För några år sedan satt jag och pratade med en kille om spöken. Han sa då att han sett både ett spöke och en tomte. Ni vet, en sån där liten gubbe som är två äpplen hög och bor i skogen. Jag bad honom självklart berätta.
- Jo, när jag såg spöket var jag och några vänner i en stuga på landet. Vi hade precis kommit dit och burit in alla grejer, och en kille satte sig vid bordet i köket. Och från ingenstans kom det som en vit dimma från under hans stol. Den steg runt honom och lättade sedan och försvann.
När jag såg tomten var jag också i en stuga på landet. Jag tittade ut genom fönstret och såg då en liten tomte springa över gräsmattan och in i skogen.
Svårt att förhålla sig till, så jag sa:
- Det där med spöket kan jag tro på. Jag tror ju faktiskt på spöken och liknande såna fenomen. Jag själv har blivit "hemsökt" och min pappa också - och han vill inte ens tro på spöken. Men tomten där har jag lite svårt för, just på grund av det faktum att man aldrig hör talas om folk som sett dem. Spöken är ju ändå generellt accepterat, eller i alla fall så slås det inte bort som befängt så ofta längre. Men tomtar... nej, det kan jag nog inte tro på.
Nu började jag tänka på den där historien igen när jag stod och borstade tänderna. Och så slog det mig hur irriterande det måste vara, när man själv är övertygad om att man sett en tomte och liksom vill säga det till alla man känner - "Shit, hörrni! Vilken grej! Det finns faktiskt tomtar på riktigt!"
Och så skulle ingen tro en. Det skulle vara så frustrerande. Därför var jag tvungen att måla upp ett scenario för Tobias, att jag skulle vara uppe på landet om typ ett halvår och Adolf skulle börja skälla, och där, bakom lilla huset, så springer det en liten jävla två-fots-gubbe med skägg och toppluva och hela skiten! Och jag bara springer in i huset och ringer Tobias på en gång och berättar!
Skulle han tro mig då?
Svar: "Jaa... Jag skulle inte tro att du är tokig. Jag skulle tro på att du trodde på vad du sett."
- Men skulle du tro från och med då på att det finns tomtar?
- ... Nej.
- Jo, när jag såg spöket var jag och några vänner i en stuga på landet. Vi hade precis kommit dit och burit in alla grejer, och en kille satte sig vid bordet i köket. Och från ingenstans kom det som en vit dimma från under hans stol. Den steg runt honom och lättade sedan och försvann.
När jag såg tomten var jag också i en stuga på landet. Jag tittade ut genom fönstret och såg då en liten tomte springa över gräsmattan och in i skogen.
Svårt att förhålla sig till, så jag sa:
- Det där med spöket kan jag tro på. Jag tror ju faktiskt på spöken och liknande såna fenomen. Jag själv har blivit "hemsökt" och min pappa också - och han vill inte ens tro på spöken. Men tomten där har jag lite svårt för, just på grund av det faktum att man aldrig hör talas om folk som sett dem. Spöken är ju ändå generellt accepterat, eller i alla fall så slås det inte bort som befängt så ofta längre. Men tomtar... nej, det kan jag nog inte tro på.
Nu började jag tänka på den där historien igen när jag stod och borstade tänderna. Och så slog det mig hur irriterande det måste vara, när man själv är övertygad om att man sett en tomte och liksom vill säga det till alla man känner - "Shit, hörrni! Vilken grej! Det finns faktiskt tomtar på riktigt!"
Och så skulle ingen tro en. Det skulle vara så frustrerande. Därför var jag tvungen att måla upp ett scenario för Tobias, att jag skulle vara uppe på landet om typ ett halvår och Adolf skulle börja skälla, och där, bakom lilla huset, så springer det en liten jävla två-fots-gubbe med skägg och toppluva och hela skiten! Och jag bara springer in i huset och ringer Tobias på en gång och berättar!
Skulle han tro mig då?
Svar: "Jaa... Jag skulle inte tro att du är tokig. Jag skulle tro på att du trodde på vad du sett."
- Men skulle du tro från och med då på att det finns tomtar?
- ... Nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar