Givigt

Jag jobbade med Kvalserien i torsdags. Skulle skriva en ticker, en sån där grafik som ligger i nedre halvan av bilden och har citat från spelare, coacher osv i. I ett citat från en tidning hade de skrivit "gett". Då sa jag till mina kollegor: "Jag tycker att vi ska vara korrekta, så jag skriver givit" och så ändrade jag.

Ni måste förstå att jag korrekturläser ALLT jag skriver i grafiken och det är faktiskt en helt enorm mängd information som jag är ensam om att ha ansvar för. Det är sällan något fel men ibland hittar jag något. Jag har de flesta spelarnas och tränarnas namn-stavningar i huvudet och har hyffsad koll på deras statistik som gör att jag snabbt kan se om något ser ut att inte stämma. Jag dubbelkollar alltid foton även fast jag VET att det är rätt spelare på bilden. Och även fast vi kör samma grafik på flera sändningar så visar jag den ändå för producenten så att jag är 100% säker på att vi alla är on the same page. Så neurotisk är jag.

Därför är det så jävla störigt när jag lägger ut tickern och ser att det står "givigt" i utgående sändning.

Frågesportspel

Jag och familjen spelar frågesportspel under julhelgen. De är sura för att jag äger. Jag får fråga:

- Vilken snickare i historien blev helgonförklarad?
- Josef.
- Vad bra Fanny gissar.
- Men det är ju Jesus far för helvete!

Sånt där händer bara Elin: blåbärssoppehistorien

Elin var på fest hos en kompis i Uppsala. Hon och några andra skulle till en tjejs studentlägenhet för efterfest/övernattning.

På efterfesten kommer Elin på att hon har en blåbärssoppa som hon har med sig hem eftersom hon kommer direkt från sitt lantställe. Hon hinkar i sig blåbärssoppan, festar och däckar en stund senare. Vaknar på tidiga morgonen och mår fruktansvärt illa. Eftersom hon ligger precis vid den franska balkongen öppnar hon dörren dit och sitter och andas in lite frisk luft. Men spyr till slut ändå ut från fönstret. Tror ändå att hon klarat av att pressa ansiktet så långt genom spjälorna att hon klarat husfasaden. Är skitnöjd med sig själv för att hon är en sån mäster-kräkare och kryper ner under täcket och somnar om.

Några timmar senare vaknar hon och långsamt går det upp för henne att hon kräkts blåbärssoppa ut genom en fransk balkong på fjärde våningen. Tittar ut genom fönstret och ser ett långt blålila streck som börjar nedanför fönstret och sen går över allas fönster hela vägen ner till marken. Förutom att hon har bra moral inser hon att det är ganska uppenbart vilken lägenhet upphovsmannen befann sig i och att hennes kompis kommer få skit för det om Elin inte städar upp.

Hon letar reda på en skurhink och trasa och börjar gå ner för trapporna, men halkar på ett trappsteg och ramlar stenhårt på rumpan (hade handflatestort blåmärke på ena skinkan efter det). Börjar gråta för att det gör så ont, sedan spyr hon i skurhinken för att hon gråter så mycket. Går upp och häller ut spyvattnet och tar nytt.

Går ner och ringer på dörrarna, men ingen öppnar. Tänker att hon ändå kan nå det nedersta fönstret, så hon ställer sig och börjar skura det på gräsmattan. Då öppnar en kille i bara kalsonger dörren. På golvet där inne ligger en massa folk och sover. Killen frågar vad hon gör och hon berättar att hon råkade kräkas på hans fönster. Han säger ok och stänger dörren så att hon kan skura färdigt.

De andra fick lappar med ursäkt och telefonnummer i brevlådan och ett par ringde, så Elin åkte dit någon dag senare och skurade deras fönster, de var jättetrevliga.

Sånt där händer bara Elin.

Tomtar och troll

För några år sedan satt jag och pratade med en kille om spöken. Han sa då att han sett både ett spöke och en tomte. Ni vet, en sån där liten gubbe som är två äpplen hög och bor i skogen. Jag bad honom självklart berätta.

- Jo, när jag såg spöket var jag och några vänner i en stuga på landet. Vi hade precis kommit dit och burit in alla grejer, och en kille satte sig vid bordet i köket. Och från ingenstans kom det som en vit dimma från under hans stol. Den steg runt honom och lättade sedan och försvann.
   När jag såg tomten var jag också i en stuga på landet. Jag tittade ut genom fönstret och såg då en liten tomte springa över gräsmattan och in i skogen.

Svårt att förhålla sig till, så jag sa:

- Det där med spöket kan jag tro på. Jag tror ju faktiskt på spöken och liknande såna fenomen. Jag själv har blivit "hemsökt" och min pappa också - och han vill inte ens tro på spöken. Men tomten där har jag lite svårt för, just på grund av det faktum att man aldrig hör talas om folk som sett dem. Spöken är ju ändå generellt accepterat, eller i alla fall så slås det inte bort som befängt så ofta längre. Men tomtar... nej, det kan jag nog inte tro på.

Nu började jag tänka på den där historien igen när jag stod och borstade tänderna. Och så slog det mig hur irriterande det måste vara, när man själv är övertygad om att man sett en tomte och liksom vill säga det till alla man känner - "Shit, hörrni! Vilken grej! Det finns faktiskt tomtar på riktigt!"
Och så skulle ingen tro en. Det skulle vara så frustrerande. Därför var jag tvungen att måla upp ett scenario för Tobias, att jag skulle vara uppe på landet om typ ett halvår och Adolf skulle börja skälla, och där, bakom lilla huset, så springer det en liten jävla två-fots-gubbe med skägg och toppluva och hela skiten! Och jag bara springer in i huset och ringer Tobias på en gång och berättar!
Skulle han tro mig då?

Svar: "Jaa... Jag skulle inte tro att du är tokig. Jag skulle tro på att du trodde på vad du sett."
- Men skulle du tro från och med då på att det finns tomtar?
- ... Nej.

Fuck my life

Åkte Göta Kanal med familjen när jag var typ 10. Älskade hunden Waldemar, numera död sen länge, hatade vatten. Gick-runt-vattenpölar-hatade. Men det blev ju ändå så på två, tre veckor att han råkade bada i kanalen tre, fyra gånger. Här var en av gångerna. Har zoomat in på honom på min telefon och gjort bilden till bakgrund på låsta skärmen. Så om jag sitter på jobbet eller i bilen eller nåt och är lite bitter trycker jag bara på hem-knappen och så börjar jag garva, för hans ansiktsuttryck och kroppshållning är så jävla klockrena. De säger bara: fuck my life.

Bowlinghuvud

Jag:
Den där killen har verkligen klotrunt huvud.

John:
Jaa... Man blir lite bowlingsugen.

Keso-bomb

Jag blir så jävla trött på flygplatser. Om de ska ha dessa töntiga vätske-regler, kan de väl ändå vara lite jävla enhetliga. Köpte en keso för 25:- på pressbyrån på Bromma flygplats. Två minuter senare tar de den i säkerhetskontrollen för att den räknas som vätska. Har flugit med keso i väskan typ 20 gånger utan att de ens kollade den, men nu helt plötsligt kommer planet mystiskt sprängas om jag tar den med mig. Snubben som letade igenom väskan bara "du kan gå ut och äta den" och jag sa "men jag vill inte äta den nu, jag köpte den för senare. Du kan få äta den". Sen gick jag.

Liknande sak hände min kollega för ett tag sen. Visserligen reser jag aldrig själv med burkar större än 100 ml eftersom det är en ganska självklar regel, men han hade en tandkrämstub som klarat sig hela säsongen, sen när vi skulle flyga hem från Ronneby senast (på ett sånt där pytteplan som är mer troligt att störta självmant än saboteras av passagerare) så var de där 25 extra millilitrarna plötsligt helt oacceptabla.

Vad är för övrigt grejen med dessa plastpåsar? Åh nej, hon har en handkräm, TA SKYDD!!! Folk slänger sig i panik åt höger och vänster, vakterna drar vapen, bomblarmet dånar i våra öron. Jag håller upp mina händer för att visa alla tydligt vad jag gör. Långsamt, långsamt sänker jag ner tuben i en plastpåse. Alla håller andan. Jag försluter påsen genom att trycka på den röda randen. Några rycker till vid det knäppande ljudet. Allting är helt stilla och tyst i några sekunder. Sen pustar alla ut, vakterna hölstrar sina pickadoller och ropar med lättade röster: "okej, gott folk. Den är i en plastpåse nu! Återgå till vad ni höll på med."

Jag går mot min gate med en litet, litet leende som spelar i mungiporna. Min plan fungerade felfritt. Alla blev distraherade av handkrämen. Ingen anar keso-hotet som lurar i min väska. Nu ska jag spränga Blekingeflyg åt fanders.

Hahaha... Moahaha... Moahahahahaha!