Osynliga tecken

Jag går hela tiden runt och väntar på att jag ska få uppleva allt det där som alla beskriver. Det känns som att det inte är riktigt rätt om det inte är så som alla andra säger att det ska vara. Pirret som säger en att man är kär. När jag ser på honom och fylls av den plötsliga känslan av att jag verkligen älskar honom. Den fasta övertygelsen att jag inte kan leva utan honom, inte andas utan honom, inte vara hel eller halv eller ens en fjärdedel utan honom.

Men jag förstod att jag var kär innan jag kände det. Och jag förstod att jag älskar honom innan jag visste det. Och jag vet att jag saknar honom även om det inte känns. För så är det med mig - jag känner inte så mycket. Jag bara förstår vad jag känner genom att tolka mina reaktioner.

Som när jag tappade halsbandet i Nya Zeeland som jag fått av honom och bröt ihop totalt. Då erkände jag att jag var kär i honom. Efter fyra månader tillsammans.

Och när tanken slog mig att vad som helst kan hända när han är borta, att han reser och vi säger att vi ses sen - men han kan lika väl dö där borta. Han kan lika väl bara försvinna och jag kommer aldrig ens få se hans kropp. Jag kommer bara ha bilder kvar - och då kommer jag aldrig ha sagt till honom att jag älskar honom. Och den ångesten jag kände när jag tänkte det var min insikt om att jag är en dumsnut och jag väntar på osynliga tecken - jag vet ju att jag älskar honom.

Och när han väl har rest så fortsätter jag som om han aldrig ens fanns. Jag går runt i mina dagliga rutiner, velar inför att åka till gymmet, köper toapapper för specialpris, tar alla mina chanser att se nya avsnitt av Biggest Loser. Jag säger till mamma "jag saknar honom inte än" och tycker att det är intressant och väntar och studerar hur min reaktion är första gången en kille lämnar mig kvar i vardagen. Och jag säger "jag saknar honom inte" och jag känner det. Jag känner det när jag kliver in i hans lägenhet och han inte är där och jag knappt tänker på det. "Jag saknar honom inte" tänker jag i muntert tonläge och noterar det i min studie.

Sen ligger hans kavaj på soffan, och där sitter jag med den tryckt mot mitt bröst, kramandes den. Den luktar parfym och svett i en unken kombination, men det är den ljuvligaste doften för det är så han luktar när han kommer hem från jobbet och jag kramar honom. Jag sitter i soffan och kramar kavajen och det känns som att jag inte kan släppa den.

Och jag säger till mig själv att jag är en dumsnut som väntar på osynliga tecken - jag vet ju att jag saknar honom.