En liten homage till Deftones och deras låt "Bored"

Nu tar jag den långa historien...

Jag och Tobias tittade på På Spåret i afton (Tobias påfund, icke mitt). På en fråga angående Alingsås nämnde de gudinnan Minerva som fick mig att (nästan) från klarblå himmel minnas en låt med denna titel som jag lyssnade mycket på under gymnasiet och jag beslöt mig för att leta upp den på Spotify.

När jag väl funnit den insåg jag att bandet som gjort den heter Deftones och genast fick jag underbara flashbacks till en annan av deras låtar som jag håller väldigt varmt om hjärtat eftersom det var denna låt jag crankade på högsta volym och skrek-sjöng med i för att genomleva mina många breakdowns under de långa, outhärdliga, plågsamma timmarna under denna tid i mitt liv jag var tvungen att studera det värsta jag vet. Matematik.

För att - om ens nödvändigt - förstärka den frigörande effekten låten hade på min oändliga frustration kan jag inkludera i historien att jag hatade matte under skolåren. Inte så unikt, jag vet. Men jag verkligen hatade det. Alltså på ett sånt sätt att min mamma mutade mig för att få mig att säga "jag älskar matte" när jag gick i sjuan, men jag kunde, kunde inte, ta de orden i min mun. Det kändes som att jag skulle kräkas och jag började gråta och jag kunde verkligen inte säga att jag älskade matte, jag hade alltså fysiska motreaktioner mot denna fras.

Så när jag då körde fast under pluggtimmarna och ville Starka Bonden-riva sönder matteboken som en jävla telefonkatalog och slänga den över hela rummet satte jag istället på denna låt och sjöng/slogs/skrek/rusade runt/kastade saker innan jag kunde sätta mig ner igen och lugnt fortsätta.

Homage till Deftones och deras förmåga att ge mig godkänt i matte.