Det är allt jag tänker på. Det känns som att jag inte gör mycket annat än åker längdskidor. Det var ju någon som sa på jobbet att om man ska göra Vasaloppet bör man ha åkt 30 mil inför. Eftersom jag ska göra halva vasan, 4,5 mil, borde det då vara 15 som gäller för mig.
Ökade på mina mil idag med Elin. Ingen av oss hade glid, jag var trött eftersom jag kom hem från jobbet klockan ett inatt och skulle vara hos tandläkaren klockan nio imorse, Elin hade ont i ryggen och var väldigt trött och det var iskallt.
Vi hade för avsikt att köra 16-17 km men klunsade vid början av andra varvet och ödet skonade oss med att Elin vann och vi därför bara behövde åka fem kilometer till. Vi sa nedrans, attans att det bara blev fem till, sen körde vi dem under mycket stön, frustrerade utropp och trötta flämtningar.
Det blev 12.55 km totalt på en ömklig tid av 1.39.46 (med lite stopp för stretch, fotande, tillrättande av kläder osv). Ändå en snittid på strax under åtta minuter vilket jag ändå tar som ett tecken på att jag slipper det fruktade
repet.
På Vasan åker de nämligen efter deltagarna med ett rep. Alla som fastnar i repet är för långsamma och måste bryta. Man har dessutom delmål på sträckan som man måste ta sig till inom en viss tid, annars blir man diskad. Jag har ju inga ambitioner om att göra en bra tid, men jag har en ambition om att ta mig runt. Annars tappas ju lite hela poängen med att göra en halvklassiker och jag skulle känna mig tvingad att börja om på nytt, och då själv utan familjen. Skyr därför starkt
repet.
Tråkigt är att till skillnad från många som njuter av att åka längdskidor så tycker jag inte om det särskilt mycket. Inte så att jag avskyr det, det står definitivt över att cykla, men det är oangenämt. Varför? Balans, balans, balans. När man springer kan man ju tänka på annat, lyssna på musik, hamna i ett rytmiskt lunk. I skidspåren ska det mycket till för att jag ska finna ett jämnt tempo. Så fort jag kollar upp ur spåren eller slappnar av lite för mycket tappar jag balansen. Man måste hela tiden hålla koll på spåret. Ligger det skit i det, svänger det, är det uppkört någonstans så att ena skidan plötsligt far åt fanders? Och så är det sjukt jobbigt för alla muskler i kroppen man annars aldrig använder, som därför tillika är väldigt svaga (i alla fall på mig). Främst gäller detta triceps - ändå lätt att träna upp - och typ ljumskarna/överdelen av lårens framsida - inte så lätt att träna upp.
Och nämnde jag att det är iskallt, så att man fryser om huden och det är lite hemskt att andas, men ändå är man varm inombords så att man svettas och blöter ner sina kläder som då blir som ett kallt, blött äckellager ovanpå huden? Det är det värsta tycker jag. Har faktiskt precis varit och beställt Icebreaker sport-bh och långkalsonger i merinoull som jag hoppas kan göra någonting åt detta problem.
Mina Björn Daehli-vantar med sträng för snor-borttorkning på tummen är jag jävligt nöjd med dock!
Hur som haver måste jag åka och det är grymt bra träning. Det är inte alltid det bästa jag vet att göra att åka skidor, men idag var i alla fall den bästa dagen jag kunnat göra det på. Ågesta golfbana i snöglittrande solsken med frosttäckta träd var sagolikt. Och bättre spårad bana än Ågesta får man nog leta efter.
.JPG)
.JPG)
