Pyörälä

Det kanske mest positiva på VM var att jag fick en ny kompis. Det där lät väldigt mellanstadiet.

Mikko heter han. Inte helt otippat är Mikkos föräldrar finska. Och inte helt otippat var Mikko den enda i bussen som visste hur man korrekt uttalar Mika Pyörälä.

Jag vet inte ens hur det blev roligt. Jag vet inte ens om det är roligt. Men på något sätt och någon gång under turneringen blev det liksom jättekul och säga Pyörälä till varandra. Eller att under en Finlandsmatch vända sig om och mima Pyörälä och sen flina som småbarn. Eller att, istället för att säga hej, svara i telefon med att säga Pyörälä. Och så blev det till och med riktigt skratt-roligt när Bella hakade på, eftersom det var helt omöjligt för henne att säga Pyörälä, det blev liksom bara Pyuuöäää när hon sa det.

Och så satt jag på Nyhetsmorgon härom morgonen och kände mig 50/50 bakis och neddrogad för att jag var så trött, när sport-programledaren drog ett telegram om någon finsk hockeyspelare med en massa ä:n i namnet. Då började jag le för mig själv.