Lang Lang...
Min alldeles egen lilla älskling. Jag förväntar mig inte att ni icke-pianointresserade tycker att detta är vansinnigt spännande, men jag kan titta länge på Lang Lang innan jag tröttnar.
Sen har vi någon som är lite mer för den bredare publiken...
Varför är han så omåttligt populär? För att han är så sjukt mänsklig, that's why. Han ska precis sätta världsrekordet, så ser han att han är i bild och den där superfokuserade minen bara spricker upp i ett fantastiskt leende och så kör han en av sina signumrörelser. Han bjuder på sig själv så otroligt mycket, och jag tror att det är en av hans nycklar till framgång också, i och med att det säkert hjälper till att släppa på lite onödiga spänningar. För att inte säga vilket otroligt trademark han kan göras till (minns blixt-armarna alla i publiken hade förra året), på ett sätt som aldrig Tyson Gay kan bli, och tragiskt med sant är att det lockar en bredare publik.
Varför jag älskar att kolla på Lang Lang är för att han är likadan. Han känns inte som det f.d. underbarn han är, som har övat för det här flera timmar om dagen sen han var pytteliten, som har kämpat mot stenhård konkurrens (30 miljoner barn i Kina spelar piano...) för att nå hit, och som nu ska prestera och leva upp till alla förväntningar inför hela världen... Han bara sitter där och ser ut som att han spelar hemma i sitt vardagsrum, gör små löjliga ansiktsuttryck och jag kan liksom se hur han tänker typ "åh, den här delen är så bra, typ här här!", precis som jag själv sitter hemma och spelar det han spelade när han var 4 år.
Och att även om du inte är det minsta imponerad av Lang Langs otroliga talang, så kan du ju inte undgå att dra lite på smilbanden när man ser honom dra av detta stycke... på en iPad...
Inte för att jag någonsin skulle förstå hur någon inte kunde vara imponerad av vem som helst som kan spela piano så snabbt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar