Mikko Kalteva

Mikko Kalteva har förstört mitt liv. Varje gång jag säger "brr, vad kallt det var" tänker jag på Mikko Kalteva. Han är som killen som mina kollegor jobbade med på hockey-VM ett år: Justin Case.

Biggest Loser in my heart

Jag vill bli fet och vara med i Biggest Loser bara för att kunna gå ner i vikt igen och vara så där stolt över mig själv, övervinna allt som tidigare hindrat mig, känna att jag förvandlas till en ny människa och att jag gör någonting som jag aldrig någonsin trott att jag var stark nog att klara av tidigare och känna mig som att det inte finns någonting som jag inte kan göra - så som deltagarna känner. En av världens vackraste känslor.

Osynliga tecken

Jag går hela tiden runt och väntar på att jag ska få uppleva allt det där som alla beskriver. Det känns som att det inte är riktigt rätt om det inte är så som alla andra säger att det ska vara. Pirret som säger en att man är kär. När jag ser på honom och fylls av den plötsliga känslan av att jag verkligen älskar honom. Den fasta övertygelsen att jag inte kan leva utan honom, inte andas utan honom, inte vara hel eller halv eller ens en fjärdedel utan honom.

Men jag förstod att jag var kär innan jag kände det. Och jag förstod att jag älskar honom innan jag visste det. Och jag vet att jag saknar honom även om det inte känns. För så är det med mig - jag känner inte så mycket. Jag bara förstår vad jag känner genom att tolka mina reaktioner.

Som när jag tappade halsbandet i Nya Zeeland som jag fått av honom och bröt ihop totalt. Då erkände jag att jag var kär i honom. Efter fyra månader tillsammans.

Och när tanken slog mig att vad som helst kan hända när han är borta, att han reser och vi säger att vi ses sen - men han kan lika väl dö där borta. Han kan lika väl bara försvinna och jag kommer aldrig ens få se hans kropp. Jag kommer bara ha bilder kvar - och då kommer jag aldrig ha sagt till honom att jag älskar honom. Och den ångesten jag kände när jag tänkte det var min insikt om att jag är en dumsnut och jag väntar på osynliga tecken - jag vet ju att jag älskar honom.

Och när han väl har rest så fortsätter jag som om han aldrig ens fanns. Jag går runt i mina dagliga rutiner, velar inför att åka till gymmet, köper toapapper för specialpris, tar alla mina chanser att se nya avsnitt av Biggest Loser. Jag säger till mamma "jag saknar honom inte än" och tycker att det är intressant och väntar och studerar hur min reaktion är första gången en kille lämnar mig kvar i vardagen. Och jag säger "jag saknar honom inte" och jag känner det. Jag känner det när jag kliver in i hans lägenhet och han inte är där och jag knappt tänker på det. "Jag saknar honom inte" tänker jag i muntert tonläge och noterar det i min studie.

Sen ligger hans kavaj på soffan, och där sitter jag med den tryckt mot mitt bröst, kramandes den. Den luktar parfym och svett i en unken kombination, men det är den ljuvligaste doften för det är så han luktar när han kommer hem från jobbet och jag kramar honom. Jag sitter i soffan och kramar kavajen och det känns som att jag inte kan släppa den.

Och jag säger till mig själv att jag är en dumsnut som väntar på osynliga tecken - jag vet ju att jag saknar honom.

Bra kollegor

Jobbade i Ängelholm med hockey i måndags, alltså dagen innan min födelsedag. Sov på hotell och mötte kollegorna vid frukosten. Nämnde att jag hade mycket att fixa när jag kom hem och Niklas frågade vad jag skulle göra. När han fick reda på att det var min födelsedag frågade han varför jag inte sagt något dagen innan, då kunde han ha grattat mig i sändning som han gjorde förra året (när jag hypade min födelsedag som fan eftersom jag jobbade i Malmö den dagen, hade med mig cupcakes och bar en gul pin som det står "Hipp hurra, det är min födelsedag" på och krävde att alla skulle sjunga för mig). Jag sa att det var ingen stor grej i år, jag skulle ju hem och fira med släkten så jag fick ju en ordentlig födelsedag.

Några timmar senare satt vi längst fram i flygplanet som skulle ta oss hem när Niklas reste sig och gick bak. "Orutinerat att gå och kissa på en entimmesflygning" tänkte jag, men så visade sig fallet inte vara. Ungefär en kvart senare basunerade flygvärdinnorna ut i högtalarna att vi hade en jubilar ombord på planet, Fanny Berger som fyllde 25 år idag, och det är ju någonting att fira, och om alla skulle vilja hjälpa till med ett fyrfaldigt leve - och så ropade hela planet HURRA, HURRA, HURRA, HURRA! och jag blev knallröd i ansiktet (kändes det som i alla fall) och Niklas spelade oskyldig. Och även fast jag inte efterfrågade någon stor hyllning i år så blev jag jävligt glad av det, och det höll i sig resten av dagen.

Tio poäng

Grattis Fanny Berger!

Ville bara ta en minut och gratta mig själv på 25-årsdagen. Stort grattis!

Tack, tack!

Uppskattning

Jag har kommit på en sak. Jag och Tobias är väldigt generösa mot varandra på så sätt att vi hela tiden försöker att underlätta för och muntra upp den andre. Vi handlar åt varandra, skjutsar och hämtar, diskar, städar, köper någon mycket liten men ändå mycket uppskattad present, som en ask lakrits eller en cola light.

Jag tror att detta är en egenskap som vi båda besitter naturligt och som är mycket, mycket viktig i vårt förhållande. Men det är inte tjänsterna som är viktiga - det är uppskattningen. Jag skulle diska Tobias disk även om han inte sa någonting eftersom jag vet att han blir glad, men visst känns det naturligtvis mer uppskattat när han skickar ett sms där han säger att jag är fantastisk. Då säger jag inte varsågod, jag säger "tack för att du uppskattar det". Enligt mig är det precis lika viktigt, om inte viktigare, än tjänsterna i sig.

Whitney Houston

Jag, som kollar på videon till I wanna dance with somebody:
Det är så tragiskt, hon hade verkligen allt! Jätte-jättevacker, skitfin kropp, duktig skådis, perfekt sångröst.

Tobias (utan att inse ordvitsen):
Mm, but she blew it.

Ägg vs. kyckling

Nu borde jag egentligen kolla upp detta noga på konsumentverket eller dylikt för att framstå som en allmänbildad och läroinriktad bloggare innan jag skriver, men det har jag absolut inte energi till just nu, så rätta mig om jag har fel, men...

...är det inte så att på äggkartonger så måste producenterna - enligt lag - skriva ut tydligt vilka levnadsförhållanden hönsen som värper äggen har. Bor de inne eller ute, har de sittpinne eller är de frigående?
Sen går man bort till frysdisken och ska ta en påse med kycklingfiléer. Då står det vilket land de är producerade i. Ingenting om kycklingarnas levnadsförhållanden.

Det är ju samma djur - varför inte samma regler?

För långa flygningar

Efter sammanlagt ungefär två dygns flygning hade jag och Lucas på väg hem från Nya Zeeland sett i princip allt som flygbolaget hade att erbjuda i filmväg.

Vi kom till en punkt då Lucas satt och kollade på Dolphin Tale och jag kollade på Lejonkungen.

Man vet att man är trött...

...när man står och läser på en glassförpackning om Ben & Jerrys kampanj för främjandet av renare nordiska hav och nästan börjar grina för att det är så fint.