För en roligare sommar

Medan jag är ute och seglar nu i hela tre dagar kan ni istället roa era sega timmar med http://damnyouautocorrect.com/

Min nya kärlek.

Jobbskadad - del 2

Kom hem från Nyhetsmorgon nu och försökte öppna porten med passerkortet från TV4.

Ett sms

Skickat:

Hallå! Kommer du snart?

Mottaget:

Jag äter just nu! Men jag tänkte springa ut på stan, bädd är er plan?

Skickat:

Nej, bädd står faktiskt inte på vår lista. Vi håller oss nog på Vassa Eggen ett tag.

Mottaget:

Haha, synd. Bädd har bästa fredagsklubben.

Skickat:

Har hört att chansen att få ligga är stor där.

Mottaget:
Japp, ju senare desto bättre.

Bed-wetter

Adolf kan inte vara ensam i mer än två timmar. Och när man är hemma går han efter en hela tiden. Mamma, pappa och Lucas tycker att det är jättegulligt. Jag tycker att det är jättestörigt.

Jag menar att när en hund är sex år ska man kunna lämna honom i några timmar utan att han sitter och väntar vid dörren när man kommer hem. Mamma säger att det är normalt.

Well, imorse vaknade jag vid fem och upptäckte att Adolf hade kissat i min säng. Det var en mystisk blöt fläck under min högra vad och jag fick gå upp och byta lakan.

Jag skulle vilja höra mamma säga att det är normalt för en sexårig hund. Eller för en hund, punkt

Anti-Claire

I vintras skar jag en liten reva i mitt pekfinger på ett plastkort i min väska. Såret tog sex veckor att läka. Just nu har jag märke efter en finne på hakan sedan snart fyra veckor. Jag blir så trött! Min hud har ingen regenatorisk förmåga över huvud taget, tycks det som. (Fun facts: jag kan inte säga "tycks det som" utan att tänka på Jafar i Aladdin)

Vad skulle man inte ge för att ha Claire Bennets superkraft? De enträgna knottrorna på ryggen jag velat slippa i två år skulle ätas upp av naturens felsteg. Jag skulle inte bara kunna överleva att få en pinne intryckt i hjärnan, jag skulle även få perfekt hy. Jag kan ärligt inte svara vad som lockar mest.

Ett råd

Detta är mitt råd till världen:

Om du ska äta någonting ur min kyl, kolla bäst före-datumet först.

Ett sms

Skickat:
Hur är festen? Om jag känner dig rätt är du fullast av alla!"

Svar:
Lars

Anteckning från 2011-05-07

F: Alla de här korna som står längs med vägen måste få i sig så jävla mycket avgaser. De lär ju dö av lungcancer.

C: Jag tror att de dör av slakt.

Beautiful lady

När jag mellanlandade i Addis Ababa gick jag av planet tillsammans med 18 kineser i flätade cowboyhattar och solglasögon (trots att det var kallt, molnigt och regn). Jag hade lyft ner väskan till en av männen inne i planet, och han var i full färd ute i terminalbussen att upprepade gånger fånga min blick och säga thank you med stark kinesiskt brytning.
Han pratade lite med en kvinna i sällskapet som snart kom fram till mig och sa att jag hade hjälpt mannen med väskan och att han sa tack. No shit, Sherlock. Sen frågade hon var jag kom ifrån, och jag frågade om de var kineser (10 poäng) och hon frågade om jag varit i Kina och jag svarade nej.

"Ifö you vant toö go toö Tschaina, the man canö arrange it forö you."

Jag tittade på mannen. Han såg ut att vara ungefär lika gammal som min pappa och ett huvud kortare än jag. Han hade solglasögon och dubbelhaka. Han kallade mig beautiful lady. Det var väldigt avtändande, men jag kunde inte låta bli att bli imponerad av att man kan bli uppraggad efter en fem timmar lång flight, iklädd "vita" (bruna) tygskor, smutsiga Aladdin-byxor från Thailand, en svart t-shirt som bara luktade lite svett, inget smink och smutsigt hår som hängde i testar.

Bara man är blond och två meter lång så är det inget som hindrar en från att se exotisk ut.

Peter Forsberg

Under kvalserien hade jag jobbat i Örnsköldsvik och skulle flyga hem. Det blåste stormvindar, man blåste lätt omkull om man inte tog spjärn ute på startbanan. När vi satt i planet tänkte jag, som vanligt, på om jag skulle landa eller krascha som final på denna flygtur. Med tanke på vädret kändes det inte osannolikt att krascha var ett alternativ. Jag började bli lite nervös.

Sen började jag föreställa mig hur det skulle bli om planet kraschade. Peter Forsberg satt nämligen snett bakom mig. Det skulle vara på alla löpsedlar. "Peter Forsberg död i flygplanskrasch!". Det skulle vara toppnyhet i tv-sändningarna. Det skulle vara på nyheterna utomlands. De skulle göra minnesrunor. Alla skulle prata om det, som när Michael Jackson dog. Flera av hans gamla klubbar skulle säkerligen ha någon sorts hyllningsceremoni. E-bay skulle översvallas av svindyra hockey-samlarkort, autografer och fotografier. Och jag skulle ha varit på planet som Peter Forsberg dog i.

Att ett plan kraschar känns inte otroligt. Men att Peter Forsberg skulle dö i en flygplanshrasch kändes otroligt. Och att jag skulle vara med på det planet kändes så otroligt osannolikt, ja nästan löjligt omöjligt.
Så jag blev helt lugn. Planet kunde inte krascha: Peter Forsberg var ombord.

Stöööööön!

Varför, varför, varför måste en av de få vänner jag lyckats samla på mig här i Moshi börja stöta på mig? Det var så perfekt att möta upp honom för middag, sen följa med hem till honom och kolla på serier på datorn och äta kokosnöt och bara chilla. Pööörfekt.
Sen började lite suspekta smekningar över ryggen, som snabbt blev mer och mer indiskreta och jag är verkligen inte intresserad men vet inte riktigt hur jag ska formulera det till honom, och eftersom jag inte känner honom så väl blir jag nojig att jag kanske bara inbillar mig, han kanske är så här med alla tjejer? Då blir det bara att jag börjar undvika honom, framför allt nu när den tredje delen i vår lilla grupp åkt till Dar. Så var man ensam igen.

Suck.

Resa ensam

Jag är på tok för social för att resa ensam. Det är som att jag är en växt som livnär sig på andras sällskap, och jag blir helt tom när jag inte har någon att umgås med.
Det märkligaste är att jag går runt i en stad där ingen är inomhus. Det känns som att hälften av invånarna inte gör annat än driver runt på gatorna och likt gamar söker och slår ner på de få wazungu som driver ibland dem för att pracka på dem safaris och kilimanjaroturer. Jag är mitt ibland dem, men ändå känner jag mig totalt övergiven.

Jag har tagit initiativ och hittat andra turister att prata med. Det är självklart svårare att komma in i en etablerad grupp, men i mina närmande mot andra ensamresare har jag kommit fram till en sak: de som reser ensamma av egen vilja är ett av tre alternativ:

1. Idioter
2. Idioter utan vänner
3. Hippies

Ingen av dessa kategorier passar mig egentligen särskilt väl.

Dagens fundering

Hur ser ett kinesiskt tangentbord ut?