Kallt hjärta?

Mr. I.F.L.Y.U.M.F.M.P. sa till mig, dagen efter vad som hände hände: "You have a really hot body. Hot body... cold heart."

"I don't have a cold heart. It's just a very exclusive place to be."

Eller vad säger ni som känner mig? Har jag verkligen ett kallt hjärta?

När jag var deprimerad hade jag komplex för att jag upplevde mig själv som en kall människa. Jag var ju inte så där "åh nej, har du gjort slut med din pojkvän? Guuud, stack-a-re!". Jag var mer så här: "mm... det suger ju." Jag är inte särskilt dramatisk och försöker att se på saker så realistiskt som möjligt. Jag finner sanning i många klassiska uttryck: "que cera, cera" - det som sker, sker -, "ces't la vie" - sånt är livet -, och "what doesn't kill you, makes you stronger" och är stundtals väldigt entonig i sätt och tal. Medan jag upplever hur tjejer kramas och, tja, fjäskar hela tiden, är jag väldigt rak och uppriktig, vilket inte alltid gynnar mig.

Å andra sidan har jag från flera håll hört att jag är bra på att ge komplimanger, och om jag ser till vilka typer av komplimanger jag tycker om att få är det desamma som de jag ger. En av producenterna på hockeyn är en riktig sådan människa som jag gillar, och han ger komplimanger på samma sätt som jag. Inget leende och benämnande som i förbifarten, utan pang! "Det går bra för dig, du är duktig." Punkt, inget leende eller smicker omkring, simply fact. Jag gillart.

Sen kan jag i och för sig förstå varför Mr. I.F.L.Y.U.M.F.M.P. sa så. Medan han överöste mig med självförtroendeboostande kommentarer, inte på något sätt dolde hur mycket han attraherades av mig och sedan började tala om hur vi skulle ha en jätteromantisk dag, gå ut och äta frukost och sen ta en promenad osv osv, var jag först tyst, såg åt ett annat håll och svarade sen: "actually... I was planning on hiting the gym".

Thus, varför jag bara gör och umgås med människor som jag verkligen vill. Jag är usel på att låtsas.