Det här är mannen jag ska köpa en 4 miljoners-lägenhet tillsammans med

Jag och Tobias var på väg till en lägenhetsvisning tidigare ikväll. Jag tog på mig skorna och Tobias gick in i badrummet och kissade.

Tobias sjunger:
Kissi-kiss kommer ut ur min snooooopp.

Jag:
Ibland är du verkligen 12 år.

En riktigt bra pojkvän

I helgen mådde jag dåligt och tyckte att Tobias inte ställde upp 100% för mig och blev väldigt ledsen.

I förrgår när jag kom hem från jobbet hade han städat heeeela lägenheten inför min födelsedag imorgon. Plockat undan, diskat, dammsugit, torkat golvet i badrummet, skrubbat handfat och toa, rubbet. Helt enkelt sparat in en halv dag i förberedelser för mig som ska handla, laga mat och baka också.

Det här är en av Tobias bästa egenskaper. Det är inte det att allt han gör är klanderfritt. Det är det att när jag blir ledsen eller irriterad så är han så ovanligt villig att granska sig själv, kompromissa och ändra på saken. Han gör det bättre än någon annan jag någonsin träffat. Och jag älskar det hos honom.

Hemmasyndromet

Det finns ett psykologiskt fenomen som de flesta känt av, men få kan sätta namnet på. Jag har satt namnet på syndromet. Jag kallar det hemmasyndromet.

Hemmasyndromet är den där märkliga krackeleringen som sker i det mänskliga psyket när man till exempel gått runt på stan i tre timmar och varit lite bajsnödig, men det har man absolut kunnat tänka bort hur länge som helst. Men så fort man kommer inom 500 meter från hemmet så känns det plötsligt ganska akut. När man ser porten börjar man gå lite konstigt. När nycklarna sitter i låset är man nästan andfådd, och så fort man kommit in genom dörren bara kastar man skor, kläder och allt man bär på åt fanders och bara tokspringer in på toaletten.

Detta, hur psyket bara brakar samman så fort man börjar närma sig hemmet, är hemmasyndromet.

Trademark.