Panikångest

Jahapp, jag som trodde jag var oövervinnerlig i fråga om att hantera stressen i mitt liv gick till slut bet. Två år höll det, men nu verkar det som att jag kanske gått in i väggen. Ska iväg till vårdcentralen idag för att rådgöra med en läkare.

Har fått panikångest senaste månaden, nytt fenomen för mig. Fick det för andra gången i söndags och har sedan dess varit ett stressat vrak. Tänk dig att du har ett spännband runt bröstet och att luften då och då bara innehåller hälften så mycket syre som normalt. Ungefär så är det. Och när jag väl blivit stressad över något vägrar akutstresskänslan släppa. Jag blir dessutom stressad över de mest bisarra saker. Så hur ska jag tackla detta? Genom att avsäga mig jobb och ansvar och försöka ta det så lugnt som möjligt. Samt humorisera det. Varför bryta gamla mönster menar jag.

Så jag tänkte föra lite anteckningar över vad som gjort mig så stressad att jag inte kan göra annat än att stirra ut i luften och ta djupa andetag.

I förrgår blev jag till exempel stressad över att det var fint väder och jag låg inomhus och läste istället för att ligga i trädgården och jobba på min solbränna. Kunde inte läsa mer för att jag tappade koncentrationen eftersom jag blev så stressad.

I morse lyssnade jag klart på en ljudbok som är tolv timmar lång. Ju längre jag lyssnade desto mindre gillade jag huvudkaraktären och storyn och jag var superbesviken efter att boken var slut. Blev så stressad över det att jag knappt klarar av att vara ute bland folk nu och har jättesvårt att andas.

Mitt i hur dåligt jag mår förundras jag över hur töntigt detta är.

En pärla och en diamant

Jag mår inte så bra just nu. Min kropp har börjat reagera på all stress och jag har börjat få panikattacker. Igår åkte jag hem från jobbet då jag nästan fick en panikattack mitt under sändning. Ikväll började jag gråta lite för att jag såg på The Young Victoria och slutet är så fint. Men sen slutade jag inte gråta utan låg och grät och grät i soffan i flera minuter.

Jag och Tobias gick och la oss och jag pratade om att jag är så tacksam för att han ställer upp för mig utan att ifrågasätta mig. Igår åkte han över en timme kommunalt för att hämta mig på jobbet eftersom jag inte ville köra bilen hem till exempel.

Jag:
Du är en pärla.

Tobias:
Det är för att du förtjänar det, för att du också är en pärla.

Jag:
Jag känner mig inte som en pärla.

Tobias:
Inte?

Jag:
Nej. Jag känner mig som grafit. Mörk och kantig.

Tobias:
Grafit består i huvudsak av kol, och om man pressar kol tillräckligt hårt så blir det en diamant till slut.

*Paus*

Jag:
Wow.

Tobias:
Episkt!

Sen började vi båda asgarva.