Jag har i två veckor plöjt igenom halva boxen av "Sex and the city - the complete series". Det bästa med serien - utöver att jag i princip inte sett ett enda avsnitt tidigare - är att den är välskriven och rolig. Det värsta med den är att man känner sig ful, fet, icke välklädd och att man lever det tråkigaste livet en människa kan leva. Inte undra på att alla vill flytta till New York när staden framläggs på det sättet.
Ändå undrar jag över lite saker.
De klagar på att de inte har pengar. Kan det vara för att de bor på Manhattan, bara shoppar märkeskläder och äter och dricker ute jämt?
Hur kan Carrie skriva sina krönikor i så många år? Hur många nya ämnen att skriva om kan hon egentligen hitta?
De träffar killar på de mest bisarra sätt. Om jag ska tro serien är det i princip bara att gå ut på gatan i New York så har man en dejt.
Och mest fascinerande av allt: de män som i början av serien framläggs som "hunkar" - ansågs de verkligen snygga så nyligen som på 90-talet? Kanske är jag bara bortskämd med våra pojkaktigt sötsnygga svenska killar.
Och ändå - trots våra pojkaktigt sötsnygga svenska killar - är jag 23 och fortfarande oskuld. Och helt ärligt börjar jag tröttna på att vara det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar