To blind date, or not to blind date

En kille som jobbar i den OB-buss som används på basketligan och hockeyn, Badilla (folks trick för att minnas namnet: tortilla, godzilla, bolibompa), försöker att para ihop mig med en av sina kompisar. Jag vet ingenting om denne kompis förutom att han är tysk, och därför kallar jag honom Klaus.

Jag gjorde ju något så bisarrt som att tacka ja till en dejt med en man som gick efter mig in på HM förra sommaren. Han var nästan 10 år äldre än jag och fransman. Varför sa jag ja egentligen? Tja... varför inte? Jag tänkte att jag lika gärna kunde prova.
Men nej, jag kom fram till att det verkligen inte var min grej. Jag är alldeles för up-tight vad gäller sådant. För att återgå till SATC; tjejerna dejtar till höger och vänster, kysser hit och ligger dit. Det må vara en "försköning" av verkligheten, men bilden är så till den grad min motsats att jag nästan måste sätta mig ner och fundera.
Är jag för up-tight? På fyllan är det pussar hit, kramar dit, och kärleksförklaringar överallt. Men nykter? Jo, nykter har jag kysst, men inte när det inte varit fest. I och för sig skulle jag nog kunna räkna de killar jag kysst på min tio fingrar, men jag tror ändå att det är få som kysst någon för första gången i en helt vanlig vardagssituation.

Det ser ju bara inte ut så i Sverige, eller hur? I Amerika kanske man bjuder ut någon på middag, sedan kysser man varandra vid dörren, sedan ses man två gånger till och till sist, på tredje dejten, ligger man med varandra.
Sverige är väl snarare så här: man går på en fest eller krog, blir packad, börjar hångla med någon, drar med sig denna någon hem, vaknar och kör honom/henne faktiskt inte på porten, ses några gånger till för sex och börjar därigenom umgås och inse att man faktiskt gillar varandra.

Men hallå! Det är väl inte så konstigt att jag har svårt att träffa någon? Jag har ju inte sex, hur fan ska mitt förhållande då börja?
Det mest tragiska är ändå att jag, istället för att ringa och bjuda ut aktuell kille på en fika, snarare funderar på i vilka fest-situationer vi skulle kunna integrera. För då skulle jag ju faktiskt kunna sätta in en stöt. Gud, så patetiskt...

Då finns ju alternativet blind date. Klaus - kan han vara it? Men oavsett om jag ser till Sveriges verklighet eller SATC:s fantasivärld är båda perspektiven helt enkelt för skrämmande för mig. Oavsett vilken av dem man väljer att följa kommer alltid den där kyssen vid porten. Jag känner ju att jag måste, att nu när jag gått med på en dejt så vore det befängt att inte ens försöka sig på en liten kyss.

A) Jag är högst troligt värdelös på att kyssas
B) Jag tycker inte om när folk kommer för nära mig i sådana avsikter
C) Jag blir inte sexuellt attraherad av män jag inte har känslor för, och eftersom en av mina största turn-ons är när människor är annorlunda från vad jag först trodde, är det inte troligt att Klaus kommer att fånga mitt obevekliga hjärta på första dejten

Ledsen, Badilla. Jag vet att jag är feg, men jag står fast vid mitt nej. Dessutom tror jag inte att Klaus skulle vara okej med att jag är stökig, trots att du säger det...