Heath Ledger

När jag var i Tanzania 2008 var hela gruppen ute på diverse studiebesök under en hel dag. Framåt eftermiddagen hamnade vi på ett sjukhus. Vi blev inledda i ett litet mörkt och kvavt rum där alla sattes på rad på en bänk.
Den kvinnliga läkaren talade allvarsamt om den fattiga lokalbefolkningen som inte hade råd med medicin och därför dog av de mest lättbotade sjukdomar. De hade långt att gå, eller de måste arbeta, och tog sig därför aldrig till sjukhusen över huvud taget. Barn, gamla, unga och starka; alla strök med där fattigdomens piska svepte fram.
Vi, å andra sidan, led också. Till allas fasa blev kombinationen resa+värme+äntligen få sitta ner lite för mycket och alla började nicka till. Det var hemskt. Jag plockade upp en våtservett och började torka mig i ansiktet, och alla andra slängde sig över mig för att få ta del av härligheten som gav en visserligen kortvarig men ändå uppiggande effekt.

När vi kom ut i minibussen igen ringde jag Lucas. Han berättade att Heath Ledger hade dött. Jag blev helt chockad och delgav nyheten till de andra, varpå alla började flämta och oja och fråga hur, hur?

Kurvor

Bildproducenten ska gå igenom bilderna på banvarvet med expertkommentatorn.

"Calle, dina kurvor..." börjar han.
"Ja, tack, är de fina?" svarar Calle.

Humor.

Cuba libre!

F: Ska vi inte dra till Cuba då?

M: Alltså, jag är inte så sugen på Cuba. Jag kan inte låta bli att känna att det finns en risk att... dö.

Not even a parking ticket!

Ni vet i filmer, när poliserna ska gräva fram lite smuts om någon (term som definitivt gör sig bättre på engelska...). Manny kommer in och ropar "Phil! Got any?" och Phil ropar, på bred Bostondialekt med extra nasala och utdragna a:n, "Naaaw, not even a paarkin' ticket!".

Hur gör de människorna? På mina sex år med körkort tror jag att jag har fått, i runda slängar, femton parkeringsböter. En minisemester har gått om intet, rakt ner i fitt-carparks ficka.

Laika

För några veckor sedan hamnade jag i diskussionen "vilken hundras var egentligen Laika?" och alla hade olika gissningar. Av någon anledning har jag alltid haft för mig att Laika var en Jack Russell. Självklart blev jag nu tvungen att wikipedia och tadaaa! Vem hade inte rätt om jag. Visserligen inte en Jack Russell utan en blandras funnen på gatan, men med klara likheter.

Och vilken tragisk historia Laika har... enligt artikeln på wikipedia dog hon redan 5-7 timmar efter uppskjutningen på grund av stress och överhettning. Hur kan de som tränat henne stå ut med att veta att det är hennes öde under hela förberedelsetiden? Om det varit jag skulle en liten del av min själ nog dött med henne, utan värdighet och utan begravning.

Skyll på Twilight

Jag har funderat lite över debatten att det är modeindustrin som hetsar folk, och kanske främst tjejer, att sträva efter ett perfekt utseende. Man ska vara smal, snygg, välklädd och välfriserad. När man inte lyckas uppnå detta skapar det en väldigt destruktiv stress som modellerna anklagas för.

Jag säger att det inte stämmer. Modeller är modeller och oavsett hur vackra man kan tycka att modeller är och hur gärna man skulle vilja se ut som en modell så acctepterar nog de flesta att dem de facto inte gör det. Man är medveten om retuschering, kameravinklar, smink och styling. Man är medveten om modellernas träningshets, märkliga dieter och man tycker lite synd om dem som är så beroende av sitt utseende. Modellerna smala nog för att gå på runways sägs med rynkade näsor vara för smala.

Nej, jag skulle säga att modellerna i majoritet inte står ansvariga för någon personlig stress hos oss vanliga människor. Problemet är inte modeindustrin; problemet är litteraturen. Har du någonsin läst en bok där den romantiska kärleksscenen beskrivs:

"Hon böjde ner huvudet mot hans och kysste honom. När deras vinternariga läppar möttes gick det en stöt igenom henne. Han tryckte henne emot sig och strök henne över den finniga ryggen. Hon drog fingrarna genom det hår som fanns kvar på hans huvud. När han la henne i sängen och smekte hennes ben noterade han att hon inte bara hade rikligt med celluliter, hon hade dessutom inte hunnit raka sig."

Tjejerna har alltid perfekt porslinshy. Deras hår är tjockt och svallande, deras skratt klingande. Ögonen drunknar man i, leendet är vitt och bländande. De är smala, eller vackert kurviga på precis rätt sätt. Männen har lagom mycket muskler, tjockt hår, är långa och maskulina. De är intelligenta, lojala och fantastiskt händiga. Och framför allt så älskar de sina kvinnor mer än livet självt.

Problemet med litteraturen är att den sällan blottar "bristerna" så som verkligheten alltid har potentialen att göra. Jag kan skriva min gestalt precis så jag vill ha henne. Och jag, som författare, vet att läsaren alltid vill ha en perfekt karaktär att älska.

Å andra sidan ska jag inte lägga skuld någonstans egentligen. Jag ska bara acceptera mig själv så som jag ser ut och är, älska mig själv idag och inte se tillbaka och ångra att jag inte tog vara på sånt som det förflutna erbjöd.

Det är bara kul att gnälla lite ibland.

Kött

Jag stod härom kvällen och skar upp en stor bit biff jag köpt. Jag tog i ordentligt och kniven skar med ett distinkt läte igenom köttet. Tre saker slog mig.

1. Det är så här det skulle låta om någon bestämde sig för att stycka mig.

2. Det måste ju någon gång, någonstans ha varit någon psykopat som mördat någon, styckat offret och serverat honom som hamburgare på McDonalds.

3. Det måste vara sånt här folk menar när de säger att jag tänker på konstiga saker.

Barbar

Det går ju inte annat än att älska en kille som heter Barbaric i efternamn.

Förälskelser

Jag är förälskad i den här sången. Det är en ljuv och melankolisk men aldrig sorgsen kärlek. Den sveper om mig och vaggar mig, stänger av mitt yttre och bäddar ner mig i ett stillsamt tillstånd. Den bara är och får mig att bara vara.



Den här låten är jag också förälskad i, men det är en helt annan typ av kärlek. Den är intensiv, nästan smärtande. Den gör mig lycklig, drar rakt in i mig och sliter sig ut genom bröstet. Jag begravs i den och dränks i den och drunknar i den. Den får mig att tänka på kärlek som är omöjlig att förneka, den är så närvarande, så påtaglig och sönderslitande. Jag älskar den.

Och hur lustigt är det inte att jag så intensivt njuter av en sång betitlad det ord som ledde det uppror jag förde mot mig själv i mina tonår, det ord som också det slet mig sönder och samman, men samtidigt byggde upp mig igen starkare än jag varit tidigare? Det ord som jag lärt mig att älska.

Hur inne?

Skickat:
Snacka om att jag har halva inne!

Mottaget:
Halva inne? Du är så inne att Paris Hilton skriver hatinlägg på sin blogg om dig.

Skickat:
Haha! Jag är så inne att jag inte hittar ut!

Mottaget:
Så inne att du praktiskt taget är inredning!

Skickat:
Jag är så inne att inte ens Deep Throat kom så långt in!

Mottaget:
Hahahahahaha!!!

Skickat:
Wait, I've got more! Jag är så inne att videodomaren säger upp sig!

Mottaget:
Så inne att utelistan tog självmord.

Skickat:
Jag är så inne att en ytterdörr bara känns onödig.

Mottaget:
Så inne att du kan sälja alla ytterkläder på blocket!

Skickat:
Så inne att ordet "ut" tas ur svenska akademins ordlista.

Mottaget:
Så inne att wikipedia inte tar bort artikeln om dig.

Skickat:
Hahaha! Jag är så inne att jag kan få permanentat hår att bli mode.

Mottaget:
Så inne att Lykke Li-knuten känns passé.

Skickat:
Så inne att utomhus hatar sig själv och skär sig i handlederna i mörkret i badrummet.

Mottaget:
Hahahahahaha!

Skickat:
Ok, I'm done.

Skor på telefonlinor

Kanske är det för att jag älskar filmen Big Fish, kanske är det bara för att jag är jag - men oavsett orsak känner jag mig alltid lycklig av att se sånt här.

Assessoar

Vassin.

Asseptera.

Assent.

Essentrisk.

Assessoar.

ELLER!

Vaccin, acceptera, accent, eccentrisk och ACCessoar. Märks det att detta stör mig otroligt jävla mycket?!

Jag gör konstiga saker när jag dricker: 2 - Vaknar på Mälardrottningen

Vaknade igår morse (en tisdag) klockan sex på morgonen, illamående och i fosterställning tillsammans med tre andra människor i en hytt på Mälardrottningen. Försöker ta mig därifrån, men blir spyfärdig av att stå upp, så jag lägger mig på golvet. Får där för mig att maila en kille och kräva att han bjuder ut mig. Fortsätter in på toaletten (1x1 kvadratmeter) och väntar på att spykänslorna ska avta. Lyckas gräva fram min väska, kliva över hon som sover framför dörren och ta mig i land. Misshandlar sönder ena fotknölen med mina träskor under vinglig promenad till Götgatan där jag tar en taxi. Går hela vägen och förundras över Stockholm, hennes skönhet och vilka märkliga upptåg hon för i min väg...

Spontaniteten, mon ami

För en kvart sen tänkte jag åka upp till landet och åka wakeboard, inte för att jag egentligen vill utan för att jag bara vill göra någonting till skillnad från vad jag gör nu (ingenting).

Men så hörde jag av mig till en gammal vän som bjöd in mig på middag och partaj, så nu ska jag till Lidingö.

Om du inte är spontan kan du tyvärr inte vara min vän.