George Ezra

Lyssnar igenom George Ezra då jag gillar låten Budapest väldigt mycket. Googlade honom för att få lite klarare bild av honom och måste säga att jag INTE var beredd på detta:




Hade mer tänkt mig något i stil med Damien Jurado:

Fyra Niklas

Apropå det här med att väldigt få av killarna/männen jag jobbar med kallas vid sina vanliga förnamn så dök den här diskussionen upp på aw:n igår:

- Idag var det ju tre som heter Niklas på jobbet.

- Ja, det är ju faktiskt sant.

- Nej, fyra stycken.

- Fyra Niklas?

- Ja, Nanne, Jihde, Dunken och Surfaren.

- Just det!

Bromma flygplats

Det bästa med Tobias ryggont är att han är vaken tidigt på lördagmorgnar och inte har något bättre för sig, eftersom han inte kan ligga ner, än att skjutsa mig till Bromma så att resan dit tar en kvart istället för en timme med tre kommunala färdmedel. Score!

En liten homage till Deftones och deras låt "Bored"

Nu tar jag den långa historien...

Jag och Tobias tittade på På Spåret i afton (Tobias påfund, icke mitt). På en fråga angående Alingsås nämnde de gudinnan Minerva som fick mig att (nästan) från klarblå himmel minnas en låt med denna titel som jag lyssnade mycket på under gymnasiet och jag beslöt mig för att leta upp den på Spotify.

När jag väl funnit den insåg jag att bandet som gjort den heter Deftones och genast fick jag underbara flashbacks till en annan av deras låtar som jag håller väldigt varmt om hjärtat eftersom det var denna låt jag crankade på högsta volym och skrek-sjöng med i för att genomleva mina många breakdowns under de långa, outhärdliga, plågsamma timmarna under denna tid i mitt liv jag var tvungen att studera det värsta jag vet. Matematik.

För att - om ens nödvändigt - förstärka den frigörande effekten låten hade på min oändliga frustration kan jag inkludera i historien att jag hatade matte under skolåren. Inte så unikt, jag vet. Men jag verkligen hatade det. Alltså på ett sånt sätt att min mamma mutade mig för att få mig att säga "jag älskar matte" när jag gick i sjuan, men jag kunde, kunde inte, ta de orden i min mun. Det kändes som att jag skulle kräkas och jag började gråta och jag kunde verkligen inte säga att jag älskade matte, jag hade alltså fysiska motreaktioner mot denna fras.

Så när jag då körde fast under pluggtimmarna och ville Starka Bonden-riva sönder matteboken som en jävla telefonkatalog och slänga den över hela rummet satte jag istället på denna låt och sjöng/slogs/skrek/rusade runt/kastade saker innan jag kunde sätta mig ner igen och lugnt fortsätta.

Homage till Deftones och deras förmåga att ge mig godkänt i matte.

Fifty shades of Grey

Jag läser just nu andra boken i fifty-serien. Det är en av de där böckerna jag tycker om att läsa samtidigt som jag hatar dem och tycker att de egentligen är urusla. Eftersom jag samtidigt som jag gillar den tycker att den är urlöjlig brukar jag läsa högt med sensuell röst för Tobias, eller bara uppdatera honom om handlingen. Nu var middag till exempel klar mitt i en cliff hanger.

Jag:
Nu har Anastasia precis fått reda på att Christians helikopter är försvunnen.

Tobias:
Shit! Har han tappat bort sin helikopter?

Ibland älskar jag hans humor.

Will.i.am

Jag och Tobias kollade på videon till Boom Boom Pow med Black Eyed Peas.

Jag:
Är det där Will.i.am?

Tobias:
Jag vet inte.

Fergie sjunger:
Drop that beat, Will.i.am.

Jag:
Ja, precis, det är Will.i.am.

Tobias:
Men hur vet du att det är Will.i.am som droppar beatsen då?

Will.i.am rappar:
I'm droppin' the beat, I'm droppin' the beat.

Tobias:
Aha, där...