Tuleeni

Jag har fortfarande kontakt med ett barnhem jag besökte i Tanzania för tre år sedan. Barnhemmet heter Tuleeni och huserar ungefär 40 barn. Det ligger i Moshi vid Kilimanjaros fot och drivs av en lärarinna som heter Flaria Faraji. Hon har fyra egna barn och fem barn efter sina avlidna syskon. Utöver dessa, som bodde hemma i hennes och hennes mans enplanshus, började folk komma till henne och be henne ta hand om deras barn eftersom de inte hade råd att ta hand om dem.

Till skolan där Mama Faraji jobbar kom för några år sedan en student vid namn Megan för att undervisa. När hon upptäckte att Mama Faraji då hade 20 barn som bodde hemma hos sig hjälpte Megan henne att hyra ett hus och köpa sängar, myggnät och tillbehör. Huset ligger 40 minuters gångväg från skolan och Mama Farajis hus och de enda som arbetar där förutom Mama är en kockerska och en nattvakt. Barnen sover där själva och det är inte ovanligt att barn kidnappas ur sina sängar i Tanzania.

När jag kom dit bodde ca 35 barn på barnhemmet. De turades om att bo hemma hos Mama och på barnhemmet. De hade en ko och några höns och lite land där de odlade grödor. Grannar hjälpte ibland till genom att komma med mat eller lite pengar. En skola i Portugal samt några enstaka besökare hjälper till med finansiella medel. Utöver det kan inte Mama Faraji få något finansiellt stöd. Varken staten eller NGO's (non-governmental organizations) ger stöd till sån här typ av verksamhet eftersom de här barnen inte är värst drabbade.

Mama Faraji sätter stort värde på utbildning och alla barnen går i skolan.

När jag var där var deras högsta dröm att äga ett eget hus. Nu har de köpt mark att bygga på, men behöver ytterligare pengar för själva huset. Om någon vill hjälpa vet ni vart ni vänder er.

Filmtips: 127 hours

Den här ska jag se! Otrolig, sann historia. Check. Bra regissör i Danny Boyle (slumdog millionaire bl.a.). Check. Fantastisk huvudrollsinnehavare, en av mina favoriter: James Franco. Check. Enligt utsago kräktes och svimmade folk i salongen under London-premiären. SPOILERALERT!! Han amputerar nämligen sin egen arm med en kniv.

Premiär 2011-02-11

Jag lever!

Och kom på att proppskåpet sitter i garderoben.

Let there be light.

Proppen har gått

Lägesrapport: hallampan smällde när jag kom hem. Trodde att det var lampan, men även badrummet, sovrummet och garderoben går inte att tända, endast rummet.

Tacksam för:

1. Att jag inte längre är dödligt mörkrädd. Bara normalt, sunt paranoid och paranormalitettroende.

2. Att jag har kvar min pannlampa som jag hade i Tanzania.

3. Att ingen ser mig när jag har på mig pannlampan.

4. Att ingen i filmer någonsin blivit mördad eller hemsökt till tonerna av Sean Paul, och att denna triviala musik därför kan hjälpa mig att hålla lugnet när natten kommit.

5. Att jag har en helt upplyst byggarbetsplats stor som fem fotbollsplaner utanför fönstrena.

6. Kommer även vara tacksam om ingenting händer mig inatt och jag får vakna upp ännu en gång till detta fantastiska liv, ifredlämnad av psykopater/spöken/psykopatspöken/läskiga spökbarn med stora svarta ögon och utsläppt smutsigt hår som står och stirrar på mig när jag sover.

Okej, nu slutar jag. Ska ju in och duscha - HIJÄÄÄ! Förlåt, Spotify hakade upp sig lite med ett konstigt ljud och tre blodkärl sprack i huvudet på mig... - och det är kolsvart i badrummet. Hmm... kanske ska vänta till imorgon?

Elin

Jag vill ta några minuter och skriva en kärleksförklaring till min vän Elin.

Jag gillar människor som överraskar mig, människor som inte är vad jag först trodde att de var. Därför blev det ingen blixtförälskelse i Elin för min del - hennes överraskning var att hon är precis så som jag först uppfattade henne.

Hon är nog den enda jag känner som verkligen till hundra procent är sig själv i alla lägen och med alla människor. Som inte förställer sig för någon, och som, till skillnad från jag, tycks vara i så total harmoni med sig själv. Det känns inte som att det ens är en diskussion för henne - jag har nog aldrig hört henne racka ner på sig själv i någon seriös mening (återigen, till skillnad från jag).

Jag vet inte om det är detta som gör att Elin kan hantera allt jag säger och gör med inte mycket mer än ett lyft på ögonbrynet. Det känns som att jag skulle kunna säga till henne att jag älskar lukten av sopor och hon skulle dra lite på smilbandet, förmodligen säga sitt standard-usch!, men fortfarande acceptera det med en axelryckning.

En sak som jag verkligen älskar med Elin är en sak hon brukar säga till mig: hon brukar kalla mig för en tönt. Det kanske inte låter så smickrande, men jag har funderat på det. Ingen har kallat mig tönt förutom Elin, men en tönt är faktiskt precis vad jag är. Det har inte riktigt slagit mig tidigare, innan Elin började säga det, men det är sant. Och därför är det så trevligt när Elin säger det - det känns som att hon verkligen ser mig för den jag är, på ett sätt som inte ens jag kan helt och fullt.

Dessutom har Elin ett gott hjärta.

Mitt tecken på att jag älskar någon är när jag inte stör mig på deras "fel". Saker som jag skulle stört mig på om någon annan gjort det irriterar mig inte det minsta när någon jag älskar gör det, för det ingår liksom i paketet och blir en del av det jag älskar. Och det finns ingenting jag stör mig på hos Elin - för mig är hon perfekt som hon är.

Och om Elin inte grinar när hon läser det här, då är jag verkligen helt ute och cyklar, för Elin grinar till allt. Grinar du, Elin?

Se upp för den här filmen

Sitter och ser på slutet av Se Upp För Dårarna. Om jag hade lite tilltro till Helena Bergström innan så är den i alla fall totalt utplånad nu. Jag frågar Helena i viewingen samma sak som jag frågar Anna-Maria Corazza Bildt när hon står med hårsprayen framför spegeln på morgonen:

Ser du på det här och tänker "Jaa, joo!" med ett nöjt leende?

Det gör fysiskt ont i mig att se på så extremt uselt filmskapande.

Nya tröjan

Dag 1: Kör från Borås till Örebro (hockey, vad annars?) och lirkar locket av en gammal kaffekopp som står i dörrfacket. Lutar den mot mig för att spotta ut tuggummit i den. Häller 1/4 kopp kallt kaffe på och innanför nya tröjan.

Dag 2: Tvättning, torking, kaffeodörsinspektion.

Dag 3: Upptäcker efter fem timmar stor intorkad ketchupfläck på ena bröstet.

Charlie bit me!

Ja, som vanligt är jag sjukt sen. Jag har ju sett filmen förut, men nu kom den verkligen precis mitt i ett par ångestdagar och jag blir bara så sjukt glad av att se den. Igår visade dessutom Elins pojkvän Mange denna lilla remix, och jag håller med honom - jag skulle lyssna på den!