Zombies

När jag var liten brukade Lucas spela något zombie-spel på datorn. Det hade ett sånt där kusligt bakgrundsljud, knak och vindsus, och så kom zombiesarna och stönade "ööööööööööööngh!". Jag var otroligt känslig för det ljudet, det kröp i ryggen på mig och det är kanske därför jag fortfarande tycker att zombies inte är så där himla trevliga.

Man kan ju vara lite desillusionerad när man går till jobbet klockan fyra på morgonen, och det finns de morgnar när det första jag tänker på när jag vaknar är en skräckfilm, eller någon freaky historia jag hört eller något liknande. Då sprids en kuslig obehagskänsla som håller i sig hela vägen till jobbet.

En morgon när jag gick ut ur porten på väg till bilen så blickade jag upp mot innergården mellan husen och föreställde mig hur en klunga zombies skulle komma utspringande. Precis, inte såna där drönar-zombies som hasar fram lika snabbt som vår tjockishund Cayenne går. De där moderna jävlarna som lubbar á la fucking Usain Bolt, och som alltid har blod smetat runt munnen och hälsenor hängandes i tänderna och vita ögon och som skriker som aliens. Såna såg jag komma springande emot mig.

Och hur jäkla nuts jag än vet att det är så är jag ändock sen dess lite rädd varje tidig morgon jag går där ensam över parkeringen för att bli attackerad av virusinfekterade människoätande lik.