När jag var i Tanzania 2008 var hela gruppen ute på diverse studiebesök under en hel dag. Framåt eftermiddagen hamnade vi på ett sjukhus. Vi blev inledda i ett litet mörkt och kvavt rum där alla sattes på rad på en bänk.
Den kvinnliga läkaren talade allvarsamt om den fattiga lokalbefolkningen som inte hade råd med medicin och därför dog av de mest lättbotade sjukdomar. De hade långt att gå, eller de måste arbeta, och tog sig därför aldrig till sjukhusen över huvud taget. Barn, gamla, unga och starka; alla strök med där fattigdomens piska svepte fram.
Vi, å andra sidan, led också. Till allas fasa blev kombinationen resa+värme+äntligen få sitta ner lite för mycket och alla började nicka till. Det var hemskt. Jag plockade upp en våtservett och började torka mig i ansiktet, och alla andra slängde sig över mig för att få ta del av härligheten som gav en visserligen kortvarig men ändå uppiggande effekt.
När vi kom ut i minibussen igen ringde jag Lucas. Han berättade att Heath Ledger hade dött. Jag blev helt chockad och delgav nyheten till de andra, varpå alla började flämta och oja och fråga hur, hur?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar