Jag ser på bilden där jag sitter på kanten av Grand Canyon med min bror. Det överdådiga landskapet ligger disigt under mina fötter, jag har överkommit (eller snarare uthärdar) min irrationella höjdrädsla och insuper den massiva överblicken. Det går verkligen inte att greppa hur enormt det är. Så stort att närmsta klipphylla är så långt bort att färgerna alltid mattats av genom all atmosfär som är mellan den och mig. Man känner sig lika liten i universum som man faktiskt är.
Och när jag ser på min minnesbild från detta är det första jag tänker på lappen som sticker upp i nacken på mitt linne. Sååå störigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar