Ödets ironi ville med sig att Tobias var på match i Norrköping igår och kom hem vid halv ett. Jag skrev mitt blogginlägg om nattfarsen i Karibien precis innan jag gick och la mig och hade bara hunnit sova kanske tio minuter när Tobias kom hem.
Jag vaknade dock inte eftersom Tobias smög, och jag dessutom alltid har en kudde över huvudet när jag sover själv (så många fucked up psykologiska analyspunkter i detta beteende). Alltså vaknade jag väl förmodligen först av att golvet knarrade eller dylikt när Tobias kom in i sovrummet och började klä av sig, men det minns jag inte alls. Det var snarare som att jag väckte mig själv genom att bli hysteriskt rädd och panikslagen av att det verkligen stod en jävla man bredvid sängen!!
Jag bara "men shit, gör aldrig om det där, fy fan vad rädd jag blev!" och händerna bara skakade. Tobias bara "oj oj oj, förlåt, jag smög in, jag ville inte väcka dig." Sen var han supergullig, sa att han aldrig mer ville se mig ha det där ansiktsuttrycket av ren skräck och sa förlåt igen. Plutten.
Nej fy fan, vad rädd jag blev. Till detta ska väl också tilläggas att eftersom vi bor med ett tak utanför sovrumsfönstret (som man lätt skulle kunna klättra upp på), innergård utanför det andra och tredje fönstret samt en dörr gjord av papper och lim på första våningen har jag i denna lägenhet blivit ganska rädd för att det ska komma in någon lunatic man i lägenheten. Denna molande skräck var ju inte på något sätt alls en underlättande faktor i nattens episod.
Jag vaknade dock inte eftersom Tobias smög, och jag dessutom alltid har en kudde över huvudet när jag sover själv (så många fucked up psykologiska analyspunkter i detta beteende). Alltså vaknade jag väl förmodligen först av att golvet knarrade eller dylikt när Tobias kom in i sovrummet och började klä av sig, men det minns jag inte alls. Det var snarare som att jag väckte mig själv genom att bli hysteriskt rädd och panikslagen av att det verkligen stod en jävla man bredvid sängen!!
Jag bara "men shit, gör aldrig om det där, fy fan vad rädd jag blev!" och händerna bara skakade. Tobias bara "oj oj oj, förlåt, jag smög in, jag ville inte väcka dig." Sen var han supergullig, sa att han aldrig mer ville se mig ha det där ansiktsuttrycket av ren skräck och sa förlåt igen. Plutten.
Nej fy fan, vad rädd jag blev. Till detta ska väl också tilläggas att eftersom vi bor med ett tak utanför sovrumsfönstret (som man lätt skulle kunna klättra upp på), innergård utanför det andra och tredje fönstret samt en dörr gjord av papper och lim på första våningen har jag i denna lägenhet blivit ganska rädd för att det ska komma in någon lunatic man i lägenheten. Denna molande skräck var ju inte på något sätt alls en underlättande faktor i nattens episod.
Ha! Sjukt kul såhär i efterhand baby. Däremot inte kul när det hände. Puss
SvaraRadera