Förälskelser

Jag är förälskad i den här sången. Det är en ljuv och melankolisk men aldrig sorgsen kärlek. Den sveper om mig och vaggar mig, stänger av mitt yttre och bäddar ner mig i ett stillsamt tillstånd. Den bara är och får mig att bara vara.



Den här låten är jag också förälskad i, men det är en helt annan typ av kärlek. Den är intensiv, nästan smärtande. Den gör mig lycklig, drar rakt in i mig och sliter sig ut genom bröstet. Jag begravs i den och dränks i den och drunknar i den. Den får mig att tänka på kärlek som är omöjlig att förneka, den är så närvarande, så påtaglig och sönderslitande. Jag älskar den.

Och hur lustigt är det inte att jag så intensivt njuter av en sång betitlad det ord som ledde det uppror jag förde mot mig själv i mina tonår, det ord som också det slet mig sönder och samman, men samtidigt byggde upp mig igen starkare än jag varit tidigare? Det ord som jag lärt mig att älska.