På sista tiden har jag då och då konfronterats av feminism. På semestern för några veckor sedan kom det på tal. Igår fick jag en lapp av unga folkpartister med en målad bild på en kvinna på väg ut ur dörren som säger till sin man att hon kanske blir sen om det blir drinkar efter mötet, och mannen i sin tur springer runt lägenheten med en dammsugare i ena handen och en bebis på den andra höften och säger att det inte är några problem. Och idag har jag kommit till kapitlet i min bok om sociala problem som heter "Har sociala problem ett kön?" och mest beskriver alla olika sätt kvinnor kränks på i samhället.
Är jag feminist? Alltså, jag antar det. Det är väl svårt att vara icke-religiös kvinna och inte vara feminist. Men jag har ändå ganska svårt att engagera mig i debatten.
Jag är uppvuxen i ett matriarkat där min mamma alltid varit den som tagit de flesta initiativ, engagerat sig i min och min brors göranden och måenden och arbetat 100% som bl.a. IT-projektledare på ett läkemedelsföretag samtidigt som hon var med i landslaget i karate och hade väldigt hög status i vår dojo, samtidigt som hon hade hundratusen vänner och reste utomlands själv flera gånger om året, antingen med karaten eller med vänner. Och i alla fall vad jag märkte hade min pappa absolut inga problem med detta.
Jag har en sambo som jag varit tillsammans med i tre år där det aldrig på något sätt varit en diskussion om att vi ska dela på tvättning, matlagning, städning och annat hushållsgöra, det är bara helt självklart. Det är även självklart att vi ska dela lika på de ekonomiska belastningarna och att jag måste prioritera jobbet ibland eftersom jag frilansar och ibland måste ta allt vad jag får för att ha inkomst.
Alla mina kvinnliga vänner är självständiga och erkända på sina arbetsplatser för sina insatser.
Jag arbetar delvis på en arbetsplats där gott och väl 50% är kvinnor och arvoden är jämlika. Jag arbetar i huvudsak på en arbetsplats där det i princip bara är män, men jag känner mig inte särbehandlad för det utan snarare har jag fått otroligt mycket uppmuntran och erkännande för mitt arbete och blir ofta önskad till jobb eftersom de ansvariga känner sig tryggast med mig.
Känner jag då aldrig av någon särbehandling? Jo, jag får till exempel nästan alltid sitta i mitten i baksätet ifall bilen är full, även om jag är näst längst av alla fem. Jag brukar be om hjälp att bära tung utrustning eftersom jag inte är lika stark som många av mina kollegor. Men där jag främst känt av det är när killar jag tyckt om som kompisar genom åren inte velat bli närmre vän med mig eftersom de inte är intresserade av att ha tjejkompisar, de är bara intresserade av att ha en tjej att ligga med eller dejta. Det var så fruktansvärt irriterande att jag faktiskt börjat lägga ner att försöka bli bra vän med singelkillar.
En radikal feminist kanske skulle säga att jag är indoktrinerad och har anpassat mig efter patriarkatet. Men jag känner mig faktiskt inte särskilt särbehandlad i den position jag befinner mig i idag. Kanske om jag jobbat i ett annat fält, varit tillsammans med en annan kille eller haft andra vänner. Kanske jag då hade brunnit mer för den här frågan.
Är jag feminist? Alltså, jag antar det. Det är väl svårt att vara icke-religiös kvinna och inte vara feminist. Men jag har ändå ganska svårt att engagera mig i debatten.
Jag är uppvuxen i ett matriarkat där min mamma alltid varit den som tagit de flesta initiativ, engagerat sig i min och min brors göranden och måenden och arbetat 100% som bl.a. IT-projektledare på ett läkemedelsföretag samtidigt som hon var med i landslaget i karate och hade väldigt hög status i vår dojo, samtidigt som hon hade hundratusen vänner och reste utomlands själv flera gånger om året, antingen med karaten eller med vänner. Och i alla fall vad jag märkte hade min pappa absolut inga problem med detta.
Jag har en sambo som jag varit tillsammans med i tre år där det aldrig på något sätt varit en diskussion om att vi ska dela på tvättning, matlagning, städning och annat hushållsgöra, det är bara helt självklart. Det är även självklart att vi ska dela lika på de ekonomiska belastningarna och att jag måste prioritera jobbet ibland eftersom jag frilansar och ibland måste ta allt vad jag får för att ha inkomst.
Alla mina kvinnliga vänner är självständiga och erkända på sina arbetsplatser för sina insatser.
Jag arbetar delvis på en arbetsplats där gott och väl 50% är kvinnor och arvoden är jämlika. Jag arbetar i huvudsak på en arbetsplats där det i princip bara är män, men jag känner mig inte särbehandlad för det utan snarare har jag fått otroligt mycket uppmuntran och erkännande för mitt arbete och blir ofta önskad till jobb eftersom de ansvariga känner sig tryggast med mig.
Känner jag då aldrig av någon särbehandling? Jo, jag får till exempel nästan alltid sitta i mitten i baksätet ifall bilen är full, även om jag är näst längst av alla fem. Jag brukar be om hjälp att bära tung utrustning eftersom jag inte är lika stark som många av mina kollegor. Men där jag främst känt av det är när killar jag tyckt om som kompisar genom åren inte velat bli närmre vän med mig eftersom de inte är intresserade av att ha tjejkompisar, de är bara intresserade av att ha en tjej att ligga med eller dejta. Det var så fruktansvärt irriterande att jag faktiskt börjat lägga ner att försöka bli bra vän med singelkillar.
En radikal feminist kanske skulle säga att jag är indoktrinerad och har anpassat mig efter patriarkatet. Men jag känner mig faktiskt inte särskilt särbehandlad i den position jag befinner mig i idag. Kanske om jag jobbat i ett annat fält, varit tillsammans med en annan kille eller haft andra vänner. Kanske jag då hade brunnit mer för den här frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar