Blodtrycksfall

Jag vet inte om det är för att jag är lång eller för att jag har ett klent hjärta (snarare det senare), men jag kan i alla fall få en väldigt speciell typ av blodtrycksfall ibland. Det vanliga är ju att man reser sig och det svartnar för ögonen, vilket händer mig då och då. Jag kan dock ibland få värre episoder än så.

Personligen tycker jag att det är ganska fascinerande och "roligt", men Tobias tycker att det är obehagligt. Huvudregeln är att ju längre tid det går från att jag rest mig tills att det börjar, desto värre blir det. Jag brukar normalt antingen luta mig framåt med händerna på knäna, sätta mig på huk eller hålla i någonting eftersom jag har en tendens att ramla (typ svimma). Då går det över snabbare. Några gånger har jag dock inte kunnat/velat göra det.

En gång låg jag under bordet i ett kontrollrum och kopplade in kablar. Men jag såg ingenting och gick till ljudrummet längst bak i OB-bussen. Där inne satt tre killar och jag frågade om det fanns en ficklampa någonstans. Ja, svarade det, det sitter en precis bakom dig på väggen.
Och här fick jag självklart blodtrycksfall. Jag kunde stå upp och höra, men jag såg absolut ingenting. Jag vände mig om extremt långsamt för att vinna tid. Dialogen följde typ:
- Eeeh... var då någonstans?
- Precis framför dig.
- Mmm... jag ser den inte.
- Alltså... den är precis framför dig på väggen.
- Aaaaaa....
Och ungefär här, efter tio sekunder, kom synen tillbaka och jag insåg att ficklampan satt två decimeter från mitt ansikte. Jag kände att jag inte kunde låtsas som ingenting utan skrattade och berättade att jag hade haft blodtrycksfall.

En annan gång på jobbet berättade jag det dock inte. Det blir ju lite konstigt, för jag vet ju att jag mini-svimmar lite och därför kanske inte kan prata ordentligt, och därför säger jag istället ingenting. Nu hade jag stått framåtlutat över min dator för att försöka fixa internet-anslutningen tillsammans med vår TOM (teknisk chef) Darren. Vi hann gå ut ur serverrummet och Darren hann börja förklara en av sina teorier om vari problemet låg innan allt blev svart för mig. Dessutom hörde jag bara sus. Det som brukar hända är dessutom att jag - eftersom jag tekniskt sett nästan svimmar - börjar svaja i benen väldigt mycket. Det ser nog mest ut som att jag gungar upp och ner, det är i alla fall så det känns inifrån. Onekligen måste det se extremt märkligt ut, för jag försöker ju stå upp medan benen tappar all sin kraft.
I det här läget brukar jag vanligtvis försöka sätta mig ner eller ta tag i något så att jag inte ska ramla, men nu lutade jag bara diskret handen mot väggen och stöttade upp mig själv. Sen höll jag "blicken" där jag haft den på Darren och bara mm:ade i de tio, femton sekunder anfallet höll på. Jag "kom tillbaka" precis när Darren avslutade och hade inte hört ett ord av vad han sa, men slätade snabbt över det och fortsatte jobba.

Det blir ju lite som när någon ringer och väcker en.
- Oj förlåt, väckte jag dig?
- Nej, nej, inte alls!

Varför ljuger man?! Det är i alla fall samma sak här. Vet inte riktigt vad jag ska säga, jag är inte ens säker på att man ser på mig när jag får blodtrycksfall. Eller jo, Tobias gör ju det.

En gång reste jag mig ur soffan och gick till köket där Tobias lagade mat. Vi kramades när jag kände att det började och jag kände att Tobias tog ett stenhårt grepp om mig och sa "Fanny!"
"Vänta, jag får blodtrycksfall" svarade jag, sen varken såg eller hörde jag något och benen började vika sig. Det är en väldigt lustig upplevelse eftersom jag tappar sinnena, men samtidigt är medveten. En enda gång har jag svimmat helt och hållet, men annars är jag alltid medveten om vad som händer. Som att stoppa in huvudet i ett svart hål ungefär.
Jag kände i alla fall Tobias armar igen och han frågade "är du tillbaka nu?" och jag svarade "ja, nu är jag tillbaka".
- Usch, vad fan hände?
- Men jag sa ju att jag fick blodtrycksfall.
- Nej, det gjorde du inte.
- Nähä, då sa jag det bara i huvudet då.

Som sagt, det låter kanske obehagligt men jag tycker samtidigt att det är rätt lustigt.