Smal

Förra veckan vaknade jag på morgonen och låg och drog mig i sängen. Jag kände hur huden på magen stramade.

När jag gick upp kollade jag mig i spegeln i profil. Min mage var helt platt. Jag försökte spänna ut den så mycket jag kunde. Ingenting hände, den var fortfarande i en perfekt linje med min bröstkorg.

"Så sjukt," tänkte jag, "nu ser jag ut precis så som jag vill se ut, som jag strävar efter att se ut. Men jag vet att jag inte ser ut så här nu för att jag tränat och ätit rätt; jag ser ut så här för att jag knappt har ätit på hela veckan för att jag jobbat så intensivt. Jag ser ut så här för att min magsäck och mina tarmar är helt tomma."

Min mage såg exakt ut så som jag vill att den ska se ut, men det kändes bara äckligt. Och det kändes äckligare när jag inte orkade min vanliga frukost utan var tvungen att slänga halva för att jag nästan fick kväljningar när jag skulle svälja. Nog för att jag gillar det pinnsmala modet, men om det är så här jag måste leva får det fan vara.