Triathlon!

I söndags, den 24 augusti, smällde det. Jag har gjort Stockholm Triathlons sprintdistanser förut, men nu var det alltså det dubbla och "de riktiga" distanserna, de olympiska: 1.500 meter simning, 4 mil cykling och en mil löpning. Tänkte skriva lite om upplevelsen för de som kanske är sugna på att prova själva.

Jag hade starttid 10:00 och var enligt rekommendation där 08.30. Jag hade hämtat nummerlappen på lördagen och lånat min brors racercykel. När jag kom in på växlingsområdet efter att de kollat av nummerlapp och provat cykelns bromsar gick jag till räckena som var märkta med min startgrupps bokstav "L". Valde en plats och hängde upp cykeln på räcket.

Jag började prata med en tjej som tagit plats nära mig och vi gick tillsammans runt området för att se var simstarten var, hur man skulle cykla och springa. Vi drog på oss våtdräkter vid halv tio och jag ställde upp skor, hjälm, nummerlapp, ombyte och en gainomax på marken bredvid cykeln.

En kvart innan start ska man stå vid bryggan, som här var precis nedanför stadshuset. Tobias kom och hejade och fotade lite. Han, Lucas, Tobias pappa Björn och min och Lucas kompis Johan agerade hejaklack och stod och gjorde vågen på olika ställen längs banan. Det var väldigt välbehövligt!

Trots att Micaela, mitt sällskap inför start, verkade vara väldigt vältränad var hon jättenervös. Hon hade aldrig gjort triathlon förut (men hon gjorde det på två timmar och 51 minuter så hon behövde ju inte direkt oroa sig).
Efter en liten stund fick vi gå ner från kajen på en flytbrygga och där informerade de om bansträckning, var man skulle starta och var man simmade upp. Några minuter innan start hoppade alla i vattnet och simmade fram till startlinjen och på given signal började alla simma.
Det var massor som crawlade och nästan hela gruppen försvann långt framför mig ganska direkt. Jag och sex, sju andra kaskelottvalar låg och sprattlade i bakvattnet. Det var lite småvågigt och även om jag bara fick en eller två kallsupar fick jag ungefär tre liter vatten i näsan och snorade tillbaka ungefär lika mycket i riddarfjärden.
Jag kände mig sjukt långsam. Det var svårt att hitta rytm i simmandet, man guppade lite fram och tillbaka i skvalpet och mina medsimmare insisterade på att simma direkt framför mig hela tiden vilket gjorde att jag hamnade i deras baksug och då känns det som att man inte kommer någonstans.
Jag bröstsimmade på i alla fall och beräknade ändå att jag gjorde rätt god tid med tanke på att de i startgruppen efter enbart startar 10 minuter senare, de snabbaste simmar på ungefär 25-30 minuter och de kom inte ikapp mig förrän de sista två, trehundra metrarna.
Det visade sig sen att jag simmat 4 minuter snabbare än jag beräknat. Tobias hann inte ens få upp kameran för att jag kom så mycket snabbare än de trott. Seger! 

Upp ur vattnet, en snabb slurk vatten i depån och sen joggade jag till min cykel. Det känns väldigt konstigt att springa efter att ha simmat i 40 minuter, som att koordinera en klump deg. Växlingsområdet var huuur långt som helst, typ 500 meter. Fett jobbigt. Drog av mig våtdräkten, på med linne och cykelbyxor (sporttoppen var redan på), på med gympaskor och cykelhjälm och nummerlapp, bälgade i mig en gainomax under tiden och sedan sprang jag ut till cykelstarten. Tror fan att detta att springa med cykeln var det jobbigaste momentet...

Cyklingen gick bra, förutom att Stockholms vägunderlag är horribelt. Tobias sa att jag såg trött ut på sista varvet, men jag var bara så sjukt jävla trött på alla brunnar, lagningar, hål, bucklor och sprickor som kantar Stockholms gator. Stort minus överhuvud taget för banunderlaget: vågigt, äckligt vatten att simma i, trasiga gator att cykla på och kullersten att springa på. Ingen höjdare även om utsikten är vacker. Dessutom blåste det rätt mycket på söder mälarstrand.

Jag cyklade norr mälarstrand, västerbron, söder mälarstrand, munkbron och sedan bort till stadshuset via tegelbacken och tillbaka. Tre vändor gäller för olympierna. Bestämde mig för att chilla de första kilometerna, köra hårdast på andra varvet och ta det generellt lugnt på tredje och lyckades ganska bra med det. Om du gör denna tävling någon gång, låna/köp för guds skull en racercykel. Jag har gjort sprint två gånger och halvvättern på en touringcykel och jag kan inte ens beskriva vilken skillnad det var att cykla på en "ordentlig" cykel. Jag tror att jag tjänade in 10-15 minuter per varv enbart på val av cykel.

När man cyklar är det viktigt att man ska gå/springa över mattan som markerar starten av växlingsområdet. Man hoppar alltså av cykeln, springer över mattan (där läses chipet du har runt fotleden av för din tid) och sedan joggar man tillbaka till sin plats. De flesta lämnar bara cykeln och sticker direkt, jag bytte däremot till mina löparshorts för att slippa springa med "blöjbyxa".

Till skillnad från efter simningen känns det väldigt enkelt att springa efter cyklingen, bara det att benen springer av sig själva och det känns som att de rullar fram en liten stund. Man springer ut på banan vid stadshuset, och sedan samma väg man cyklat bort till munkbron förutom att man där svänger vänster och springer mot slottet. Banan är tydligt uppmärkt och går runt gamla stan. Man springer först till slottet (fy fan vad slottsbacken är jobbig!) och därefter tre varv. Man går alltså i mål fjärde gången man kommer till målområdet.

I början av löpningen var jag helt slut i lungorna. De sved och jag hade svårt att få en lugn och kontrollerad andning, det kändes som att jag toksprungit till tåget. Jag tog det därför väldigt lugnt. När andningen väl lugnat sig efter tjugo minuter ungefär blev jag istället jättetrött i benen. Hela löpningen var en kamp helt enkelt. Jag sprang om ungefär sju personer, varav sex gick, och blev omsprungen av ungefär 1500 personer varav några flera gånger. Det gick så sjukt långsamt och det kändes som att jag skulle få en löptid på runt 1.20 eller 1.30 till och med.

Men se, jag gick i mål på 3:28:42, en halvtimme bättre än jag trott. Mina deltider blev:
Simning - 00:40:55
Växling - 00:06:26
Cykling - 01:29:13
Växling - 00:05:35
Löpning - 01:06:34

Och det är verkligen anmärkningsvärt, för de tre gånger jag sprungit milen inför loppet har jag sprungit på just en timme och sex minuter, 06:35 per km ungefär. Vilket inte får mig att tro att jag är i mitt livs form, utan snarare att banan är kortare än de påstår att den är för det gick verkligen inte snabbt när jag sprang (det finns på film dessutom). Å andra sidan sprang många andra på runt 50 minuter, så det kanske bara kändes långsamt för att jag hade så mycket snabbare löpare att jämföra med.

Lucas var snäll och lånade ut sin jacka till mig, men det ska jag komma ihåg till nästa år, att ge Tobias lite överdragskläder så att jag har det när jag går i mål eftersom man promenerar tillbaka till stadshuset efter målgång och hinner bli rätt kall på den tiden.

Hur som är jag sjukt nöjd. Under loppet tänkte jag fan, jag skiter nog i att göra det här igen. Men som vanligt är jag nu sjukt sugen på att försöka förbättra tiden till nästa år. Jag kan om inte annat spara igen några minuter på växlingarna. Join me then?

Man måste inse sina svagheter

Sen är det ju en annan sak att ta tag i det. Till exempel vet jag att Tobias tycker att det här är skitstörigt:

När jag lägger kläder på hans sida av sängen. Det händer ungefär varje dag eftersom jag oftast byter kläder 1-4 gånger om dan och han sover bredvid garderoben.
Orkar jag göra något åt det? Nja... inte riktigt måste erkännas. Och om jag skulle åtgärda detta har jag ju liksom inga brister så egentligen är jag bara snäll mot Tobias så att han inte ska känna sig undermålig.

Och för de som inte känner mig var jag ironisk i det sista. Älskar dig bubbie!

Det här med feminism...

På sista tiden har jag då och då konfronterats av feminism. På semestern för några veckor sedan kom det på tal. Igår fick jag en lapp av unga folkpartister med en målad bild på en kvinna på väg ut ur dörren som säger till sin man att hon kanske blir sen om det blir drinkar efter mötet, och mannen i sin tur springer runt lägenheten med en dammsugare i ena handen och en bebis på den andra höften och säger att det inte är några problem. Och idag har jag kommit till kapitlet i min bok om sociala problem som heter "Har sociala problem ett kön?" och mest beskriver alla olika sätt kvinnor kränks på i samhället.

Är jag feminist? Alltså, jag antar det. Det är väl svårt att vara icke-religiös kvinna och inte vara feminist. Men jag har ändå ganska svårt att engagera mig i debatten.

Jag är uppvuxen i ett matriarkat där min mamma alltid varit den som tagit de flesta initiativ, engagerat sig i min och min brors göranden och måenden och arbetat 100% som bl.a. IT-projektledare på ett läkemedelsföretag samtidigt som hon var med i landslaget i karate och hade väldigt hög status i vår dojo, samtidigt som hon hade hundratusen vänner och reste utomlands själv flera gånger om året, antingen med karaten eller med vänner. Och i alla fall vad jag märkte hade min pappa absolut inga problem med detta.

Jag har en sambo som jag varit tillsammans med i tre år där det aldrig på något sätt varit en diskussion om att vi ska dela på tvättning, matlagning, städning och annat hushållsgöra, det är bara helt självklart. Det är även självklart att vi ska dela lika på de ekonomiska belastningarna och att jag måste prioritera jobbet ibland eftersom jag frilansar och ibland måste ta allt vad jag får för att ha inkomst.

Alla mina kvinnliga vänner är självständiga och erkända på sina arbetsplatser för sina insatser.

Jag arbetar delvis på en arbetsplats där gott och väl 50% är kvinnor och arvoden är jämlika. Jag arbetar i huvudsak på en arbetsplats där det i princip bara är män, men jag känner mig inte särbehandlad för det utan snarare har jag fått otroligt mycket uppmuntran och erkännande för mitt arbete och blir ofta önskad till jobb eftersom de ansvariga känner sig tryggast med mig.

Känner jag då aldrig av någon särbehandling? Jo, jag får till exempel nästan alltid sitta i mitten i baksätet ifall bilen är full, även om jag är näst längst av alla fem. Jag brukar be om hjälp att bära tung utrustning eftersom jag inte är lika stark som många av mina kollegor. Men där jag främst känt av det är när killar jag tyckt om som kompisar genom åren inte velat bli närmre vän med mig eftersom de inte är intresserade av att ha tjejkompisar, de är bara intresserade av att ha en tjej att ligga med eller dejta. Det var så fruktansvärt irriterande att jag faktiskt börjat lägga ner att försöka bli bra vän med singelkillar.

En radikal feminist kanske skulle säga att jag är indoktrinerad och har anpassat mig efter patriarkatet. Men jag känner mig faktiskt inte särskilt särbehandlad i den position jag befinner mig i idag. Kanske om jag jobbat i ett annat fält, varit tillsammans med en annan kille eller haft andra vänner. Kanske jag då hade brunnit mer för den här frågan.

Drömtydare skulle älska mina drömmar: 3

I morse drömde jag att jag skulle på dejt med en kille jag gillade (som inte var Tobias, tack och lov). Jag skulle hem till honom och äta middag. Men mitt under dejten började han bete sig märkligt. Stämningen blev obehaglig, han kändes oberäknelig och jag försökte med charm avleda honom men han var som ett tåg på väg att spåra ur. Till slut kom han närapå mig och tryckte ner mig på golvet. Han tog tag runt min strupe och tryckte. Han ströp mig nästan till döds.

Men här någonstans började drömmen om. Jag kom till honom igen, fylld av förväntan. Men jag visste nu att han skulle strypa ihjäl mig. Vi satte oss och åt och jag försökte att resonera med honom och bryta hans frenesi. Men han ströp mig igen så att jag började dö.

Drömmen började om och nu visste jag att jag inte kunde få honom att inte strypa mig. Därför slogs jag emot honom när han började brotta ner mig. Men han var alldeles för stark och ströp mig igen.

Drömmen började om igen och jag försökte nu fly när han kom emot mig. Jag försökte att hela tiden ha någonting emellan mig och honom, slängde saker på honom när han kom efter mig och försökte ta mig ut ur lägenheten. Men han fick tag på mig eftersom lägenheten var så liten. Och den här gången dog jag när han ströp mig.

Men trots att jag var död fortsatte jag att leva på andra sidan. Jag såg mig själv ligga på golvet, men samtidigt var jag fortfarande inuti min kropp och jag kunde känna mig rycka som man gör när man somnar. Dödsryckningarna. Jag tror att jag försökte börja leva igen, kämpa emot faktumet att jag var mördad. Men polisen kom och skrämdes av min kropp som låg och ryckte på trasmattan.

Jag accepterade att jag var död. Jag lämnade min kropp och fokuserade på hur jag nu skulle hantera min nya situation. Jag funderade över vilka i min bekantskapskrets som skulle ta sig till ett medium. Någon av dessa måste jag lokalisera så att jag kan berätta vem som dödat mig.

Och ungefär här vaknade jag.

Det var två motsägelser i drömmen. Trots att situationen egentligen borde uppfattas som hotfull kände jag mig snarare först förväntansfull, sedan nästan lite upprymd, kanske adrenalinstinn, och inte minst otroligt vaken. För det andra kunde jag samtidigt som jag ströps även strypa. Ibland kände jag hur jag ströps, ibland kände jag mina händer om halsen och hur jag skulle trycka för att strypa luftflödet. Jag ströp liksom mig själv genom en annan persons händer.

Analys på detta tack!

Social exklusion genom akademiskt ordbajseri

Ja, jag vet i alla fall vad jag ska skriva uppsats om någon gång under socionomutbildningen: "social exklusion".

Jag sitter och läser om hur samhället stänger ut vissa grupper, på ett universitet där akademiskt ordbajseri är viktigare än att få fram sitt syfte. Läser precis "...vilket betyder att en kunskapssociologisk ansats är central i den kausala realismens epistemologi". Seriöst, jag skriver 1.8 på högskoleprovets verbala del, och jag sitter och tolkar alla stycken i efterhand för att översätta till normal svenska i mina notiser. På vilket sätt är detta INTE att utestänga folk med svenska som andraspråk, folk med lässvårigheter eller rent allmänt folk som inte har mycket språkvana pga tidigare oengagemang i läs- och skrivövningar?

Universitetens besatthet av att använda så krångliga och abstrakta formuleringar som möjligt tycker jag är ett utmärkt exempel på social exklusion. Precis som jag tidigare läst om "fri vilja" handlar inte alltid "fri vilja" om att kunna välja helt fritt, eftersom alternativen inte alltid är önskvärda. T.ex. kanske min dyslektiske bror vill läsa vid universitet, men alternativet att sitta och plöja tusentals sådana här sidor, även om det är på ljudbok, vet jag utesluter för honom högre studier.

Fyller verkligen orden "diskurs", "socialkonstruktivism", "kausal" mm ett så viktigt syfte att de blir viktigare än budskapet i sig? Är de viktigare än att få in människor som skulle vara utmärkt lämpade för ett visst arbete, men väljer bort det pga av att de inte orkar med utbildningen och dess retorik?

Jag säger i alla fall aldrig ordet reciprocitet. Jag säger ömsesidighet. För det är vad det betyder. Men det är inte lika snyggt antar jag.

Hur som helst, när jag skriver det här som ett skolarbete vet jag hur jag kommer göra. Jag kommer skriva dikotomi istället för tudelning. Implicit istället för inbegripet. Hegemoni istället för herravälde. För annars får man inte lika bra betyg. Så jag vill bara säga till min bror, att jag ska försvara din ställning, synliggöra din sociala exklusion, men jag måste tyvärr göra det på ett språk som du inte förstår.

Cykelträning

Jag ska för första gången göra olympiska distanserna på Stockholm Triathlon om exakt 13 dagar. Oh my fucking god. När jag gjorde sprint-distanserna tidigare år skrev de ut var i ordningen av startande man kom i mål. Då var jag 92 av 99 tror jag. Mitt mål den här gången är att inte komma sist, men jag vette fan om det kommer att gå alltså. Det är inte det att jag är i horribel form. Jag är bara inte så målinriktad att jag tränar optimalt. Alltså är jag lite sådär småmysigt i form. Och det är väl okej om man ska göra vad som kallas motionärsdistanserna (sprint). Men nu ska jag alltså göra de olympiska: 1,5 km simning, 4 mil cykling och 1 mil löpning. Alltså EN MIL som avslut. Vad fan har jag gett mig in på?

Ja, okej. Jag var faktiskt bara rädd för löpningen. Först.

Men när jag skulle ut och bara lite snabbt dra av fyra, fem mil på cykeln insåg jag två saker.

1) Det är skiiiiiiiitsvårt att hitta en lång sträcka utan för många stopp (typ trafikljus) i Stockholm.
2) Jag är sjukt långsam.

Nu vet jag inte om det var på grund av att jag hamnade vid rödlysen, hade massor av uppförsbackar de första 5 kilometerna samt då och då stannade för att bedöma hur jag skulle cykla vidare för att komma upp i tillräckligt lång sträcka som det gick långsamt. Till min tröst känns det ganska logiskt.

Alltså, vet ni att det bara är en mil till Kungens Kurva? Hur kan det ta upp emot 45 minuter att ta sig därifrån och hem ibland?

Hur som började hela det här cykeldebaclet med att jag satte på mig min utrustning som inhandlades inför Halvvättern i fjol. Cykelshorts med vadderad murra, cykeltröja med fickor i ryggslutet, handskar. Sen min hjälm som ser ut som en svamp. Såg ändå ganska mycket ut som en cyklist. Ful på det där cyklist-sättet. Men sen satte jag på mig mina promenad-gympaskor istället för proffsiga klick-cykelskor. Och hoppade upp på min 5000 kronors-cykel med pakethållare. Istället för min 15000 kronors-cykel med hårstråsmala däck och en vikt på 700 hekto.

Jag kände mig grymt töntig. Som en riktigt töntig motionär. Jag tänkte att alla andra cyklister skulle fnissa okontrollerat när de fick syn på mig. Därför var det en tröst när jag vid Varvsgatan mötte en annan cyklist som också hade på sig vanliga gympaskor till sin supersportiga ensemble. Och dessutom en reflex formad som en nalle hängandes bakpå sadeln.

Tack, andra töntiga cyklisten, för att du fick mig att må lite bättre.

Framtida socionomen tar fart

Ja, jag kom ju som bekant inte in på psykolog den här hösten heller, men däremot på mitt andrahandsval: socionomprogrammet. Jag fick tag på kursplanen för hösten igår och tog en två timmar lång cykeltur runt stan för att samla på mig lite litteratur på diverse bibliotek. Lika bra att börja läsa nu innan jobbet tar fart på allvar i september. Har kommit femtio sidor i första boken som är intressant. Däremot reflekterade jag igår över hur böckernas yttre och sidornas layout påverkar min entusiasm/fasan inför att läsa dem.

Bok 1: "Åh, trevligt, ska bli intressant".







Bok 2: "Oh my fucking god, aaaaaaaaaaaaaaah!!!"

Svettig någon?

Jag har varit två veckor i Calpe, spanska kusten, tillsammans med 17 andra sköna människor, varav en majoritet var singelkillar.

På en av våra haverikvällar i Benidorm stod dessa snygga, intelligenta och högst icke-upptagna killar och dansade järnet... med varandra. Medan stället var packat av tjejer i närapå stripp-outfits. Förtjänt avklädda, ska sägas, eftersom det var trehundra grader celsius överallt.

Jag frågade Kalle varför i all världen, av alla människor på denna klubb, de stod och dansade med varandra istället för att gå på jakt. Svar:

"Jag vill inte ligga med nån tjej som skulle vilja ligga med mig just nu."

Dusch

Vi gick omkring i Valencia. Joel nös och jag såg ett kaskadsprut av saliv. Issa, Joels tjej, undrade över min äcklade min och jag berättade vad jag bevittnat. Issa svarade: "Jaja, det är ju så jag duschar".