Tjejkompis?

Hur kommer det sig att så många tjejer har en så öppen syn på sina killkompisar, medan så många killar har en så trång syn på sina tjejkompisar? Är det sant att en tjej och en kille inte kan vara bara vänner?

För mig är det argumentet helt befängt. Jag har alltid trivts bra med killar, bättre än med de flesta tjejer. Jag ser ju killar på två olika sätt: de jag är attraherad av och de jag inte är attraherad av. De jag inte är attraherad av - 99% - tycker jag bara är roliga och sköna att vara med. Även om jag tycker att de är snygga, charmiga, snälla och roliga betyder det oftast inte att jag är attraherad av dem, jag njuter bara av deras sällskap just på grund av detta.

Men så fungerar det tydligen inte. Jag och H har haft den här diskussionen otaliga gånger, och våra åsikter går så isär som två åsikter kan gå. Enligt honom är jag och M i princip de enda tjejkompisarna han har. Översättning: vi är de två han ibland umgås med som han inte legat med.

Om jag vill bjuda upp några sköna människor till lantstället är ofta majoriteten av dessa killar. Om däremot dessa killar ska dra ihop en liknande resa får jag ett dilemma: ja, jag får följa med (på min egen förfrågan så klart), men då måste jag ta med mina snygga singelkompisar. Är det så att för en kille är värdet på hans tjejkompis - tillika, tjej han inte ligger med - bara antalet heta singelkompisar hon har?

Vad hände med oss människor? Alltså vi, innanför bröst, rumpa, hår, läppar och ben? M blev av en extremt lismande glassare för några år sedan kallad för "gold digger" eftersom hon attraheras av män som är framstående i sina yrken. Han sa att hon bara är attraherad av framgångsrika män för att de har pengar. Men det är ju inte det det handlar om. Att man är framstående betyder oftast att man är ambitiös, smart, driven och mycket socialt kompetent. Är det bara jag som uppfattar det som att kvinnor ser människan först, sedan mannen, medan männen ser kvinnan och sedan människan? Och att när de väl ser människan kan det hända att den där polätten som ligger och rullar runt i deras tjocka skallar aldrig trillar ner och de tänker att "men vänta... det här är ju en människa som jag tycker att det är roligt och stimulerande att umgås med. Jag kanske ska anstränga mig för att ta lite mer kontakt."

Ta exemplet Adriana Lima. Hon är en av världens mest attraktiva modeller, och numer gift med en man som tydligen är ganska ful, för att vara barsk. Tjejerna jag talat med tänker att killen säkert är en riktig toppenkille som verkligen tar hand om och älskar Adriana. Killarna jag talat med är hänförda över hur en så snygg tjej kunde gifta sig med en så ful kille.

Eller för att citera en grymt dålig films enda bra replik:
"- You have a sister? Is she hot?
- Well... I guess, kind of... She has a wonderful personality.
- Oh..."

För att inte tala om övertolkade signaler. Jag såg klippet från Stockholm Live när Johan Glans talar om att flirta. Han säger att tjejer är så bra på att flirta. De kan bara sträcka sig fram mitt i en mening och plocka bort ett hårstrå på ens axel.
Men hallå? Det där hårstråt kanske bara störde mig sjukt mycket? Ibland är det tröttsamt hur ofta jag feltolkas. Oskulden är min bevisläggning - nej, jag vill inte ligga med dig! Men då blir jag inte ointresserad, då blir jag en teaser, en tjej som lovar men inte håller det.
Jag minns när en tjej började umgås mycket med min bror och hans vänner. Grabbarna satt och vände in och ut på situationen. Vem gillar N egentligen? Först verkar hon intresserad av J, sedan av T, sedan av L, sedan T igen. Vem vill hon egentligen ha?
Grabbar - det kan faktiskt vara så att hon bara tycker att det är trevligt att vara med er utan att hon vill ligga med någon av er.

Dras jag bara till fel killar? De som utgör dåliga kompisar? Eller snarare anti-kompisar. De som man måste slå i huvudet för att de ska fatta att vi faktiskt är vänner. Att likagärna som du ringer K eller P för en öl, kan du faktiskt ringa mig. Är detta en omöjlig strid? Kommer männen alltid att leva kvar i inställningen som stiftades på dagis, att man kan ju inte vara kompis med en tjej?


Och så frågar sig folk varför tjejer gillar bögar så mycket.Vissa bedyrar att bögar är som tjejer. Ur perspektiv på de jag känner är svaret nej. De är och beter sig som killar, de är bara inte så jävla jobbiga att vara vänner med som de flesta straighta eftersom de är mer prestigelösa när det gäller att öppet visa att man tycker om varandra.


Först var vi äckliga. Sedan blev vi störiga. Sedan blev vi sexiga. Sedan blev vi sexobjekt. Sedan blev vi inte lika snygga som hon som är fem år yngre. Sedan blev vi störiga igen. Sedan blev vi ragator. Sedan dog vi. Men när var vi vänner?

To blind date, or not to blind date

En kille som jobbar i den OB-buss som används på basketligan och hockeyn, Badilla (folks trick för att minnas namnet: tortilla, godzilla, bolibompa), försöker att para ihop mig med en av sina kompisar. Jag vet ingenting om denne kompis förutom att han är tysk, och därför kallar jag honom Klaus.

Jag gjorde ju något så bisarrt som att tacka ja till en dejt med en man som gick efter mig in på HM förra sommaren. Han var nästan 10 år äldre än jag och fransman. Varför sa jag ja egentligen? Tja... varför inte? Jag tänkte att jag lika gärna kunde prova.
Men nej, jag kom fram till att det verkligen inte var min grej. Jag är alldeles för up-tight vad gäller sådant. För att återgå till SATC; tjejerna dejtar till höger och vänster, kysser hit och ligger dit. Det må vara en "försköning" av verkligheten, men bilden är så till den grad min motsats att jag nästan måste sätta mig ner och fundera.
Är jag för up-tight? På fyllan är det pussar hit, kramar dit, och kärleksförklaringar överallt. Men nykter? Jo, nykter har jag kysst, men inte när det inte varit fest. I och för sig skulle jag nog kunna räkna de killar jag kysst på min tio fingrar, men jag tror ändå att det är få som kysst någon för första gången i en helt vanlig vardagssituation.

Det ser ju bara inte ut så i Sverige, eller hur? I Amerika kanske man bjuder ut någon på middag, sedan kysser man varandra vid dörren, sedan ses man två gånger till och till sist, på tredje dejten, ligger man med varandra.
Sverige är väl snarare så här: man går på en fest eller krog, blir packad, börjar hångla med någon, drar med sig denna någon hem, vaknar och kör honom/henne faktiskt inte på porten, ses några gånger till för sex och börjar därigenom umgås och inse att man faktiskt gillar varandra.

Men hallå! Det är väl inte så konstigt att jag har svårt att träffa någon? Jag har ju inte sex, hur fan ska mitt förhållande då börja?
Det mest tragiska är ändå att jag, istället för att ringa och bjuda ut aktuell kille på en fika, snarare funderar på i vilka fest-situationer vi skulle kunna integrera. För då skulle jag ju faktiskt kunna sätta in en stöt. Gud, så patetiskt...

Då finns ju alternativet blind date. Klaus - kan han vara it? Men oavsett om jag ser till Sveriges verklighet eller SATC:s fantasivärld är båda perspektiven helt enkelt för skrämmande för mig. Oavsett vilken av dem man väljer att följa kommer alltid den där kyssen vid porten. Jag känner ju att jag måste, att nu när jag gått med på en dejt så vore det befängt att inte ens försöka sig på en liten kyss.

A) Jag är högst troligt värdelös på att kyssas
B) Jag tycker inte om när folk kommer för nära mig i sådana avsikter
C) Jag blir inte sexuellt attraherad av män jag inte har känslor för, och eftersom en av mina största turn-ons är när människor är annorlunda från vad jag först trodde, är det inte troligt att Klaus kommer att fånga mitt obevekliga hjärta på första dejten

Ledsen, Badilla. Jag vet att jag är feg, men jag står fast vid mitt nej. Dessutom tror jag inte att Klaus skulle vara okej med att jag är stökig, trots att du säger det...

Lost and found

Idag var jag nära att göra någonting grymt oglamouröst: jag höll på att kasta min mobiltelefon i en stor container tillsammans med gamla skor och sällskapsspel jag aldrig tagit fram ur skåpet.
Dumt att göra: ha telefonen i en mycket grund ficka frampå sin jacka medan man står och böjer sig över en pappkasse och i sakta mak fyller den med allt skräp man samlat på sig genom åren.

Det var verkligen tur att jag inte gjorde som jag brukar göra: skiter i att leta och hoppas att det dyker upp i sinom tid. Jag befarade att detta inte bara var en utav alla gånger jag varit så disträ att jag lagt vad jag tidigare hade i handen på något bisarrt ställe, som i ett köksskåp eller i lådan med sjalar och vantar. Jag dök ner i skräppåsen, och mycket riktigt, där låg den.

En sak upphittad under flytt: min spårlöst försvunna bilnyckel. Jag "tappade" den en fredagkväll för ungefär en månad sedan. På lördagen när jag skulle åka till McDonalds för den ordinarie återställaren var nyckeln puts väck. Hm... det där var första gången jag skrev det där uttrycket. Hur som helst, jag fick stackars Mia att hjälpa mig att vända upp och ner på lägenheten för att hitta nyckeln, men det var ett förlorat slag.
Så nu, när jag har nya nycklar, går jag igenom mina skokartonger för att Elin - som icke-nostalgisk influens - ska hjälpa mig att slänga några av mina skor. Jag öppnar en kartong med ett par skor jag aldrig använt, som ligger i den absoluta mitten av alla kartongerna i garderoben, och där - där ligger min försvunna bilnyckel. Mycket mystiskt...

Mycket händer när man flyttar. På ett sätt är det som att tvätta: oförargligt i början, okej i mitten, men sedan när man vill sluta är det en tredjedel av arbetet kvar. Suck...

Inflyttningsfest på valborg, den 30:e april. Det är öppen bar, så alla icke-drägg som bidrar med sprit är välkomna!

Mitt glamourösa jobb

Jag tror att jag ska börja prata som modeller. Först lite casually slänga in anekdoter som får mitt jobb att låta jättespännande och jet set-igt, sedan gå in med falsk seriositet och intyga att "det är inte alls så glamouröst som alla tror, jag jobbar jättehårt!"

Vems jobb är egentligen glamouröst? Jag har inga raster förutom om jag råkar ha lite att göra - vilket inte händer ofta - och jag har sällan tillgång till mat vilket brukar leda till att jag får jobba hungrig i sju timmar om jag glömt att ta med mig en powerbar. När jag väl äter är det korv med bröd eller hamburgare.
Jag har fått lära mig att bajsa på allmäntoaletter på hockeyarenor och bor i kabinrummen utan fönster på Scandic S:t Jürgen i Malmö. Jag bilar åtta timmar tur och retur till Leksand och Mora, om jag inte sitter instängd i fönsterlösa lokaler och tittar på ice road truckers på TV4. Jo, just det - mitt pass på Sporten 20:00 på söndagar ser nämligen ut så här:

17:30 - Säger hej till bildproducenten så att han ska veta att jag är på plats
17:30-19:30 - Äter middag, spelar på Yamahapianot i nyhetsstudion, snackar skit med folket som ska köra Fotbollskanalen om tre timmar eller tittar på tv
19:30-19:50 - På plats i kontrollrummet, men jag gör egentligen ingenting
19:50-20:00 - Repar om bildproducenten vill det
20:00-20:30 - Livesändning där mitt jobb är att trycka på "Load", sedan välja rätt klipp i en lista över inslag som redigerarna lagt upp på hårddisken, sedan trycka enter för att till slut trycka på play på bildproducentens que. Jag har gjort detta i fyra år. Det är mer än enkelt
20:30-21:30 - Får jag betalt för, men utnyttjas bara genom att jag åker hem

Trots detta är det ett grymt jobb. Jag måste säga att jag fasar inför den verklighet som mött mig om inte min gode vän Malin smidigt fixat in mig på Nyhetsmorgon för fyra år sedan. Då arbetade jag i kassan på McDonalds Vasagatan och hade ett smeknamn på var och en av stamkunderna: uteliggarna. Där fanns Mad-Eye Moody, Pissnisse och Rasistjävel - som jag senare fick reda på var Leila K i en lila peruk. Hon var alltid påtänd och det var lite svårt att förstå vad det var hon ville beställa. Namnet Rasistjävel fick hon efter att hon börjat bråka med någon och därför blev utslängd av vakterna. Dessa var tvungna att bära ut henne medan hon gastade "jävla rasist, jävla rasist!" över hela restauranten.

Leila K - hon om någon hade väl ett glamouröst jobb?

Inget sex, men en stad

Jag har i två veckor plöjt igenom halva boxen av "Sex and the city - the complete series". Det bästa med serien - utöver att jag i princip inte sett ett enda avsnitt tidigare - är att den är välskriven och rolig. Det värsta med den är att man känner sig ful, fet, icke välklädd och att man lever det tråkigaste livet en människa kan leva. Inte undra på att alla vill flytta till New York när staden framläggs på det sättet.

Ändå undrar jag över lite saker.

De klagar på att de inte har pengar. Kan det vara för att de bor på Manhattan, bara shoppar märkeskläder och äter och dricker ute jämt?
Hur kan Carrie skriva sina krönikor i så många år? Hur många nya ämnen att skriva om kan hon egentligen hitta?
De träffar killar på de mest bisarra sätt. Om jag ska tro serien är det i princip bara att gå ut på gatan i New York så har man en dejt.
Och mest fascinerande av allt: de män som i början av serien framläggs som "hunkar" - ansågs de verkligen snygga så nyligen som på 90-talet? Kanske är jag bara bortskämd med våra pojkaktigt sötsnygga svenska killar.

Och ändå - trots våra pojkaktigt sötsnygga svenska killar - är jag 23 och fortfarande oskuld. Och helt ärligt börjar jag tröttna på att vara det.