter väskan, då får han till svar att han inte lämnat någon biljett och att han är för full för att förklara sig och blir ignorerad. Är det mitt ansvar då?
- Vi kan tyvärr inte hjälpa er mer.
- Men ni har ju tappat bort mina saker! (här börjar jag bli lite upprörd och hög i rösten och liksom lutar mig framåt mer och mer, så att jag står tornad över pygméns huvud).
- Om vi kommer fram till att det är vårt ansvar kan vi ersätta väskan.
- Bara själva väskan, för 400 kronor, men ingenting av det som låg i, för ungefär 5000 kronor?
- Så är det.
- Och när kommer ni fram till att det är ert ansvar? Du kommer ju aldrig att erkänna att det är ditt fel.
(Lucas håller fram sin iPhone som journalister gör en bandspelare, med ansikte som ett oskyldigt barn. Föreståndaren säger åt honom att sluta filma, och Lucas säger fromt "jag filmar inte" och visar den släckta skärmen. Jag himlar med ögonen, och Lucas fortsätter banda vårt samtal).
- Om vi kommer fram till...
- Men det kommer vi ju aldrig att göra! Du ser ju bara det här som rent politiskt, och vill inte förlora några pengar! Du bryr dig ju inte ett skit om att min väska med alla mina saker är försvunnen på grund av er inkompetenta anställda!
- Det finns en skylt bredvid garderoben där det står att vi inte ansvarar för några värdesaker.
(Här inflikar Lucas upprört "det här är vårt hem inatt, det är här vi kommer sova inatt, och du bryr dig inte ett skit!" samtidigt som han pekar på en rabatt tvärs över gatan)

Till slut tröttnar jag. Vi kommer ändå inte att komma fram till något. Jag ber om att få hans kontaktuppgifter och han går för att hämta ett visitkort. Jag är så arg att jag inte riktigt kan hålla inne allting, så jag går tvärs över gatan och ställer mig mot en husvägg och skriker rakt ut och grinar lite innan jag samlar mig och går tillbaka. I kön står ett grabbgäng som fnittrar lite, och en av dem säger "wow, hehe! Arg brud!". Jag håller mig från att knäa honom i pungen.

När jag fått visitkortet går vi in på 7eleven eftersom vi håller på att frysa ihjäl (jag har linne och shorts på mig). Lucas står och fipplar med sin telefon.
- Lucas, hur nykter är du egentligen?
- Inte särskilt.
- Bra! Fulla personer är inte ansvariga för telefonen, säger jag och rycker den ur handen på honom. Den står i något sort tänk-mode.
- Lucas, vad gör den?
- Den dör.

Åååååh! Jag frågar kassören om jag får låna en telefon och får hans mobil. Ringer och väcker pappa i Norrtälje och ber honom komma hem. Medan jag pratar med honom hör jag mamma i bakgrunden och efter en liten stund räcker pappa över telefonen till henne.

- Hej gumman! säger mamma skithurtigt.
- Hej mamma, säger jag ynkligt och trött.
- Kan du vänta lite, jag håller på och ringer din telefon.
- Va?
- Vänta... ja hej! Hej... Lotta heter jag. Är det så att du har min dotters väska? Jamen, gud vad bra! Vet du, hon är så orolig, och hon blir så lättad att du har den. Vad heter du? Sara, hej Sara. Du Sara, var är du någonstans? Gärdet. Vilken gata? Sandshamnsgatan... sandhamnsgatan 27. Ja, men då gör vi så här, om du går ner i porten så kommer Fanny i en taxi om en liten stund och hämtar väskan. Ja, toppen. Ingen fara, ja! ...ja, okej, hej då! Okej Fanny, åk till Sandhamnsgatan 27 och hämta väskan.
- Gud vad roligt, här har jag stått och bråkat i en och en halv timme, och inte en enda gång tänkte jag på att ringa telefonen.
- Nej, det är bara för att du antog att den var stulen. Hämta väskan nu.
- Okej, tack för hjälpen!
- Jaa då, puss puss.

Jag och Lucas hoppar in i taxin och berättar allt för taxichauffören - Christos från Grekland - och vi alla tre sitter och ooh-ar och aah-ar tills att vi kommer fram och en tjej som inte alls är en bimbo och inte verkar särskilt full kommer och möter oss och ger mig väskan.
- Förlåt, säger hon, jag vet inte vad som hände. Jag råkade bara få med mig den (väskan är 05x05 kubikmeter stor och proppfull och astung).
Christos frågar var hennes väska är.
- Den är uppe i lägenheten, säger hon skitglatt. Du får hålla lite bättre reda på dina grejer i fortsättningen, säger hon till mig och skrattar lite och jag skrattar tillbaka och föreställer mig hur jag skjuter henne med en hagelbössa.

På väg hem blir jag, Lucas och Christos bästa kompisar och sitter tillsammans och kastar vårt hat på nattklubbschefer, kasinobouncers och korkade brudar. Fast å andra sidan har jag nu en ganska sjuk historia att berätta. Som Barney Stinson hade uttryckt det: this is gonna be legen- wait for it! -dary...


* Ägghuvud heter egentligen något annat.

N-E-R-D

Grattis, jag.

Jag är inte längre en total nörd bara när jag talar om mitt jobb. Meningsutbyte med min pianolärare i torsdags:

Jag: Alltså... H och D... och C och E... och framför allt F och G!
Anna: Ja!

Musik för fredag kväll

Jag säger:

Nej, vad tragiskt! Jag höll på att säga att Norah Jones är perfekt musik för en fredag kväll.

Lucas simulerar hur han skär sig i handleden med ett rakblad.

Jag tar nästa runda

Det finns ett beteende som är ett riktigt typiskt grabbeteende: att bjuda.

Är det någon prestige i det? Är det att de är för lata för att resa sig från stolen och gå fram till baren en gång var 20:e minut? Eller är de helt enkelt bara så jävla snälla?

I början tog det emot jävligt mycket för mig att bjuda. Att gå till baren och hosta upp inte ett, utan fyrahundra kronor på en gång. Men så är det ju också så att man får tillbaka det, för då är man liksom klar.

Rättelse: man får tillbaka det så vida man inte är den enda i ett gäng av sex pers som har euro kontant klockan fyra på morgonen i Mannheim. Då bjuder man inte bara sprit, utan taxi och även kebab (trots att man inte äter något själv).

Jag har aldrig upplevt det beteendet i en grupp med tjejer. Möjligtvis om man är två att man tar varannan, eller att man bjuder på en drink och sedan får den andra klara sig själv efter det. Men att bjuda laget runt, en i taget, det finns liksom inte hos tjejer.

Är det därför tjejer dricker goda cocktails och killar dricker öl måntro?

Oavsett vad är ett säkert: vill man bli en i grabbgänget är att bjuda ett jävligt bra sätt att nå dit.

Chatta

Jag är usel på att chatta. Jag tycker om att prata, människa till människa. Så börjar alltid någon chatta med en, så skriver man ett svar, så får man ingenting tillbaka för människan som började prata med en chattar med 17 andra människor som är roligare/viktigare än en själv. Men nu har jag precis avslutat en riktigt givande chatt-diskussion, så nu kanske jag ska börja chatta lite mer?

Jag ska ju flyga till Mannheim för att jobba på hockey-VM imorgon, så Hannes var en ängel och skickade väderkartan över Mannheim i en länk till mig (8 grader och regn). Då skrev jag att jag tycker att det regnat på mig för lite i år, så jag är ju överlycklig, hoppas att det blåser mycket också. Då skickade han en länk till ett youtube-klipp av plan som försöker att landa trots kastvindar. Dialogen följer:

F
Tur att de har spypåsar i stolsfickorna

H
Japp

F
Du menar "lars"

H
Lars

F
Så jävla lars. Lars hela vägen in i kaklet

H
Jag heter faktiskt Lars

F
Ja.... spännande

H
Lars

F
Så jävla lars

Veckans konstaterat

När man bara shoppar heminredningsgrejer lider man stor brist på små plastpåsar.

Ååååh!

Jag vill skrika det från bergstopparna!

Jag vill dansa runt på gatorna!

Jag kan inte sluta le, vill inte sluta skratta!

Jag vill berätta det för hela världen!

Jag vill att alla ska veta!

Jag har kommit i ett par jeans i storlek 28!