Körberg

Körberg utan prickar blir Korberg.

Sånt tycker jag är kul.

Jobbskadad

Häromdagen när jag klev innanför dörren glodde jag irriterat upp i taket. Jag väntade på att lampan skulle tändas av rörelsedetektorn, men det gjorde den aldrig. För jag har ingen rörelsedetektor hemma hos mig.

Undrar om jag rör mig för mycket på offentliga platser?

Jag är lite kär...

...i Emily Blunt. Hon är en underbar skådespelerska, mycket mångfacetterad då hon är briljant både som den näbbiga assistenten Emily i Djävulen bär Prada, och som den unga och egna drottning Victoria i The young Victoria, som jag för övrigt såg här om dagen och starkt kan rekommendera då inte bara Blunt var lysande, utan även musiken och också mycket bra foto och klippning. Och Paul Bettany, det var länge sen jag såg denne, en av mina favoriter.

Utöver att Blunt är en bra skådis är hon också så unikt vacker, ett sorts värdigt utseende. Hon känns väldigt down to earth och varm. Sen hjälper det min vackra bild av henne att hon är tillsammans med John Krasinski (Jim från amerikanska The Office) en aning också...

Fem miljarder solar till henne!

Varför jag älskar dem

Lang Lang...

Min alldeles egen lilla älskling. Jag förväntar mig inte att ni icke-pianointresserade tycker att detta är vansinnigt spännande, men jag kan titta länge på Lang Lang innan jag tröttnar.

Sen har vi någon som är lite mer för den bredare publiken...

Varför är han så omåttligt populär? För att han är så sjukt mänsklig, that's why. Han ska precis sätta världsrekordet, så ser han att han är i bild och den där superfokuserade minen bara spricker upp i ett fantastiskt leende och så kör han en av sina signumrörelser. Han bjuder på sig själv så otroligt mycket, och jag tror att det är en av hans nycklar till framgång också, i och med att det säkert hjälper till att släppa på lite onödiga spänningar. För att inte säga vilket otroligt trademark han kan göras till (minns blixt-armarna alla i publiken hade förra året), på ett sätt som aldrig Tyson Gay kan bli, och tragiskt med sant är att det lockar en bredare publik.

Varför jag älskar att kolla på Lang Lang är för att han är likadan. Han känns inte som det f.d. underbarn han är, som har övat för det här flera timmar om dagen sen han var pytteliten, som har kämpat mot stenhård konkurrens (30 miljoner barn i Kina spelar piano...) för att nå hit, och som nu ska prestera och leva upp till alla förväntningar inför hela världen... Han bara sitter där och ser ut som att han spelar hemma i sitt vardagsrum, gör små löjliga ansiktsuttryck och jag kan liksom se hur han tänker typ "åh, den här delen är så bra, typ här här!", precis som jag själv sitter hemma och spelar det han spelade när han var 4 år.

Och att även om du inte är det minsta imponerad av Lang Langs otroliga talang, så kan du ju inte undgå att dra lite på smilbanden när man ser honom dra av detta stycke... på en iPad...

Inte för att jag någonsin skulle förstå hur någon inte kunde vara imponerad av vem som helst som kan spela piano så snabbt.

Vad är problemet?

Varför är detta en debatt?

Vad finns det för anledning att diskutera huruvida tjejer och kvinnor ska få eller inte få ha slöja i skolor eller på arbetsplatser? Egentligen bara en: för att det ses som kvinnoförtryckande i vår kultur.

Måhända är slöja kvinnoförtryckande, men frågan är om det är mer kvinnoförtryckande än att inte tillåta dem att arbeta? Att tvinga dem att välja mellan sin religion och sin utbildning? Om så är, som jag tror är mycket få fall, att kvinnan tvingas bära slöja eller burka ofrivilligt av sin man eller av sin familj - hur ska hon någonsin kunna bygga en grund till ett liv där hon står på egna ben om hon nekas utbildning och arbete? Fråga dig detta: hur mycket påverkar tryggheten i anställning ditt självförtroende?

Om en kvinna som lever i ett förtryckt äktenskap vill lämna sin man, hur ska hon någonsin lyckas när hon inte har fördelarna som arbete ger? Om hon är så pass förtryckt att hon skulle hamna i ordentlig onåd om hon inte bar slöja begränsas hon förmodligen också på många andra plan, till exempel socialt. Med hänsyn till att detta bara är mina spekulationer, eftersom jag personligen aldrig känt någon som levt förtryckt... men jag misstänker att den sociala begränsningen sträcker sig till familj och bekanta som även maken är vän med. I och med ett arbete har kvinnan friare utrymme rent fysiskt då hon måste ta sig till och från arbetet, men även kommer hon i kontakt med människor som kan ha samma åsikter i dessa känsliga frågor som henne, och ofta är det - som jag föreställer mig - dessa människor "utanför" som blir stöttepelarna när kvinnan väl tar steget och lämnar ett förtryckt liv.

Utöver detta kan jag tänka mig att en egen inkomst och yrkeslivserfarenhet är ganska bra om man vill börja om på nytt. Vad tror du?

För den stora majoriteten kvinnor och flickor som har slöja eller burka för att de vill, bottnande i religionen... Jag trodde att vi levde i ett land som hade något som kallades för "religionsfrihet". Tänk om vi skulle flytta till Iran och tvingas bära slöja där, hur skulle det kännas? Jo, så är det förvisso... det skulle vi faktiskt tvingas till. Där har vi ett argument för förbudet: boom!

Okej... men låt mig då fråga detta: hur talar vi om Iran i frågan om förtryck? Vill vi jämföras med Iran om vår fråga om jämställdhet? Kan vi inte ta efter deras syn på homosexualitet också!

Varför diskuteras ens detta, det är för mig absolut befängt! Självklart ska alla kvinnor som bor i Sverige få välja själv hur de klär sig. Självklart ska alla kvinnor som bor i Sverige få utbildning. Självklart ska alla kvinnor som bor i Sverige få arbete. Självklart ska alla kvinnor som bor i Sverige ha rätten till sin egen religion. Självklart ska alla kvinnor i Sverige få hjälpen att ta sig ur en förtryckt situation.

Självklart ska kvinnor i Sverige, inom alla områden, få bära slöja!