Jag läste precis ett blogginlägg av en kvinna som hela livet igenom blivit uppmanad att akta sig för män. "Fula gubbar", att gå hem ensam, att gå hem med främmande män, att lämna en drink obevakad, att aldrig åka svarttaxi o.s.v.
Som jag skrev här på bloggen, för bara några månader sedan, har jag aldrig varit särskilt intresserad av det feministiska budskapet. Jag är en power woman, jag är uppvuxen i ett matriarkat, min bror är nog mer huslig och omtänksam än vad jag är och jag är uppskattad i en mansdominerad del av min brasch.
Därför var det inte förrän jag "tvingades" att läsa om genus i skolan som jag egentligen började tänka på det. På de olika aspekterna ska sägas, för det finns ju en drös aspekter i denna debatt.
Mina ögon har öppnats, och jag har plötsligt en ny förståelse för varför många feminister är så jävla arga. Det är eftersom de flesta man pratar med säger detta, fast självklart med andra ord:
"Jag har aldrig studerat genus och vägrar lyssna på någonting som debatten har att säga, jag föredrar faktiskt helst att avbryta och säga emot innan jag ens försökt förstå vad debattören säger och gett det lite eftertanke. Även fast detta är ett faktum så tycker jag själv ändå att jag har absolut lika bra koll som de som studerat genus i flera år, och till detta vill jag tillägga att detta med genus är överdrivet trams. Låt mig nu gå hem och låta min son klä sig i rosa och leka med dockor, för det är det absolut enda som jag behöver göra för att visa att jag är sjukt down with genus".
Jag har inte på långa vägar lärt mig så mycket att jag vill peka med hela handen och säga att så här säger genusdebatten och så här är det i samhället. Men om du själv bara öppnar sinnet och är villig att verkligen tänka över de omedvetna samhällsprocesser som gör skillnad på män och kvinnor - där kvinnor nästan alltid hamnar i underläge - kanske du också börjar se röda trådar. Och du ska inte göra det för din egen skull, du ska göra det för nästa generation. Det är den generationen som vi kommer att uppfostra, antingen i samma banor eller i mer jämställda banor. Så vad gör det dig för skada att bara lyssna på vad feminismen har att säga innan du beslutar dig för hur du uppfostrar dina barn?
För att återvända till just detta med att akta sig för män. Jag vill göra en liten lista på saker som dykt upp när jag pratat med Tobias i allmänna samtal. Det här är saker jag upplevt, som han aldrig upplevt. Låt oss se hur många tjejer respektive killar som känner igen sig:
- Vill inte cykla hem sent på kvällen eftersom jag då måste gå in i cykelförrådet som är ett utmärkt ställe att bli våldtagen på.
- Killar som utan att ha ens presenterat sig tar på mitt ben, min rumpa, tar tag i min handled och försöker dra mig till sig, lägger handen om midjan och drar mig till sig eller dylika manövers för att få min uppmärksamhet på uteställen.
- Älskar när det är sommar, för då kan jag jogga senare än klockan tre på eftermiddagen eftersom det är ljust längre. Detta självklart eftersom de bästa joggingspåren är på parkvägar, och jag skulle ALDRIG jogga på en parkväg i mörker.
- Väldigt obehagligt att gå ner i källarförråd och tvättstugor som ligger i långa korridorer, eftersom det är svåröverskådligt och jag har hört att många våldtäkter sker i sådana utrymmen.
- Ignorerar när killar/män pratar med mig på gatan sent på kvällen eller i tunnelbanan eftersom bara en blick är en invit att komma fram och prata med mig. Har man väl givit blicken är det väldigt svårt att få dem att förstå att man inte är intresserad av att prata. Det är därför mest effektivt att bete sig som en royal diva och bara flyga förbi så snabbt man kan och låtsas som att man inte hör.
- Utan att egentligen tänka på det alltid ha koll på hur många och vilken typ av människor som är runt omkring en och på vilket avstånd de är när man går hem sent på kvällen.
- Aldrig lyssnar i hörlurar när man går hem sent, eftersom det är viktigt att kunna höra ifall någon närmar sig bakom en.
- Skickar ett sms till pojkvännen när jag är på väg hem, så att han märker ifall jag inte kommer hem och börjar leta efter mig.
- Går på den sidan av vägen som har minst buskage och liknande gömställen, och/eller som är bäst belyst. Om jag måste gå bredvid ett buskage går jag så långt bort från det som möjligt för att ge mig själv tid att hinna reagera ifall någon skulle komma ut ur det.
Bara några saker jag gör och upplevt utan att egentligen ge det en tanke tills att jag inser att Tobias aldrig tänkt i dessa banor. Jag är kanske mer vaksam än andra tjejer, men av de tjejer som är vaksamma är jag nog minst orolig eftersom jag alltid förlitat mig på att mina 182 cm skulle skrämma bort eventuella överfallsmän. Men det är fortfarande onödigt att ta risken. Så varför inte ta dessa säkerhetsåtgärder i beaktande. Det är ju trots allt så samhället lärt mig hur jag undviker att bli våldtagen.
Apropå våldtäkter vill jag tipsa om två böcker som är oerhört bra och lärorika och som var med och eldade på debatten för tio år sedan om "den andra våldtäkten", alltså hur våldtagna kvinnor och flickor misstänkliggörs i utredningarna och domstolarna.
Författare: Katarina Wennstam.
Flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt.
Följdes av:
En riktig våldtäktsman - en bok om samhällets syn på våldtäkt.
I uppföljaren En riktig våldtäktsman har Wennstam intervjuat flera dömda våldtäktsmän, både ungdomar och vuxna, om hur våldtäkterna gick till och varför de skedde. Det är en fruktansvärt nödvändig skildring som så tydligt visar att våldtäkt inte är en kvinnofråga, utan att det är en samhällsfråga.
Som jag skrev här på bloggen, för bara några månader sedan, har jag aldrig varit särskilt intresserad av det feministiska budskapet. Jag är en power woman, jag är uppvuxen i ett matriarkat, min bror är nog mer huslig och omtänksam än vad jag är och jag är uppskattad i en mansdominerad del av min brasch.
Därför var det inte förrän jag "tvingades" att läsa om genus i skolan som jag egentligen började tänka på det. På de olika aspekterna ska sägas, för det finns ju en drös aspekter i denna debatt.
Mina ögon har öppnats, och jag har plötsligt en ny förståelse för varför många feminister är så jävla arga. Det är eftersom de flesta man pratar med säger detta, fast självklart med andra ord:
"Jag har aldrig studerat genus och vägrar lyssna på någonting som debatten har att säga, jag föredrar faktiskt helst att avbryta och säga emot innan jag ens försökt förstå vad debattören säger och gett det lite eftertanke. Även fast detta är ett faktum så tycker jag själv ändå att jag har absolut lika bra koll som de som studerat genus i flera år, och till detta vill jag tillägga att detta med genus är överdrivet trams. Låt mig nu gå hem och låta min son klä sig i rosa och leka med dockor, för det är det absolut enda som jag behöver göra för att visa att jag är sjukt down with genus".
Jag har inte på långa vägar lärt mig så mycket att jag vill peka med hela handen och säga att så här säger genusdebatten och så här är det i samhället. Men om du själv bara öppnar sinnet och är villig att verkligen tänka över de omedvetna samhällsprocesser som gör skillnad på män och kvinnor - där kvinnor nästan alltid hamnar i underläge - kanske du också börjar se röda trådar. Och du ska inte göra det för din egen skull, du ska göra det för nästa generation. Det är den generationen som vi kommer att uppfostra, antingen i samma banor eller i mer jämställda banor. Så vad gör det dig för skada att bara lyssna på vad feminismen har att säga innan du beslutar dig för hur du uppfostrar dina barn?
För att återvända till just detta med att akta sig för män. Jag vill göra en liten lista på saker som dykt upp när jag pratat med Tobias i allmänna samtal. Det här är saker jag upplevt, som han aldrig upplevt. Låt oss se hur många tjejer respektive killar som känner igen sig:
- Vill inte cykla hem sent på kvällen eftersom jag då måste gå in i cykelförrådet som är ett utmärkt ställe att bli våldtagen på.
- Killar som utan att ha ens presenterat sig tar på mitt ben, min rumpa, tar tag i min handled och försöker dra mig till sig, lägger handen om midjan och drar mig till sig eller dylika manövers för att få min uppmärksamhet på uteställen.
- Älskar när det är sommar, för då kan jag jogga senare än klockan tre på eftermiddagen eftersom det är ljust längre. Detta självklart eftersom de bästa joggingspåren är på parkvägar, och jag skulle ALDRIG jogga på en parkväg i mörker.
- Väldigt obehagligt att gå ner i källarförråd och tvättstugor som ligger i långa korridorer, eftersom det är svåröverskådligt och jag har hört att många våldtäkter sker i sådana utrymmen.
- Ignorerar när killar/män pratar med mig på gatan sent på kvällen eller i tunnelbanan eftersom bara en blick är en invit att komma fram och prata med mig. Har man väl givit blicken är det väldigt svårt att få dem att förstå att man inte är intresserad av att prata. Det är därför mest effektivt att bete sig som en royal diva och bara flyga förbi så snabbt man kan och låtsas som att man inte hör.
- Utan att egentligen tänka på det alltid ha koll på hur många och vilken typ av människor som är runt omkring en och på vilket avstånd de är när man går hem sent på kvällen.
- Aldrig lyssnar i hörlurar när man går hem sent, eftersom det är viktigt att kunna höra ifall någon närmar sig bakom en.
- Skickar ett sms till pojkvännen när jag är på väg hem, så att han märker ifall jag inte kommer hem och börjar leta efter mig.
- Går på den sidan av vägen som har minst buskage och liknande gömställen, och/eller som är bäst belyst. Om jag måste gå bredvid ett buskage går jag så långt bort från det som möjligt för att ge mig själv tid att hinna reagera ifall någon skulle komma ut ur det.
Bara några saker jag gör och upplevt utan att egentligen ge det en tanke tills att jag inser att Tobias aldrig tänkt i dessa banor. Jag är kanske mer vaksam än andra tjejer, men av de tjejer som är vaksamma är jag nog minst orolig eftersom jag alltid förlitat mig på att mina 182 cm skulle skrämma bort eventuella överfallsmän. Men det är fortfarande onödigt att ta risken. Så varför inte ta dessa säkerhetsåtgärder i beaktande. Det är ju trots allt så samhället lärt mig hur jag undviker att bli våldtagen.
Apropå våldtäkter vill jag tipsa om två böcker som är oerhört bra och lärorika och som var med och eldade på debatten för tio år sedan om "den andra våldtäkten", alltså hur våldtagna kvinnor och flickor misstänkliggörs i utredningarna och domstolarna.
Författare: Katarina Wennstam.
Flickan och skulden - en bok om samhällets syn på våldtäkt.
Följdes av:
En riktig våldtäktsman - en bok om samhällets syn på våldtäkt.
I uppföljaren En riktig våldtäktsman har Wennstam intervjuat flera dömda våldtäktsmän, både ungdomar och vuxna, om hur våldtäkterna gick till och varför de skedde. Det är en fruktansvärt nödvändig skildring som så tydligt visar att våldtäkt inte är en kvinnofråga, utan att det är en samhällsfråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar