tisdag 31 maj 2011
Real Evil Bad Guys
I de flesta filmer finns bad guys. De kan se ut lite hur som helst, allt från fula fiskar till snygga James Bond-iga typer, till snygga män fast med fula frisyrer.
Men så finns det de som är even meaner. The Real Evil Bad Guys. De brukar ofta vara the bad guys hantlangare som typ inte har några känslor och tål hur mycket fysisk smärta som helst, som killen som låter sig brännas på armen i Dödligt Vapen och bara rycker lite med överläppen. Vänta - det slår mig nu: är inte det Gary Busey?
Hur som helst: the Real Evil Bad Guys - de är i 90% av fallen blonda. Ju blondare ju elakare. Typ som albinon i Åter till Cold Mountain som hoppar på gärdsgården där en av kvinnornas fingrar sitter i kläm. Evil.
måndag 30 maj 2011
lördag 28 maj 2011
The big five
Mot Tanzania! Vi får se om jag får en skymt av the big five denna gång som förra:
1. Fruktmarknad där kvinnorna försöker få mig att betala 1000 shilling för 10 passionsfrukter
2. Taxichaufför som lockar in mig i sin taxi med löften om "swahili price"
3. Man som talar i tungor och tar på mig när jag går förbi för att han tror att han kan bli rik om han tar på vitt skinn
4. Kille som kommer och snackar lite med mig, frågar var jag kommer ifrån och så, och sen säger ha det bra och går och inte är ute efter mina pengar
5. En doktor med mitt malaritest i handen som säger "positive"
1. Fruktmarknad där kvinnorna försöker få mig att betala 1000 shilling för 10 passionsfrukter
2. Taxichaufför som lockar in mig i sin taxi med löften om "swahili price"
3. Man som talar i tungor och tar på mig när jag går förbi för att han tror att han kan bli rik om han tar på vitt skinn
4. Kille som kommer och snackar lite med mig, frågar var jag kommer ifrån och så, och sen säger ha det bra och går och inte är ute efter mina pengar
5. En doktor med mitt malaritest i handen som säger "positive"
Tredje världskriget
Även fast det aldrig någonsin existerat har ändå Tredje Världskriget blivit något av ett begrepp. Det är som att världen bara väntar. Med alla dagens konflikter och större och större press på regeringar att stå upp och slå tillbaka när mänskliga rättigheter bryts känns det inte omöjligt. Men för ett starkt krig behövs en stark fiende. Jag ser två laid out on display i dagens samhälle.
Jag hörde någonting om en profet/indianstam/antik filosof/krönikör i Times som förutspått att tredje världskriget skulle bli ett krig mot islam. Om jag googlar "war against Islam" får jag lite över 15 000 000 träffar. Om man utöver det ser på de starka antiislamistiska röster som inte bara sprids, utan dessutom får mer makt är det inte svårt att föreställa sig att de icke-fundamentalistiska muslimer som just nu tålmodigt härdar i stormen där de får skit och piss kastat på sig snart kommer att tröttna. Är det verkligen bara fundamentalister på ena sidan av islam, och är vi för trångsynta för att se hur alieneringen av alla muslimer knappast skapar mer sävlighet i de verkliga fienderna, utan snarare driver de positiva krafterna i motståndslägret längre och längre ifrån ett fredligt synsätt? Den här debatten skulle kunna pågå i evigheter, och jag ser en nedåtgående spiral som lämnar mig öppen att tro att det tredje världskriget mot islam snart inte längre bara är en ouppfylld profetia bland många.
Enligt Hollywoods profeter kommer det tredje världskriget utlösas av två faktorer:
1. Människans allt större kapacitet att skapa artificiell intelligens
2. Människans förlorade kontroll över den artificiella intelligensen
Vi ska helt enkelt bli slaktade av maskiner.
Dessa två alternativ lämnar mig med några frågor.
Hur många inblandade och hur många offer skulle utvecklas om kriget mot islam en dag blir ett faktum? Andra världskriget, även om det i det stora hela handlade om så mycket mer, kan fokuseras kring antagonisterna Hitler vs. judarna. Om ett krig skulle bryta ut så som förutspås skulle det vara muslimer vs. västvärlden. That's a shitload of people.
Vad skulle vara den utlösande faktorn? I det islamiska fallet kan det ju vara vad som helst, ungefär som att dödsskjutningen av den österrikiska prinsen utlöste det allra första världskriget. I kriget mot maskinerna skulle det vara att människorna skulle utnyttja dem. Skicka dem till fronten, offra dem till förmån för människorna. De skulle få se sina robotkompisar gå demolerande dödar (dödar?) till mötes och veta att det skulle bli deras eget öde snart därefter. Sen skulle de komma på att de är typ en miljard gånger större och starkare än människorna. De skulle säkert försöka engagera cirkuselefanter också.
Tror någon på riktigt att vi någonsin kommer att kunna skapa så intelligent teknik att den kan förgöra hela mänskligheten? För det är ju en del av grejen också: hur skulle krigen sluta? Kriget mot islam skulle lätt kunna pågå i 3000 år. Alla lever i misär, föder en unge, en unge blir ihjälskjuten på väg från skolan. Gifter sig, frugan blir sprängd i småbitar i mataffären. Mina barn leker på en gata täckt av småsten: resterna av ett bombat hus. Barnen vinkar till militärerna med AK47:or som kör förbi. Jag ropar "kom in och ät! Det blir potatis med potatis idag!" från håligheten i väggen där det satt en dörr förut.
Då är det nästan skönare om det är maskiner som är fienden. I alla filmer blir ju hela mänskligheten wiped out på några år. De som överlever skapar patetiska små rebellgrupper som kämpar för att leva på en planet som är helt död. Jag skulle bara skjuta mig i huvudet. Tänk om jag i min jakt på en fin 9 mm eller Baretta skulle springa in i en sån där gerillagrotta. De skulle välkomna mig och ge mig en smutsig, brun sjal att ha runt huvudet och börja smörja in mina armar med sot och motorolja så att jag skulle få den där tuffa, rebelliga looken. Men jag skulle sätta upp händerna, varsamt putta bort killen med rastaflätor, ställa mig på motorhuven till en uppbränd bil och börja tala.
"Vänner", skulle jag säga, "varför slåss vi? Varför sliter vi och lider, ser våra nära och kära försvinna en efter en? Varför äter vi av den ynka och illaluktande mat som finns kvar? Varför tvättar vi oss i vattenpölar och dricker radioaktivt regnvatten? Varför är vi rädda dag som natt för att en spindelliknande robot ska smyga in i vårt läger och söka efter oss med sina röda diodögon? Varför lever vi i kloakerna som råttor? Varför är vår största önskan att få se solen igen, om så bara för en sekund? Vad är det vi strävar efter? Världen där ute är död! Den är helt jävla stendöd! Ser du några rådjur som stillsamt drar barken av björkarna? Ser du några fiskar som hoppar och lämnar cirklar på vattenytan? Ser du några små ulliga får som betar på gröna ängar? Nej, det gör du inte. För det finns inga gröna ängar kvar! Alla björkar har brunnit upp och fiskarna lämnar bara ringar på vattenytan kring sina guppande lik. Era jävla spån, fattar ni inte att jorden är kaputt? Finito, zilch! Även om alla maskiner skulle försvinna skulle ni bara mållöst gå omkring med trasor till kläder och platspåsar till skor som Viggo Mortensen i Vägen. Och om ni inte sett den filmen kan jag berätta att it was DEEE-pressing! Alla människor äter varandra för att maten är slut och det regnar hela tiden. Vad är det som är så jävla toppen med mänskligheten som är värt att bevara? iPhone 4? H&M? Tjurfäktningen i Pamplona? Eller är det alla feta gubbar som maktmissbrukar på bekostnad av sin fattiga befolkning? Silvershampoo? Heroin? Eller bara nyfödda bäbisars söta små strumpor?"
"Kärlek" skulle en ynklig röst säga längst bak. Alla skulle mumla medhållande.
Tja, vad ska jag säga till det? "Är det någon som har en pistol?"
Men jag tycker ju inte om mänskligheten så mycket heller.
Jag hörde någonting om en profet/indianstam/antik filosof/krönikör i Times som förutspått att tredje världskriget skulle bli ett krig mot islam. Om jag googlar "war against Islam" får jag lite över 15 000 000 träffar. Om man utöver det ser på de starka antiislamistiska röster som inte bara sprids, utan dessutom får mer makt är det inte svårt att föreställa sig att de icke-fundamentalistiska muslimer som just nu tålmodigt härdar i stormen där de får skit och piss kastat på sig snart kommer att tröttna. Är det verkligen bara fundamentalister på ena sidan av islam, och är vi för trångsynta för att se hur alieneringen av alla muslimer knappast skapar mer sävlighet i de verkliga fienderna, utan snarare driver de positiva krafterna i motståndslägret längre och längre ifrån ett fredligt synsätt? Den här debatten skulle kunna pågå i evigheter, och jag ser en nedåtgående spiral som lämnar mig öppen att tro att det tredje världskriget mot islam snart inte längre bara är en ouppfylld profetia bland många.
Enligt Hollywoods profeter kommer det tredje världskriget utlösas av två faktorer:
1. Människans allt större kapacitet att skapa artificiell intelligens
2. Människans förlorade kontroll över den artificiella intelligensen
Vi ska helt enkelt bli slaktade av maskiner.
Dessa två alternativ lämnar mig med några frågor.
Hur många inblandade och hur många offer skulle utvecklas om kriget mot islam en dag blir ett faktum? Andra världskriget, även om det i det stora hela handlade om så mycket mer, kan fokuseras kring antagonisterna Hitler vs. judarna. Om ett krig skulle bryta ut så som förutspås skulle det vara muslimer vs. västvärlden. That's a shitload of people.
Vad skulle vara den utlösande faktorn? I det islamiska fallet kan det ju vara vad som helst, ungefär som att dödsskjutningen av den österrikiska prinsen utlöste det allra första världskriget. I kriget mot maskinerna skulle det vara att människorna skulle utnyttja dem. Skicka dem till fronten, offra dem till förmån för människorna. De skulle få se sina robotkompisar gå demolerande dödar (dödar?) till mötes och veta att det skulle bli deras eget öde snart därefter. Sen skulle de komma på att de är typ en miljard gånger större och starkare än människorna. De skulle säkert försöka engagera cirkuselefanter också.
Tror någon på riktigt att vi någonsin kommer att kunna skapa så intelligent teknik att den kan förgöra hela mänskligheten? För det är ju en del av grejen också: hur skulle krigen sluta? Kriget mot islam skulle lätt kunna pågå i 3000 år. Alla lever i misär, föder en unge, en unge blir ihjälskjuten på väg från skolan. Gifter sig, frugan blir sprängd i småbitar i mataffären. Mina barn leker på en gata täckt av småsten: resterna av ett bombat hus. Barnen vinkar till militärerna med AK47:or som kör förbi. Jag ropar "kom in och ät! Det blir potatis med potatis idag!" från håligheten i väggen där det satt en dörr förut.
Då är det nästan skönare om det är maskiner som är fienden. I alla filmer blir ju hela mänskligheten wiped out på några år. De som överlever skapar patetiska små rebellgrupper som kämpar för att leva på en planet som är helt död. Jag skulle bara skjuta mig i huvudet. Tänk om jag i min jakt på en fin 9 mm eller Baretta skulle springa in i en sån där gerillagrotta. De skulle välkomna mig och ge mig en smutsig, brun sjal att ha runt huvudet och börja smörja in mina armar med sot och motorolja så att jag skulle få den där tuffa, rebelliga looken. Men jag skulle sätta upp händerna, varsamt putta bort killen med rastaflätor, ställa mig på motorhuven till en uppbränd bil och börja tala.
"Vänner", skulle jag säga, "varför slåss vi? Varför sliter vi och lider, ser våra nära och kära försvinna en efter en? Varför äter vi av den ynka och illaluktande mat som finns kvar? Varför tvättar vi oss i vattenpölar och dricker radioaktivt regnvatten? Varför är vi rädda dag som natt för att en spindelliknande robot ska smyga in i vårt läger och söka efter oss med sina röda diodögon? Varför lever vi i kloakerna som råttor? Varför är vår största önskan att få se solen igen, om så bara för en sekund? Vad är det vi strävar efter? Världen där ute är död! Den är helt jävla stendöd! Ser du några rådjur som stillsamt drar barken av björkarna? Ser du några fiskar som hoppar och lämnar cirklar på vattenytan? Ser du några små ulliga får som betar på gröna ängar? Nej, det gör du inte. För det finns inga gröna ängar kvar! Alla björkar har brunnit upp och fiskarna lämnar bara ringar på vattenytan kring sina guppande lik. Era jävla spån, fattar ni inte att jorden är kaputt? Finito, zilch! Även om alla maskiner skulle försvinna skulle ni bara mållöst gå omkring med trasor till kläder och platspåsar till skor som Viggo Mortensen i Vägen. Och om ni inte sett den filmen kan jag berätta att it was DEEE-pressing! Alla människor äter varandra för att maten är slut och det regnar hela tiden. Vad är det som är så jävla toppen med mänskligheten som är värt att bevara? iPhone 4? H&M? Tjurfäktningen i Pamplona? Eller är det alla feta gubbar som maktmissbrukar på bekostnad av sin fattiga befolkning? Silvershampoo? Heroin? Eller bara nyfödda bäbisars söta små strumpor?"
"Kärlek" skulle en ynklig röst säga längst bak. Alla skulle mumla medhållande.
Tja, vad ska jag säga till det? "Är det någon som har en pistol?"
Men jag tycker ju inte om mänskligheten så mycket heller.
fredag 27 maj 2011
Favorit i repris: Utekväll+grabbar=
Denna favorit i repris tillägnas Marcus Degerblom (som tyckte att listan var ganska rolig faktiskt).
- Först och främst heter ingen vad de egentligen heter. Det finns tre alternativ: efternamn, variant av efternamn eller ett namn som inte känns logiskt på något sätt. Exempel: Fredrik Dahllöf: Dahllöf. Marcus Degerblom: Degen. Per Edlund: Dalton. För att nämna några
- När man är ute och dricker tillsammans är det absolut uteslutet att inte betala i rundor. Det största sociala självmordet i ett grabbgäng är att bara köpa öl till sig själv. På samma sätt är det omöjligt att komma med en ensam shot tequila: det är laget runt eller inget
- Till skillnad från tjejer, där det är en oskriven regel att man bara får uppmuntra killar som stöter på en så länge kompisen också har någon på g, är det förbjudet att cock-blocka en polare. Så fort en av grabbarna fått napp ska resten av gänget behandla honom som att han gått för kvällen. Oavsett rolig gruppaktivitet som kan tänkas uppkomma ska killen för allt i världen inte avbrytas om det ser ut som att han kommer att få något ikväll
- Man tar alltid taxi
- Man bitchar inte om pengar - även om man betalade de tre flaskorna sprit någon annan beställde in till bordet helt själv
- Ett seriöst samtal kan pågå i max tio minuter innan någon i gänget tröttnar, sticker in en flaska öl mellan deras sammanförda huvuden och brölar "SKÅÅÅL!" innan han tar nacksving på den som sitter närmast och börjar gunga fram och tillbaka i takt till musiken
- Det är inte obligatoriskt att säga hej då när man går
- Det är heller inte obligatoriskt att hålla koll på klockan, intagen alkoholmängd eller huruvida ens ragg sitter i rullstol eller inte
onsdag 25 maj 2011
Min humor
Varför "ska" man inte skratta åt sina egna skämt? Jag vet ingen som har så identisk humor som jag, som jag själv.
måndag 23 maj 2011
Mina stora grafik-skräcker
- Att jag ska skriva fel liga på en stormatch, typ Man U-Real Madrid som Premier League
- Att jag ska skriva Slöddertälje istället för Södertälje
- Att jag ska skriva Stroke istället för Stoke
- Att jag ska skriva fel i tabellen under slutspel eller stora turneringar
- Att jag ska skriva fel namn på en skitstor idrottsstjärna, typ Peter Forslund istället för Peter Forsberg
- Att jag ska stava fel på någon i ett svenskt landslag, typ Thornberg på Thörnberg (eftersom de skriver utan å, ä, ö i de internationella laguppställningarna)
- Att jag ska stava rätt på alla svenska spelare, men fel på skitmånga i typ irakiska landslaget
- Att jag ska skriva fel ställning på min egen match i resultatskylten
- Att jag ska skriva fel lag på en spelare
fredag 20 maj 2011
Pyörälä
Det kanske mest positiva på VM var att jag fick en ny kompis. Det där lät väldigt mellanstadiet.
Mikko heter han. Inte helt otippat är Mikkos föräldrar finska. Och inte helt otippat var Mikko den enda i bussen som visste hur man korrekt uttalar Mika Pyörälä.
Jag vet inte ens hur det blev roligt. Jag vet inte ens om det är roligt. Men på något sätt och någon gång under turneringen blev det liksom jättekul och säga Pyörälä till varandra. Eller att under en Finlandsmatch vända sig om och mima Pyörälä och sen flina som småbarn. Eller att, istället för att säga hej, svara i telefon med att säga Pyörälä. Och så blev det till och med riktigt skratt-roligt när Bella hakade på, eftersom det var helt omöjligt för henne att säga Pyörälä, det blev liksom bara Pyuuöäää när hon sa det.
Och så satt jag på Nyhetsmorgon härom morgonen och kände mig 50/50 bakis och neddrogad för att jag var så trött, när sport-programledaren drog ett telegram om någon finsk hockeyspelare med en massa ä:n i namnet. Då började jag le för mig själv.
Mikko heter han. Inte helt otippat är Mikkos föräldrar finska. Och inte helt otippat var Mikko den enda i bussen som visste hur man korrekt uttalar Mika Pyörälä.
Jag vet inte ens hur det blev roligt. Jag vet inte ens om det är roligt. Men på något sätt och någon gång under turneringen blev det liksom jättekul och säga Pyörälä till varandra. Eller att under en Finlandsmatch vända sig om och mima Pyörälä och sen flina som småbarn. Eller att, istället för att säga hej, svara i telefon med att säga Pyörälä. Och så blev det till och med riktigt skratt-roligt när Bella hakade på, eftersom det var helt omöjligt för henne att säga Pyörälä, det blev liksom bara Pyuuöäää när hon sa det.
Och så satt jag på Nyhetsmorgon härom morgonen och kände mig 50/50 bakis och neddrogad för att jag var så trött, när sport-programledaren drog ett telegram om någon finsk hockeyspelare med en massa ä:n i namnet. Då började jag le för mig själv.
onsdag 18 maj 2011
Woman with a mission
Medan Mikko ihärdigt försökte lösa kamerapostionen på kommentatorsplats satt jag med huvudet i händerna och såg drömmande på när Tre Kronor lojt skejtade ut på isen för träning inför playoff-matchen mot Tyskland.
Mikko: Alltså, jag tror att de här platserna är köpta, och då måste man ställa kameran här, men då får inte stativet plats.
Jag: Ååååh, Viktor Fasth!
Jag lyckades övertala Bella om att det var ett sjukt coolt once in a lifetime-tillfälle att gå och kolla på träningen vid rinkside, alltså precis vid plexit. Bella tyckte att vi såg bra från kommentatorsplats. Det tyckte inte jag.
Jag fick med henne ner och satt och pekade ogenerat på alla spelare och berättade för en ointresserad men oväntat uppmärksam Bella allt jag visste om dem. "Oliver Ekman Larsson, ung och lovande back i Phoenix Coyotes, 19 år, spelade i Leksand förra året. Pappa är agent!" medan Bella mm:ade uttråkat. Jag var helt psyched.
På läktaren tvärs över isen stod alla journalister och jag och Bella spekulerade i att Oscar nog måste vara här och fota. Mycket riktigt stod han med sin kamera på kortändan.
- Undrar om han sett oss, sa jag.
Det hade han.
Mikko: Alltså, jag tror att de här platserna är köpta, och då måste man ställa kameran här, men då får inte stativet plats.
Jag: Ååååh, Viktor Fasth!
Jag lyckades övertala Bella om att det var ett sjukt coolt once in a lifetime-tillfälle att gå och kolla på träningen vid rinkside, alltså precis vid plexit. Bella tyckte att vi såg bra från kommentatorsplats. Det tyckte inte jag.
Jag fick med henne ner och satt och pekade ogenerat på alla spelare och berättade för en ointresserad men oväntat uppmärksam Bella allt jag visste om dem. "Oliver Ekman Larsson, ung och lovande back i Phoenix Coyotes, 19 år, spelade i Leksand förra året. Pappa är agent!" medan Bella mm:ade uttråkat. Jag var helt psyched.
På läktaren tvärs över isen stod alla journalister och jag och Bella spekulerade i att Oscar nog måste vara här och fota. Mycket riktigt stod han med sin kamera på kortändan.
- Undrar om han sett oss, sa jag.
Det hade han.
Alexander Ovechkin, del 2
Dag: fredag kväll
Plats: hotellbaren på Holiday Inn, Bratislava, Slovakien
Tillstånd: två glas vin och två veckors utmattande arbete senare
I väntan på att Mediatec-gänget ska dyka upp och vår enda utekväll under Hockey-VM 2011 ska ta sin början sitter jag och Michel i baren och dricker skumpa. Talents sitter vid angränsande bord, och då de allra flesta är gifta småbarnsföräldrar, a.k.a. svältfödda på skvaller, älskar de att prata om mina eventuella erövringar (snacka om svältfödda!). Eftersom jag provat ut varenda svar jag kan tänka ut som skulle kunna leda till en punkt i detta ämne - och misslyckats - har jag numera börjat falla tillbaka på att a) byta ämne, eller b) överdriva mer än vad de gör.
- Fanny, ska du ut och göra stan osäker, alternativt annan lame och sjukt o-originell kommentar!
- Den huvudsakliga frågan här ikväll är ju (konstpaus och stora, spretande gestikuleringar): VAAAR är alla hockeyspelare ikväll? Var är Alexander Ovechkin ikväll?
Muuuuuuums...
Plats: hotellbaren på Holiday Inn, Bratislava, Slovakien
Tillstånd: två glas vin och två veckors utmattande arbete senare
I väntan på att Mediatec-gänget ska dyka upp och vår enda utekväll under Hockey-VM 2011 ska ta sin början sitter jag och Michel i baren och dricker skumpa. Talents sitter vid angränsande bord, och då de allra flesta är gifta småbarnsföräldrar, a.k.a. svältfödda på skvaller, älskar de att prata om mina eventuella erövringar (snacka om svältfödda!). Eftersom jag provat ut varenda svar jag kan tänka ut som skulle kunna leda till en punkt i detta ämne - och misslyckats - har jag numera börjat falla tillbaka på att a) byta ämne, eller b) överdriva mer än vad de gör.
- Fanny, ska du ut och göra stan osäker, alternativt annan lame och sjukt o-originell kommentar!
- Den huvudsakliga frågan här ikväll är ju (konstpaus och stora, spretande gestikuleringar): VAAAR är alla hockeyspelare ikväll? Var är Alexander Ovechkin ikväll?
Muuuuuuums...
- Gillar du Ovechkin?
- Jag gillar alla superhjältar.
- Ja, men då får du ju snacka med Calle!
Calle, f.d. spelare i Washington Capitals plockar upp sin telefon, trycker runt lite, sätter luren till örat och går iväg.
- Fanny, nu ringer han Alexander Ovechkin!
- Neeeej, det gör han ju inte, han ringer typ sin fru och bara låtsas.
Calle går runt i lobbyn och jag hör att han pratar med någon, men inte vad han säger eller på vilket språk. Börjar bli lite nervös. Talents (sju män mellan 35-50 år) sitter och ooooar och tjuter och tycker att det här är det mest spännande som hänt på flera år. Jag flackar diskret med blicken åt Calles håll och försöker avläsa om det här faktiskt händer på riktigt.
- Fanny, vart ska ni ikväll?
- Eh, typ Rio...?
- She's gonna be at Rio, so...
Calle går iväg igen och fortsätter prata. Jag gapar på riktigt. Niklas ropar på mig, fångar min blick och säger med eftertryck.
- Fanny, om Ovechkin dyker upp, då vill han inte bara prata.
Calle kommer tillbaka och säger att han lämnat ett meddelande på Ovis mobilsvar, men han kan inte garantera att han dyker upp.
Han dök inte upp.
Satan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
