Frikort

Nej, inte Alexander Ovechkin. Frikort för vård. Nu är både frikortet och olycksfallsförsäkring kirrat så nu ska jag skada mig utav bara helvete i ett år. Passande nog tänkte jag träna mer än någonsin inför klassikern.

Spring spring spring!

Som kompensation för att jag inte kan springa själv ännu skriver jag ett litet löparinlägg idag.

Ska vi ta intervallträning nummer två: platträning. Det är helt enkelt intervaller på platt mark.

Attila hade tusen jobbiga varianter av platta intervaller som jag verkligen inte alls tycker om för det är så sjukt jobbigt. Jag är mycket mer okej med jobbigheten av back- eller trappträning. Platträning är så låååångt och så jooooobbigt!

Men effektivt!

Det enda jag hittills gjort av intervallerna jag fick lära mig är pyramiden. Jag brukar springa nere i Tanto nedanför Liljeholmsbron. Det finns en "cirkel" runt parken som är ca 700 meter lång. Det är en lätt nedförsbacke och en liten uppförsbacke, men i övrigt är det platt.

Jag joggar ner dit som uppvärmning och stretchar lite innan jag börjar, får ner pulsen lite. Jag börjar med att springa ett varv så snabbt jag kan, sedan stillastående vila tills att pulsen är på 120. Sedan springer jag två varv. Så snabbt jag kan, men fortfarande så att jag kan hålla ungefär samma hastighet hela vägen.

Efter nästa vila drar jag ner tempo ytterligare och springer tre varv. Efter vilan vänder jag på det och springer två, vilar, och springer sedan ett varv till och det är då man verkligen köttar för då är man snart klar.

Det går att variera den här intervallträningen efter ens egen nivå. Jag tycker om att ha stillastående vila mellan intervallerna, men man kan även springa ett eller ett halvt varv långsamt mellan intervallerna. Man kan även variera antalet varv. På kryssningen i Karibien var varvet på båtdäcket 250 meter och då körde jag 1-2-3-4-5-4-3-2-1 varv istället.

Enjoy this awful work out.

Korv

Min kollega från Småland och jag har haft otaliga diskussioner om hur man uttalar vissa ord.

En dag kom han och berättade vad som nu blivit en av mina favorithistorier.

Kollegan bor i Stockholm och har barn som vuxit upp här. De pratar alltså stockholmska. Denna konversation skedde mellan pappa och dotter:

Dotter, ca fyra år:
Pappa, säg korv.

Pappa, på småländska:
Kåov.

Dotter:
Nej pappa, det heter inte kåov. Det heter faktiskt korv.

Stortån två veckor senare

Jag visade min stortå (den som på något sätt stoppade cykeln i 25 km/h) för Issa på midsommar. Hon hade ingen särskild reaktion.

Jag:
Mmm... Den är lite blå.

Issa:
Jaha, det är inte nagellack?

Jag:
Eh... Nej.




Dessutom är mitt nagelband grönt. GRÖNT!! Det är ett mirakel om den där nageln inte poppar av till slut. Men nu kan jag i alla fall gå nästan helt utan att halta. Finally!

Tråkigt på sommaren

Jag är inte den enda som tenderar att bli uttråkad under tv-världens jobbtorka på somrarna. Malin D drabbas också av den, så vi får försöka underhålla varandra.

Imorgon ska jag till exempel ut lite och drog ett mess till Malin:

Jag:
Om du har tråkigt imorgon kan du få följa med mig bort till Medis för att prata med några cykelsnubbar om att eventuellt reparera min cykel, samt en tur till någon mataffär på folkungagatan som har kyckling från en "bra" kycklingfarm. Det är ju inte superspännande ärenden, men man kommer ut lite i alla fall.

Malin:
Ja, gärna! Vilken tid?

Den entusiasmen säger väl allt.

Den manliga normen

Även om det är något så (bokstavligt talat) ytligt som kläder är jag glad att se någonting som beskriver mannen som den avvikande, den som behöver beskrivas med ett tillägg till normalbegreppet. Tillsammans med kvinnliga läkare och damfotboll har vi nu H&M Man.

Tranbär

Mindblowing insikt.

Tranbär = cranberry.

Trana = crane.

Coincidence? I think not!

George Ezra live in concert

Jag och Tobias kom precis hem från George Ezra på Berns. Det är en av de artister jag tycker gör helt okej musik, men ändå lyssnar mycket på enbart för att de har så fantastiska röster. Och jag blev inte ett dugg besviken på hans live-framträdande. Jag brukar generellt inte vara ett fan av live, men jag tycker att han gjorde låtarna från Wanted on Voyage med bravur, även om min favorit Did you hear the rain? kanske kunde gjorts lite bättre. Men helt klart sevärd ifall ni gillar honom, hans röst är lika fantastisk live som inspelad, om inte bättre.

För att minimera risken av att folk skulle gå in i min axel skrev jag en liten varningstext på plåstret som extra säkerhetsåtgärd.

Ont av att ha ont

Ni vet det där riktigt härliga med att få ont för att man överanstränger muskler för att man har ont någonstans? Jag fick till exempel svinont i knät när jag hade benhinneinflammation för några år sedan. Och nu har jag SÅ jävla ONT i höger sida, ryggen och revbenen, för att höger tå och vänster alltihop är masakerade.

Det är så ömt att musklerna värker bara jag rör vid dem med fingrarna. Det värsta är att jag inte vet om det är hur jag ligger, sitter, står eller går som gjort att jag har så ont så jag har ingen aning om hur jag ska förbättra läget.

Nyckelorden just nu, när allt bara gjort ihållande ont i en vecka, känns uteslutna till: "håll ut...".

Åh, jag är ett sånt offer!!

Cykelkraschen

Ursäkta att jag varit lite frånvarande från bloggen några dagar. Som vissa av er vet har jag nämligen kraschat på min cykel.

Ja, igen. Eller alltså, nej, samtidigt inte igen. Förra gången ramlade jag med cykeln. Den här gången kraschade jag.

Jag jobbar med Stanley Cup-slutspelet nu och är därför på lite märklig dygnsrytm. Förmodligen påverkar detta lite balans osv utan att jag tänker på det. Natten till tisdag hade jag i alla fall jobbat och somnade vid sex på morgonen. Klockan tio gick jag upp för att cykla iväg till HDR i Värtahamnen (eller Frihamnen, jag lär mig aldrig vad som är vad).

Mitt misstag var mitt skoval. Jag har ju cykelskor, men vill inte använda dessa i stan eftersom det är många stopp. Har tidigare cyklat i gympaskor och det har gått bra. Idag cyklade jag dock i ett par tygskor från HM. Det gick inte så bra.

I Slussen när jag försökte trampa upp fart flög båda fötterna av pedalerna och jag slog fotleden i pedalen, men mycket mer än så hände inte. Dumma pedaler tänkte jag. På Strandvägen, ganska nära Djurgården, var banan fri och jag hade fått upp rätt bra fart, förmodligen 20-25 km/h. Kom ihåg att jag i ena sekunden cyklade, i nästa gled på asfalten, så jag är inte helt hundra men jag tror att högerfoten gled av pedalen igen, men den här gången flög den in i framhjulet och cykeln tvärnitade.

Ni vet hur man tänker, fast man tänker inte i ord utan mer i uppfattning. Min uppfattning var typ att det hördes en smäll och jag uppfattade att jag kraschade. Sen uppfattade jag att jag gled på asfalten och "tänkte" att så fort jag stannat ska jag bestämma vad nästa move är. När jag glidit klart var det första jag noterade att jag tappat andan, så det var projekt ett. Det måste ha varit fruktansvärt för de som kom fram först, för jag lät ungefär som en döende val som bara "hgnööööööö (försök till inandning) hgnöööööööö (försök till inandning) hgnöööööööö" - och jag kunde verkligen inte inte göra det där ljudet som att jag höll på att dö. Jag hörde en kille som frågade på engelska om han kunde hjälpa mig och att någon drog undan cykeln från mina fötter. Sen kände jag att krampen runt solar plexus släppte och jag kunde andas in igen. Sa så snabbt jag kunde "sorry, I lost my breath, I'm okay".

Jag låg på vänster sida i fosterställning och hade väl ont typ överallt, men jag kände ändå att jag mest var mörbultad. Jag satte mig upp på sidan och de som hade stannat pekade nervöst på min axel som var helt uppskrapad. Jag bara tittade på den och sa "jaa, där var det lite skrapat". En tjej frågade om hon skulle ringa ambulans, och jag sa att det nog räckte med en taxi, för jag ansåg att det nog var bäst att åka till sjukan eftersom jag slagit mig rätt hårt. Hon började ringa taxi, och jag fick hjälp att ställa mig upp, men då började det flimra för vänstra ögat så jag sa att det nog var bäst att hon ringde ambulans ändå, sen satte jag mig ner på en trottoarkant. Jag kände att det gjorde ont i höger stortå och jag drog av skon för att kolla, och nageln var helt blå. Innan jag ens hunnit konstatera att jag inte fått några skallskador eller brutna ben kände jag mest skräck över att det såg ut som att jag skulle tappa tånageln. Usch!

Ambulansen kom i alla fall och kollade nacken och skallen, men kunde inte se några skador. Axeln var det värre med, när vi skulle kolla rörlighet gjorde det så jävla ont. Men jag kunde röra på fingrarna i alla fall, och jag hade känsel överallt. Ett par som stannat låste fast cykeln och jag tackade dem som stannat innan vi åkte iväg. Satt och chitchattade med ambulanskillen på väg till SÖS. Jag hade ringt Tobias som var på väg också.

Väl på SÖS gick ambulanskillen för att skriva in mig, och när jag låg själv i korridoren kom skräcken. Fy fan vad läskigt det var. Och jag blev så rädd att jag skulle ha någon skada på hjärnan, för nu hade jag ont i huvudet. Men jag ville inte grina, för det är ju inte så praktiskt ifall jag måste prata med någon, så jag andades bara lugnt. Det kändes bättre när Tobias kom.

Undersöker sprickorna i hjälmen.

Alla sa "åh, vilken tur att du hade hjälm". Det är inte tur. Det är common sense. Jag skulle aldrig cykla utan hjälm.

Efter undersökning och röntgen var det enda lokaliserade en spricka i nyckelbenet, några sår på axel, armbåge, armveck, höft och knä samt en blå nagel på tån. Det kändes bra under omständigheterna, men nu har det fan gått nästan fem dagar och min tå gör fortfarande skitont och ser värre ut än någonsin så jag får lägga en förmögenhet på att åka taxi överallt. Dessutom vägrar såren att torka ut så de svider som eld och jag har fått skitont i ryggen på höger sida efter att bara kunna luta mig på den sidan. Nu är jag trött på det här. Nu vill jag bli frisk igen.

 Tån idag. Jävla skittå. Gör mikrorörelser med den för att försöka få ut blodet, men det känns som att nageln ska trilla av ibland när jag gör det. Äckelfaktor maximum.

Såret när jag kom hem från sjukan. Skuldran har läkt fint, men där plåstret sitter är det varigt och äckligt idag och gör ont som fan.

Två nya sår för att ge det gamla under knät sällskap. Varje gång jag böjer knät känner jag hur det spricker...

Jag måste ändå säga att det kunde gått mycket värre. Tack vare hjälmen har jag inga skador på huvudet eller i ansiktet, och sprickan i nyckelbenet kunde lika gärna varit ett benbrott. Jag är också väldigt tacksam att jag inte skadade benen värre, tack vare att jag hade långbyxor över cykelshortsen. Samt att händer och handleder är oskadda. Jag måste ändå gjort en jävligt fin landning, säkert 9.2 på skalan. Med tanke på hur jag låg när slutat glida måste jag ha dragit in armarna mot kroppen istället för att sträcka ut dem och försöka ta emot mig, så axeln fick nästan hela stöten. Thank you reflexes!

Använd hjälm!

Ett fett jävla blåmärke

Jag är som ett litet barn som springer till alla och bara "vill du se mitt blåmärke?". Jag är obotligt fascinerad av min cykelskadas utveckling. Blåmärket har verkligen fått en fin definition nu, och såret gör ont som fan efter att jag tog bort plåstret igår. Tvättade lite med jod för säkerhets skull. Och apropå det... vill du se mitt blåmärke?

Att ramla av cykeln

Så... jag ramlade av cykeln igår i Alvik. Jag har en ny sportig racer eftersom jag ska göra tjejvättern imorgon, och den har jag cyklat omkring på en del i dagarna. Som tur är hade jag vanliga gympaskor igår och satt därför inte fast i pedalerna.

Jag jobbade med stanley cup natten till igår och drack typ en liter kaffe, så jag antar att jag hade vätskebrist. Jag hade vaknat på morgonen med kramp i vaden, och kände att det började krampa lite medan jag cyklade till Solvalla efter fyra timmars sömn. Men så kom jag då till Alvik och cyklade förbi en bra överfart. Stannade för att vända cykeln så jag kunde ta mig över vägen där. Jag stod med vänsterfoten på pedalen och hoppade lite med högerfoten så att jag kunde vända tillbaka cykeln. Då attackerade krampen vänster vad på en sekund. Jag fick typ panik, det gör ju så jävla ont. Det kan ha varit så att höger vad också började krampa, minnet är bara ett blurrigt minne av smärta. Jag försökte i alla fall sätta ner vänsterfoten i marken för att trycka ut krampen, men då krampade visst utsidan av vaden också, så foten var vänd inåt och jag klev ner på dess utsida. Tappade balansen och föll åt vänster med cykeln mellan benen.

Låg på marken och brottades med och försökte få undan cykeln genom en halv nelson bredvid bilarna som stod i kö vid rödljuset och säkert hade jättekul. Smärtan i vaden var fruktansvärd och jag typ sparkade bort cykeln med högerbenet så att jag kunde räta ut foten och stoppa krampen. En äldre man släntrade (alltså verkligen släntrade sävligt, vampyrliknande) över och bara "ööh, behöver du hjälp". Jag låg på sidan på asfalten med min svamphjälm på huvudet och bara "nej tack, jag fick bara kramp, hehe".

Tog mig till slut upp och gick lite för att få musklerna att slappna av, drack lite vatten och cyklade sen vidare. Hade jävligt ont i vänster knä och var tvungen att inspektera på Solvalla. Som tur var hade jag långbyxor över cykelshortsen, jag hade skrapat bort lite hud, men det var inte så farligt. Knät var lite svullet och höger ben lite blått. Lite. Idag är det inte så lite längre.

Får hoppas att detta inte påverkar prestationen imorgon.

Igår:






Idag: