Den här låten av Andreas Grega är jäkligt bra tycker jag. Jag lyssnade mycket på den innan jag kom fram till vad jag tror att den handlar om:
Jag litar ej på såna ögon
Det står "jag sviker dig" i dem
Jag intalar mig om och om
Att jag inte ska bli sån
---
Jag går när ni kommer
Jag lovar ingenting till er
Ja, gör aldrig om det
Ni sårar min akilleshäl
Så slå inte mitt nummer
Jag lägger på när ni ringer
---
Ni bryter bara kvistarna med blommor
Och tar det finaste ur dem
Ni suger tag och ristar in ett tomrum
Det går jag nu ifrån
---
Jag går när ni kommer
Jag lovar ingenting till er
Ja, gör aldrig om det
Ni sårar min akilleshäl
Jag går när ni kommer
Förlåter inte er nåt mer
Ja, gör aldrig om det
Det pågår i oändlighet
Så slå inte mitt nummer
Jag lägger på när ni ringer
---
Jag kan inte gå närmare
Och låta ådrorna kallna
Ni får inte besvära mer
Jag vill höra nålarna falla
---
Ref...
För mig är det uppenbart att texten handlar om - som jag handlingssätter (ytterliggare ett till listan över "Fannys påhittade ord"?) det - en kille i 14-årsåldern. Något av en outsider, har aldrig haft en riktig vän, men får ändå vara med i gänget eftersom han är deras gemensamma hackkyckling, den de gemensamt mobbar och utnyttjar för att öka känslan av samhörighet i gruppen. Ett typiskt gruppbeteende, framför allt hos ungdomar, som ju erkänt sällan vågar gå en egen väg, utan finner trygghet endast inom gruppens bekräftelse på samhörighet. Ett sätt är just att ha ett gemensamt svart får, eller ful ankunge eller vad man nu vill använda för metafor.
Men här, en dag, så säger äntligen killen stopp. Bryter sig loss med ett clean break, inget "långsamt glida ifrån så att folk knappt märker det" utan pang! Och inte bara genom att ta avstånd, utan dessutom genom att rakt ut säga vad det är som pågår.
Jag får såna flashbacks när jag tänker på det. Jag var aldrig mobbad, eller ens utfryst, men jag var en outsider genom hela skolåren. Jag tror att det mest hade att göra med att jag, trots att jag längtade efter att få vara del av ett gäng, helt enkelt inte trivdes i den "falska" gruppdynamiken, där det på något sätt alltid var en "vi och dem"-känsla. Antingen var man med dem eller emot dem, och oavsett vad hade gruppen alltid ett behov av att opponera sig emot de som var annorlunda. Det var helt enkelt en jävla massa skitsnack om människor som stod utanför gruppen och ett motstånd att se kvaliteter hos dessa eftersom de var annorlunda. Då vill jag tillägga att jag gled in och ut ur olika typer av grupper, från de populära tjejerna till emo-ungarna som tävlade om vem som var det största freaket.
Nej, jag var inte den Grega sjunger om, men jag kan verkligen se det framför mig. Jag var kompis i högstadiet med en tjej som inte var särskilt omtyckt, och minst av mig. Jag hade börjat umgås med henne i sjätte klass eftersom jag tyckte synd om henne då hon inte hade några vänner, sen fastnade hon. På grund av det blev jag aldrig inbjuden av klassens andra tjejer till saker de gjorde gemensamt. Det är ingenting jag baserar på mina egna perspektiv, det är vad de sa rakt ut till mig när jag konfronterade dem. Jag var medveten om att de sågs utanför skolan, att de aldrig ringde mig, men samtidigt visste jag att jag var omtyckt och förstod redan innan de sa det till mig, att det berodde på att de idiotiskt nog alltid pusslade ihop mig med denna andra tjej, som de inte ville ha med, som om vi varit siamesiska tvillingar. Jag lät det bero i år, men till slut, i nian, sa jag ifrån, att om de inte vill umgås med mig så varför fan ska jag då umgås med dem? Samma eftermiddag fick jag min första inbjudan till en biokväll, och sedan rullade det på.
Det hemskaste i den historien är att jag var en del i hjulet som arbetade emot den här tjejen som ingen tyckte om. Ett specialfall, skulle jag säga. Några av klasskompisarna var rent ut elaka mot henne, men de flesta gav henne en ärlig chans. Hon var bara inte särskilt socialt kompetent, faktiskt ganska otrevlig och tja... dampig.
Hur som helst... När jag gick ut nian bröt jag kontakten med alla direkt. Det var inte det att jag inte tyckte om dem, det var det att jag inte kunde känna respekt för dem eftersom de inte haft mer vett än att jag skulle behöva tala om för dem vilket typ av beteende de utövade. Jag kände att om de inte fattade det själva orkade jag inte vara vän med dem, då skulle jag behöva kämpa jämt och det ville jag inte göra.
Men det är så otroligt nyttigt tror jag. Att man, istället för att bara i tysthet dra sig tillbaka, faktiskt konfronterar och säger rakt ut, att ni behandlar mig illa och jag tänker inte tolerera det längre. Inte bara är det bra för den som behandlas illa, utan för de om behandlar. Jag misstänker att man antingen inte är medveten om att man gör det, men mer troligt att man innerst inne vet att man är taskig, men vågar inte erkänna det för sig själv eftersom man inte vill vara den typen av människa. Dessutom blir det extra skrämmande för ungdomarna, eftersom en förändring i beteende mot det svarta fåret skulle innebära att man nöter på gängets sammanhållning.
För visst finns tendenserna där? Jag vet att jag flera gånger bevittnat de där spända stunderna när gänget är splittrat, när det bara är det svarta fåret, en eller två till och så jag, på ett hörn. Och jag ser hur den stöddiga attityden är borta, hur de coola ungarna flackar lite med blicken, skrapar lite med foten i marken och sneglar på det svarta fåret. Tonfallet är helt annorlunda, mycket mjukare än annars, när de börjar fråga saker. De pratar med honom eller henne som att denne är en ny bekantskap i kretsen som de är nyfikna på. En och en annan sanning kommer fram, och plötsligt har det svarta fåret fått en förankring till ett riktigt liv, precis ett sådant som man själv lever, och känslan av sympati kan äntligen infinna sig. Innerst inne vet han att den här pojken mår dåligt av hur vi behandlar honom, för det skulle jag ha gjort. Och en liten knut knyts där inne.
Men sedan kommer gänget tillbaka, och allt blir som förut. Fram tills dagen då fåret säger stopp. Och då dansar demonerna fram ur garderoben och grinar illa i deras ansikten. Då måste de inse att de är the bad guys. Att de aldrig skulle önska att någon gjort så mot dem. Att de kan ha förstört någonting för en annan människa, kanske för alltid.
Och förhoppningsvis gör de aldrig så mot en annan människa igen.
Och gör dem det är de idioter och jag hoppas att någon spottar i deras hamburgare på McDonalds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar