Jobbförmåner

I don't have dental, but I have Delicato...

Speciell

Igår kväll när jag skulle somna låg jag med huvudet på Tobias axel och höll om honom. Då kände jag det.

Jag: Nu känner jag det.
Tobias: Vad sa du?
Jag: Nu känner jag det.
Tobias: Vad känner du?
Jag: Att du är speciell. Att det här är speciellt.
Tobias: Det hoppas jag att du känt sen vi träffades.
Jag: Jag har ju alltid vetat det, men nu är en av de där gångerna då jag verkligen känner det.

Det blev tyst en liten stund.

Tobias (med röst och uttal som en efterbliven): I'm special!
Tobias (sjunger): Special Ed, his mother dropped him, dropped him on his head...
Jag: You ruin every moment.

Teckenspråk

Igår tecknade jag: "Du... är... söt" till Tobias på teckenspråk.

Han tecknade tillbaka: "Du... är..." och sedan satte han pekfingret på baken och sa tsssssch!

Jag vill smaka på dig...

Tobias berättade en charmerande anekdot om sin kompis, who shall not be named, som kom sent till en fest. Onämnd kom oredigt packad, stannade i dörren, synade rummet från höger till vänster, höjde långsamt handen, pekade från tjej till tjej samtidigt som han mumlade för sig själv:

"Jag vill smaka på dig, jag vill smaka på dig, jag vill smaka på dig, jag vill smaka på dig, jag vill smaka på dig, jag vill smaka på dig..."

Jag fel pratar

En sak fascinerar mig otroligt mycket, och det är att det är så många invandrare från alla möjliga delar av världen och med en massa olika modersmål som gör samma talfel.

"Imorgon jag går till affären."

De flyttar på verbet. Istället för "går jag" säger de "jag går". Vilket ju faktiskt måste vara ganska svårt att lära sig, med tanke på att dynamiken mellan till exempel pronomen och verb är väldigt... ja, dynamisk i det svenska språket.

"Nu ska jag ta en promenad."

"Jag ska ta en promenad nu."

"Hur ska jag göra det?"

"Gör jag så här?"

"Då blir jag så irriterad."

"Jag blir så irriterad då."

Grammatik har ju inte varit det som givit mig mina betyg (jag smörade i skolan), och det finns säkert en jättelogisk förklaring till varför man ibland sätter pronomen innan verbet och ibland efter. MEN det är ingenting jag orkar engagera mig i just nu.

Det enda jag ville säga var att jag noterat att det är väldigt många invandrare från väldigt många olika språkgrupper som gör samma fel; "jag pratar jättebra svenska, men av någon anledning jag flyttar på verbet".

Vilken klass hör för övrigt "ska" till?

Det känns inte så varmt ute idag

Tobias, andra dagen i Lissabon:
"Jag känner att jag kommer att få äta upp det här, men det känns inte som att det är så varmt ute idag."

Jag, resten av dagen och med förvridet ansikte och röst likt "du har ju hela helgen på dig"-reklamen:
"Det känns inte så varmt ute idag!"

Drömtydare skulle älska mina drömmar: 2

Jag drömde att djävulen, i form av en vacker ung man, blivit förtjust i mig och önskade ty min själ till honom. Han var charmant och smickrande och sökte långsamt manipulera mig in i hans våld.
Jag hade en bror - inte min riktiga bror; en drömbror. Vi höll ihop som ler och långhalm och djävulen inkluderade honom i sina planer.
I hopp om att förstöra våra oskyldiga själar lade han upp en plan: jag skulle förföra en ung man, locka honom till en avskild plats och där skulle vår trio mörda honom. Då skulle våra oförstörda själar befläckas och vi skulle bli dömda till helvetet där djävulen skulle ta emot oss med öppna armar.

Jag och min drömbror förstod vem den charmerande yngligen egentligen var, och vi fruktade honom. Vi förstod att han hade tycke för oss, och vi visste inte hur vi skulle komma ifrån honom, varför vi spelade med i hans charad.
När djävulen uppenbarade sin ondskefulla plan för oss såg vi äntligen en lösning... Den unge man som djävulen gestaltade sig som var nämligen skyldig till ett stort brott redan, ett brott han sökte skylla ifrån sig. Den yngling vi skulle döda skulle helt enkelt försvinna för att sedan framställas som syndabock, och djävulen skulle kunna fortsätta att röra sig opåverkat i våra trakter.
Min drömbror och jag förberedde planen tillsammans med vår begeistrade ledare, och hemligheten om våra baktankar kunde bara skymtas i de ögonkast vi gav varandra, så svårtydda att bara ett syskon kunde förstå.

På kvällen då vår plan sattes i verket väntade jag vid en mur på en höjd ovanför havet där ett bord vackert dukats upp. Djävulen själv skulle föra mannen till vår ödelagda brottsplats och jag såg deras siluetter avteckna sig mot den rödrosiga himlen, hörde deras glada prat och skratt när de kom över en kulle.
Jag hukade mig ner, ville vara osynlig för dem så länge som var möjligt. Hjärtat bankade i bröstet på mig när jag i fasan undrade om djävulen genomskådat vårt förräderi och det lömska spelet gick i en cirkel? Min mamma satt hukad bredvid mig och jag tog hennes hand och kramade den hårt.
Nu ber vi, sa jag, och vi bad tillsammans med låga röster.

"Fader vår som är i himmelen, helgat vare ditt namn..."

Jag och min bror lyckades lura djävulen att vi mördat ynglingen när vi i själva verket bara sövde och gömde honom. Precis när den onde trodde att han skulle kunna ta min själ rakt ur mitt bröst fylldes klippan där vi stod av poliser. I blint raseri skrek djävulen rakt ut, stirrade på mig med vansinnig blick och tog till flykten.

Var jag fri nu? Bara för att djävulens fasta kropp inte skulle kunna nå mig betydde inte att han lätt skulle kunna komma till mig i någon annan skepnad.

Jag gick in i en majestätisk kyrka, knäböjde framför altaret och knäppte mina händer. Jag sade till gud att min själ är god, och jag vet att jag är god och förtjänar en plats i himlen. Jag hade räddat ett liv som annars kunde ha blivit spillt, och det var mitt yttersta bevis. Jag sade att jag givit dem någonting och att jag i utbyte ville ha deras beskydd.

Jag låg i min säng och undrade var han var, om han fortfarande sökte mig för sin hämnd. Jag vågade inte vara nära andra människor i rädsla för att dra in dem i min förbannelse. Ensam väntade jag - fasade jag. Jag hörde ett andetag och han var precis bredvid mig.
"Du ska inte tro att du kan komma undan..." väste han med läpparna mot min kind och jag var så rädd att jag var paralyserad. Men gud hade hört mina ord och genom min dörr störtade två vitskimrande, militäriska änglar. Återigen skrek djävulen i vrede och försvann i tomma intet.

Sedan vaknade jag och var så otroligt glad att Tobias låg bredvid mig i sängen, för jag var väldigt obehaglig till mods.

Come play with us...

En helt vanlig gubbe

Jag och Tobias ska parkera bilen. Tobias kör och ska svänga in på en gata, men väntar på att en gubbe ska gå över på övergångsstället. Jag anser att Tobias hinner köra in innan gubben når övergångsstället.

Jag:
Du hinner.

Tobias:
Mjaa...

Jag:
Kör över lodisen.

Tobias:
Det där är ingen lodis, det är en helt vanlig gubbe.

Gubben går över gatan och börjar rota i papperskorgen på trottoaren.

Tobias:
En helt vanlig gubbe som samlar på burkar.

Zombies

När jag var liten brukade Lucas spela något zombie-spel på datorn. Det hade ett sånt där kusligt bakgrundsljud, knak och vindsus, och så kom zombiesarna och stönade "ööööööööööööngh!". Jag var otroligt känslig för det ljudet, det kröp i ryggen på mig och det är kanske därför jag fortfarande tycker att zombies inte är så där himla trevliga.

Man kan ju vara lite desillusionerad när man går till jobbet klockan fyra på morgonen, och det finns de morgnar när det första jag tänker på när jag vaknar är en skräckfilm, eller någon freaky historia jag hört eller något liknande. Då sprids en kuslig obehagskänsla som håller i sig hela vägen till jobbet.

En morgon när jag gick ut ur porten på väg till bilen så blickade jag upp mot innergården mellan husen och föreställde mig hur en klunga zombies skulle komma utspringande. Precis, inte såna där drönar-zombies som hasar fram lika snabbt som vår tjockishund Cayenne går. De där moderna jävlarna som lubbar á la fucking Usain Bolt, och som alltid har blod smetat runt munnen och hälsenor hängandes i tänderna och vita ögon och som skriker som aliens. Såna såg jag komma springande emot mig.

Och hur jäkla nuts jag än vet att det är så är jag ändock sen dess lite rädd varje tidig morgon jag går där ensam över parkeringen för att bli attackerad av virusinfekterade människoätande lik.

Gårdagens smink

Annika frågar mig under middagen:
Har du gårdagens smink på dig?

Jag, svinbakis, svarar:
Nej...

Romantisk middag

Jag och Tobias tog en weekend i Lissabon i helgen. Vi satt och åt en god middag, uppklädda och stiliga, med varsitt glas bubbel när vi började prata om kvällen vi träffades. Vi diskuterade vad det var som fångade vår uppmärksamhet hos den andra.

- Jag tänkte "wow, en kille som inte tycker att jag är värsta freaket som sitter här och ska lära honom alfabetet på teckenspråk efter tio minuters konversation".
- Du hade nog kunnat göra och säga vad fan som helst, jag hade ändå blivit intresserad av dig.
- Är det så?
- Ja. Eller kanske inte om du svarat "bajs" på allting jag sa.

Dagens iakttagelse

Är det bara jag som tycker att Adeles läppar har formen som transor brukar sminka med glittriga, röda läppstift?