Jag ska för första gången göra olympiska distanserna på Stockholm Triathlon om exakt 13 dagar. Oh my fucking god. När jag gjorde sprint-distanserna tidigare år skrev de ut var i ordningen av startande man kom i mål. Då var jag 92 av 99 tror jag. Mitt mål den här gången är att inte komma sist, men jag vette fan om det kommer att gå alltså. Det är inte det att jag är i horribel form. Jag är bara inte så målinriktad att jag tränar optimalt. Alltså är jag lite sådär småmysigt i form. Och det är väl okej om man ska göra vad som kallas motionärsdistanserna (sprint). Men nu ska jag alltså göra de olympiska: 1,5 km simning, 4 mil cykling och 1 mil löpning. Alltså EN MIL som avslut. Vad fan har jag gett mig in på?
Ja, okej. Jag var faktiskt bara rädd för löpningen. Först.
Men när jag skulle ut och bara lite snabbt dra av fyra, fem mil på cykeln insåg jag två saker.
1) Det är skiiiiiiiitsvårt att hitta en lång sträcka utan för många stopp (typ trafikljus) i Stockholm.
2) Jag är sjukt långsam.
Nu vet jag inte om det var på grund av att jag hamnade vid rödlysen, hade massor av uppförsbackar de första 5 kilometerna samt då och då stannade för att bedöma hur jag skulle cykla vidare för att komma upp i tillräckligt lång sträcka som det gick långsamt. Till min tröst känns det ganska logiskt.
Alltså, vet ni att det bara är en mil till Kungens Kurva? Hur kan det ta upp emot 45 minuter att ta sig därifrån och hem ibland?
Hur som började hela det här cykeldebaclet med att jag satte på mig min utrustning som inhandlades inför Halvvättern i fjol. Cykelshorts med vadderad murra, cykeltröja med fickor i ryggslutet, handskar. Sen min hjälm som ser ut som en svamp. Såg ändå ganska mycket ut som en cyklist. Ful på det där cyklist-sättet. Men sen satte jag på mig mina promenad-gympaskor istället för proffsiga klick-cykelskor. Och hoppade upp på min 5000 kronors-cykel med pakethållare. Istället för min 15000 kronors-cykel med hårstråsmala däck och en vikt på 700 hekto.
Jag kände mig grymt töntig. Som en riktigt töntig motionär. Jag tänkte att alla andra cyklister skulle fnissa okontrollerat när de fick syn på mig. Därför var det en tröst när jag vid Varvsgatan mötte en annan cyklist som också hade på sig vanliga gympaskor till sin supersportiga ensemble. Och dessutom en reflex formad som en nalle hängandes bakpå sadeln.
Tack, andra töntiga cyklisten, för att du fick mig att må lite bättre.
Ja, okej. Jag var faktiskt bara rädd för löpningen. Först.
Men när jag skulle ut och bara lite snabbt dra av fyra, fem mil på cykeln insåg jag två saker.
1) Det är skiiiiiiiitsvårt att hitta en lång sträcka utan för många stopp (typ trafikljus) i Stockholm.
2) Jag är sjukt långsam.
Nu vet jag inte om det var på grund av att jag hamnade vid rödlysen, hade massor av uppförsbackar de första 5 kilometerna samt då och då stannade för att bedöma hur jag skulle cykla vidare för att komma upp i tillräckligt lång sträcka som det gick långsamt. Till min tröst känns det ganska logiskt.
Alltså, vet ni att det bara är en mil till Kungens Kurva? Hur kan det ta upp emot 45 minuter att ta sig därifrån och hem ibland?
Hur som började hela det här cykeldebaclet med att jag satte på mig min utrustning som inhandlades inför Halvvättern i fjol. Cykelshorts med vadderad murra, cykeltröja med fickor i ryggslutet, handskar. Sen min hjälm som ser ut som en svamp. Såg ändå ganska mycket ut som en cyklist. Ful på det där cyklist-sättet. Men sen satte jag på mig mina promenad-gympaskor istället för proffsiga klick-cykelskor. Och hoppade upp på min 5000 kronors-cykel med pakethållare. Istället för min 15000 kronors-cykel med hårstråsmala däck och en vikt på 700 hekto.
Jag kände mig grymt töntig. Som en riktigt töntig motionär. Jag tänkte att alla andra cyklister skulle fnissa okontrollerat när de fick syn på mig. Därför var det en tröst när jag vid Varvsgatan mötte en annan cyklist som också hade på sig vanliga gympaskor till sin supersportiga ensemble. Och dessutom en reflex formad som en nalle hängandes bakpå sadeln.
Tack, andra töntiga cyklisten, för att du fick mig att må lite bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar