Är inte ordet "ganska" lite för ofta använt i vårt talspråk? Jag tror att det är fyra olika personer som har sagt:
"Jag har läst din blogg lite, den är ganska kul faktiskt."
Tack: ganska & faktiskt. Där är två ord som värmer.
torsdag 21 oktober 2010
fredag 15 oktober 2010
Tillskott i familjen
Grafikburken är lite som ett syskon. Jag klagar på den, blir sur när den bråkar, sitter och hytter åt skärmen när den är långsam, blir arg när den hänger sig eller säger "invalid container name" på en skylt jag kollade på för en minut sedan.
Men om någon säger något dåligt om den blir jag skitsur och försvarar den.
Men om någon säger något dåligt om den blir jag skitsur och försvarar den.
Smal
Förra veckan vaknade jag på morgonen och låg och drog mig i sängen. Jag kände hur huden på magen stramade.
När jag gick upp kollade jag mig i spegeln i profil. Min mage var helt platt. Jag försökte spänna ut den så mycket jag kunde. Ingenting hände, den var fortfarande i en perfekt linje med min bröstkorg.
"Så sjukt," tänkte jag, "nu ser jag ut precis så som jag vill se ut, som jag strävar efter att se ut. Men jag vet att jag inte ser ut så här nu för att jag tränat och ätit rätt; jag ser ut så här för att jag knappt har ätit på hela veckan för att jag jobbat så intensivt. Jag ser ut så här för att min magsäck och mina tarmar är helt tomma."
Min mage såg exakt ut så som jag vill att den ska se ut, men det kändes bara äckligt. Och det kändes äckligare när jag inte orkade min vanliga frukost utan var tvungen att slänga halva för att jag nästan fick kväljningar när jag skulle svälja. Nog för att jag gillar det pinnsmala modet, men om det är så här jag måste leva får det fan vara.
När jag gick upp kollade jag mig i spegeln i profil. Min mage var helt platt. Jag försökte spänna ut den så mycket jag kunde. Ingenting hände, den var fortfarande i en perfekt linje med min bröstkorg.
"Så sjukt," tänkte jag, "nu ser jag ut precis så som jag vill se ut, som jag strävar efter att se ut. Men jag vet att jag inte ser ut så här nu för att jag tränat och ätit rätt; jag ser ut så här för att jag knappt har ätit på hela veckan för att jag jobbat så intensivt. Jag ser ut så här för att min magsäck och mina tarmar är helt tomma."
Min mage såg exakt ut så som jag vill att den ska se ut, men det kändes bara äckligt. Och det kändes äckligare när jag inte orkade min vanliga frukost utan var tvungen att slänga halva för att jag nästan fick kväljningar när jag skulle svälja. Nog för att jag gillar det pinnsmala modet, men om det är så här jag måste leva får det fan vara.
onsdag 13 oktober 2010
En stilfull entré
Förra veckan tog jag posten ur brevlådan nere i porten samtidigt som en granne klev ur hissen. Jag nickade artigt när han passerade mig på väg ut, sedan började jag gå igenom posten medan jag gick till hissen, som ju lämpligt nog redan var ditkallad.
Tyvärr är den där hissdörraren en snabb liten jävel. Den hade redan hunnit gå igen till hälften när jag kom stegandes, och jag gick rakt in i den med ansiktet före och allt. Slabam sa det!
Classic!
Grannen hade inte ens the courtesy att skratta, the bastard. Trots att det måste ha sett hur kul ut som helst.
Tyvärr är den där hissdörraren en snabb liten jävel. Den hade redan hunnit gå igen till hälften när jag kom stegandes, och jag gick rakt in i den med ansiktet före och allt. Slabam sa det!
Classic!
Grannen hade inte ens the courtesy att skratta, the bastard. Trots att det måste ha sett hur kul ut som helst.
söndag 10 oktober 2010
Grafik till tredje världen nu!
Christoffer på jobbet är en snäll och trevlig norrlänning. Vi började prata om livet och hur man strävar efter att nå sina mål. Han frågade var jag ser mig själv när jag är 30, som han är. Jag sa att det låter så drastiskt, och han sa att man måste låta drastisk ibland. Så jag svarade att jag skulle vilja jobba med hjälpinsatser i katastrofområden.
- Men int behöver dom nån grafikburk där int!
- Men int behöver dom nån grafikburk där int!
lördag 9 oktober 2010
Tre skator
Igår såg jag tre skator gå efter varandra på led. Det var väldigt sött!
Sen tänkte jag att det förmodligen är så att de där tre skatorna är två hanar och en hona och att hanarna för en ursinnig kamp om honans gunst, och förmodligen kommer det sluta med att en av de två förlorar ett öga eller nåt.
Men kom igen... tre skator som går på led efter varandra. That's just adorable.
Sen tänkte jag att det förmodligen är så att de där tre skatorna är två hanar och en hona och att hanarna för en ursinnig kamp om honans gunst, och förmodligen kommer det sluta med att en av de två förlorar ett öga eller nåt.
Men kom igen... tre skator som går på led efter varandra. That's just adorable.
fredag 8 oktober 2010
Yummy...
Jag gillar ju män som slåss, så det är klart att jag periodvis gillade filmen (fast nästan uteslutande när de slogs i det heliga landet). Det har inte slagit mig förrän jag började läsa boken att Arn ju faktiskt är en superhjälte. God, rättvis, klok, hyperintelligent, kärleksfull, lojal, trogen, allvarsam men öppen och lättsinnig med de han står närmast, värnar om alla människors lika värde, otroligt ödmjuk, stark och döbra på att slåss, även om våld självklart alltid är sista tilltaget. Det vill säga: alla kriterier för min dröm-man.
Hmm... var ska jag börja leta för att hitta någon liknande...?
Nostalgi...
Hittade en dagbok från när jag var 13, 14. Så sjukt roligt. Jag skrev som ett åbäke, det är nästan omöjligt att läsa. Men jag har kluddrat ner familjens resa till Sydamerika när jag var 14 och läste lite om det nu. Slår mig hur bortskämd jag var. Exempeldag (röd text är anteckningar under bloggandets gång):
"Frukost och sen iväg klockan 8.00 till ett vattenkraftverk i Paraguay. Det är det kraftverk som driver nästan hela Paraguay och delar av Brasilien. Vi fick se en film om vattenverket och sedan fick vi se det. Jag hade tråkigt som beräknat.
Efter den något uttråkande utflykten åkte vi till en nationalpark för att titta på växter, spindlar (uh) och sedan ta en båttur runt Iguazufallen. Båtturen kostade extra 33 dollar per person, men lite måste man ju offra (skönt att jag skrev detta, som om inte m&p pröjsade hela notan...)
Först fick vi åka till någon sorts Iguazu-busshållplats (borde detta ord ansökas om upptagning i SAOL?), ta en turistbuss och kom ut till en liten byggnad i kanten av djungeln. Där pröjsade vi båtturen, smorde in oss med myggmedel och hoppade på en safaribil. Guiden snackade som tur var engelska och berättade om olika träd och växter och pekade på alla stora spindlar som hängde precis ovanför vägen. Jag låg halft nere på golvet och fasade för att de skulle få för sig att åka ner i bilen (som i själva verket var ett flak med stolar på). Efter en stund stannade vi mitt i djungeln och alla hoppade ur, jag undrade var i helskotta vi var någonstans. Det visade sig inom kort att vi skulle, till min fasa, gå 600 meter genom djungeln bort till fallen. Jag gick som på nålar och höll på att dö när tanten framför mig pekade på ett trappsteg jag precis skulle gå. Jag trodde hon pekade på en spindel.
Efter att ha gått ett bra tag såg vi ett litet vattenfall, tog kort och fortsatte. Där hängde, 2 meter över stigen en stor, äcklig, fet spindel i sitt nät. Efter chocken stannade jag, tog några djupa andetag, hukade mig ner till en köttbulle och sprang förbi den i 70 km/h. Eller ja, kanske lite mindre. När jag var på säkert avstånd, det vill säga 10 meter från spindeln, rätade jag på mig och stog och ryste i några sekunder samtidigt som jag frågade alla om jag verkligen inte hade en spindel på ryggen.
Vi gick ca 100-200 meter till och kom sedan fram till båtarna. Vi hade räknat med en blöt båttur och hade därför satt på oss badkläder. Och det var klokt gjort. Vi hoppade i gummibåten, en motorbåt alltså (det är ju lätt att tro att det skulle ha varit en segelbåt de skulle köra in i vattenfallen med. Nej, nej! En motorbåt alltså!), och begav oss. Utsikten var strålande och när dom körde in i vattenfallen blev vi dyngsura, men det var verkligen en upplevelse. Säkert på grund av att mamma tjoade som en ylande hund med svansen ikläm körde dom oss några extra varv och mamma tjoade ännu högre. Hon började nästan grina när båtturen var slut och ville slösa 330 kronor till på ytterligare en båttur. Pappa vägrade så vi åkte tillbaka, i en jeep den här gången som tur var."
Det är ju skönt att se att man skriver lite prydligare nu för tiden i alla fall. Och kan jag sluta tjata om spindlarna eller? Var på största äventyret en svensk 14-åring kan uppleva, och allt jag tjatar om är spindlar. Och mamma och pappa är kreativa föräldrar och anstränger sig för att hitta på unika saker att göra i främmande länder förutom att ligga på stranden och kolla på brasilianska killar, medan jag är en riktig fjortis och har dötråkigt. Så sjukt ouppskattande! Haha, undrar om man egentligen är så annorlunda nu? Andra utdrag som snabbt blev stora favoriter:
"Vi gick till nåt hus som hade en utställning om ett krig som varade i 150 år. Det var under det kriget som landsborna och stadsborna slogs (just det, det kända "landsbor-mot-stadsbor-kriget i Sydamerika, det ja!). Ganska korkat krig tycker jag. Ingen vann, båda gav upp."
"Vi skulle åka buss i 24 timmar och jag hade förberett mig bra: åksjukepiller och en bra bok. Tyvärr hade jag inte räknat med att luftkonditioneringen skulle ligga på noll grader. Jag frös som in i hela fridens höjd under natten. Maten på bussen var lika avskyvärd som toaletterna på middagsställena. Där fanns det inga lås på dörrarna, inget lyse inne i båsen och insekter i handfatet." Låter ju supermysigt!
"När vi glufsat i oss alla mat och pappa bad om att få notan var summan ca 92.000. Pappa höll på att svimma. Vi bad om att få notan i dollar: visst, 20 dollar. Pappa höll på att svimma igen."
"Första hållplatsen på guideturen var lyxbyggnaden som vi hade varit vid tidigare. Det var tydligen där Paraguays president jobbade. Sen fick vi gå ombord på den där militärbåten vi sett. Åh... det var det mest intressanta jag gjort i hela mitt liv. Asboring. Sen fick vi se lite kyrkor, ambassader och sånt. Kul för pensionärer." Som sagt... uppskattande.
Det finns en chans att detta inlägg är totalt ointressant för alla förutom för mig, men jag tyckte att det var skitkul att läsa. Vilken tönt man var, haha!
"Frukost och sen iväg klockan 8.00 till ett vattenkraftverk i Paraguay. Det är det kraftverk som driver nästan hela Paraguay och delar av Brasilien. Vi fick se en film om vattenverket och sedan fick vi se det. Jag hade tråkigt som beräknat.
Efter den något uttråkande utflykten åkte vi till en nationalpark för att titta på växter, spindlar (uh) och sedan ta en båttur runt Iguazufallen. Båtturen kostade extra 33 dollar per person, men lite måste man ju offra (skönt att jag skrev detta, som om inte m&p pröjsade hela notan...)
Först fick vi åka till någon sorts Iguazu-busshållplats (borde detta ord ansökas om upptagning i SAOL?), ta en turistbuss och kom ut till en liten byggnad i kanten av djungeln. Där pröjsade vi båtturen, smorde in oss med myggmedel och hoppade på en safaribil. Guiden snackade som tur var engelska och berättade om olika träd och växter och pekade på alla stora spindlar som hängde precis ovanför vägen. Jag låg halft nere på golvet och fasade för att de skulle få för sig att åka ner i bilen (som i själva verket var ett flak med stolar på). Efter en stund stannade vi mitt i djungeln och alla hoppade ur, jag undrade var i helskotta vi var någonstans. Det visade sig inom kort att vi skulle, till min fasa, gå 600 meter genom djungeln bort till fallen. Jag gick som på nålar och höll på att dö när tanten framför mig pekade på ett trappsteg jag precis skulle gå. Jag trodde hon pekade på en spindel.
Efter att ha gått ett bra tag såg vi ett litet vattenfall, tog kort och fortsatte. Där hängde, 2 meter över stigen en stor, äcklig, fet spindel i sitt nät. Efter chocken stannade jag, tog några djupa andetag, hukade mig ner till en köttbulle och sprang förbi den i 70 km/h. Eller ja, kanske lite mindre. När jag var på säkert avstånd, det vill säga 10 meter från spindeln, rätade jag på mig och stog och ryste i några sekunder samtidigt som jag frågade alla om jag verkligen inte hade en spindel på ryggen.
Vi gick ca 100-200 meter till och kom sedan fram till båtarna. Vi hade räknat med en blöt båttur och hade därför satt på oss badkläder. Och det var klokt gjort. Vi hoppade i gummibåten, en motorbåt alltså (det är ju lätt att tro att det skulle ha varit en segelbåt de skulle köra in i vattenfallen med. Nej, nej! En motorbåt alltså!), och begav oss. Utsikten var strålande och när dom körde in i vattenfallen blev vi dyngsura, men det var verkligen en upplevelse. Säkert på grund av att mamma tjoade som en ylande hund med svansen ikläm körde dom oss några extra varv och mamma tjoade ännu högre. Hon började nästan grina när båtturen var slut och ville slösa 330 kronor till på ytterligare en båttur. Pappa vägrade så vi åkte tillbaka, i en jeep den här gången som tur var."
Det är ju skönt att se att man skriver lite prydligare nu för tiden i alla fall. Och kan jag sluta tjata om spindlarna eller? Var på största äventyret en svensk 14-åring kan uppleva, och allt jag tjatar om är spindlar. Och mamma och pappa är kreativa föräldrar och anstränger sig för att hitta på unika saker att göra i främmande länder förutom att ligga på stranden och kolla på brasilianska killar, medan jag är en riktig fjortis och har dötråkigt. Så sjukt ouppskattande! Haha, undrar om man egentligen är så annorlunda nu? Andra utdrag som snabbt blev stora favoriter:
"Vi gick till nåt hus som hade en utställning om ett krig som varade i 150 år. Det var under det kriget som landsborna och stadsborna slogs (just det, det kända "landsbor-mot-stadsbor-kriget i Sydamerika, det ja!). Ganska korkat krig tycker jag. Ingen vann, båda gav upp."
"Vi skulle åka buss i 24 timmar och jag hade förberett mig bra: åksjukepiller och en bra bok. Tyvärr hade jag inte räknat med att luftkonditioneringen skulle ligga på noll grader. Jag frös som in i hela fridens höjd under natten. Maten på bussen var lika avskyvärd som toaletterna på middagsställena. Där fanns det inga lås på dörrarna, inget lyse inne i båsen och insekter i handfatet." Låter ju supermysigt!
"När vi glufsat i oss alla mat och pappa bad om att få notan var summan ca 92.000. Pappa höll på att svimma. Vi bad om att få notan i dollar: visst, 20 dollar. Pappa höll på att svimma igen."
"Första hållplatsen på guideturen var lyxbyggnaden som vi hade varit vid tidigare. Det var tydligen där Paraguays president jobbade. Sen fick vi gå ombord på den där militärbåten vi sett. Åh... det var det mest intressanta jag gjort i hela mitt liv. Asboring. Sen fick vi se lite kyrkor, ambassader och sånt. Kul för pensionärer." Som sagt... uppskattande.
Det finns en chans att detta inlägg är totalt ointressant för alla förutom för mig, men jag tyckte att det var skitkul att läsa. Vilken tönt man var, haha!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
